Split vision

Östgötacorrespondenten har en liten fototävling på temat "Sommarbilden". Första pris är en kompaktkamera eller nåt i den stilen. Jag blev frestad att underkasta en av de trevligare bilder jag tagit under sommaren en professionell granskning.

"Break left.. now!"

"Right!"

Tveksamt hälsotecken, men ändå!

Varsågod, något jag listade ut medan jag var ute lite i dagens verklighet:

"Why are miners never invited to parties?"

"They are boring people."

Gnissel

För länge sedan fick jag en fiskerulle av min far. Det var en enkel nybörjarmodell och jag kastade högt och lågt med stor glädje. Understundom i närheten av vatten och fisk men mest kastade jag prick på gräsmattan. Jag njöt lika mycket av utmaningen i att träffa målet som av känslan av mekanisk precision som förmedlades av rullens tysta viskande. Jag slet ganska hårt på rullen och tillslut hände det oundvikliga, något i den brast. Handtaget gick runt på ena sidan utan att reven rörde sig alls och problemets orsak låg dolt bakom kåpan.

Likt alla komplicerade saker var det lätt på gränsen till oundvikligt att montera ner rullen i dess precist frästa beståndsdelar. Naturen gjorde klart och tydligt att detta var rullens naturliga tillstånd och motarbetade mig idogt under hela hopmonteringen, men efter lång tid såg rullen ut som tidigare. Handtaget gick runt och reven hasplades in. Men något var annorlunda.

Någonstans inne ibland alla dessa komplicerade kugghjul och växlar hade saker hamnat i lägen de inte haft tidigare. Hela rullen skalv av obalans, friktion och snart hördes även ett klagande ljud. Det som tidigare varit ett glädjeämne blev nu en tråkig påminnelse om något som en gång varit. Rullen gömdes och glömdes. Jag hittade andra intressen.

Historien om fiskerullen är sann men inte viktig. Den tjänar dock som ett utmärkt exempel inför frågan jag egentligen vill belysa. Vad i hela världen ska man göra när en människa i ens närhet blir trasig och sen helt uppenbart inte lyckas få alla bitar av sig på rätt plats? Vad göra när någon förvandlats till något man inte längre vill ha i sitt liv? De som hävdar att "ärlighet varar längst" kan väl vara snälla och betänka att det är en dygd som betalas i en valuta som heter Lidande och att räntan är fruktansvärd. Att bara vända sig om och gå är ett alternativ men ingen lösning på samma sätt som trasigheten är en orsak men ingen ursäkt för klandervärt beteende. Tillvaron är ett Möbiusband, det du lämnar bakom dig dyker förr eller senare upp igen. Den som har tips på tillämpbara psykosociala geometrier* får gärna hojta till, för jag har fan slut på idéer.

*Jag lever gärna i en bubbla, så länge den har uppkoppling och mina cyklar får plats.

Mudding galore

I den mån det över huvud taget är nödvändigt att förtjäna att få skaffa sig en Landrover så påstår jag att jag efter dagens bedrift uppfyller villkoren.

Då min arbetsgivare i sin stora välvilja valt att vara sponsor åt nåt slags evenemang i en håla söder om stan har jag därför under dagen tillsammans med en kollega varit i de krokarna och lagt ut lite kabel. Kabeln är av en såpass manlig dimension att den kommer komplett med egen infrastruktur i form av en släpvagn på vilken den är upprullad (Den skulle säkert kunna tjänstgöra som högtalarkabel med reservationen att den känns föga "alvlik" till sin natur, dimensionerna antyder snarast troll ;-). Etablering sker på enklaste sätt genom att person 1 krypkör med bil/släp och att person 2 (den med lägst tjänsteställning alt. bara dum nog att inte sätta sig bakom ratten från början..) går efter och matar ut samt lägger kabeln tillrätta medan myggen går in i en bulemisk feeding frenzy. Normalt vill man ha kabeln där den får vara ifred och därför är det en bra idé att hålla sig nära väggrenar och skogskanter. I teorin.

Vatten är ett trivsamt element. Tillsammans med jord och vegetabilier utgör det dock ett jäkla räligt underlag att krypköra tungt lastad bil på. För att göra en lång historia kort så stod vår kära Ford alltså snart på en bit mark som var så blöt att det kanske gått snabbare att simma över den än att klafsa fram genom den. Med en rodeotjurs styrka och ett grävsvins teknik gjorde den sitt bästa för att fly. På nolltid stod den i fyra fina gropar.



Steg ett; koppla av vagnen. Steg två; olika lågväxlar/frihjulslås/gungningstekniker etc. flyttade på väldiga mängder lera men inte på bilen. Tvivel uppstod huruvida Ford faktiskt bygger mudderverk... Vi enades om att "detta inte skulle bli helt lätt" vilket underförstått medgav att vi började studera situationen ur ett "combat perspective" vilket i sin tur medger användandet av metoder och tekniker som i fredstid skulle anses som överdrivna/heltokiga/livsfarliga. Linor riggades, omgivningen brandskattades på slanor och lera grävdes med bara händer. I retrospekt så tror jag att det enda i vårt beteende som kan anses vara i närheten av professionellt är det att vi aldrig gav upp. Vi slogs för varje centimeter som vi närmade oss fast mark. Uppehåll medgavs endast för att låta drivlinan svalna, flytta fram plankor, tighta åt linor och för att mata fler mygg. På slutet ledde ett våldsamt spinnande på treans lågväxel förmodligen till att lera slungades ut ur däckmönstret (vilket äntligen gav lite dragkraft) och det allt mer torra underlaget till att Forden inte helt utan beslutsamhet skuttade upp på fast mark och sen en god bit till av bara farten. En okulär besiktning visade på att fordonet var huvudsakligen helt och att lera följer en helt egen fysik när det gäller kastbanor. Möjligen är den magnetisk målsökande. Släpvagnen drogs loss med ett par långa linor från fast mark och resten av kabeldragandet var bokstavligt talat en promenad i parken.

Detta att framföra motorfordon på dåligt underlag, understundom fastna och därefter reda ut situationen tilltalar både min äventyrliga och min analytiskt problemlösande sida. Ju bättre förberedd man är desto bättre förutsättningar har man såklart men det är häftigt att improvisera fram en lösning med vad man råkar ha till hands. Jag länkar till ett klipp som visar en rätt intelligent lösning som jag aldrig sett här i Sverige.

I den mån jag hade en tanke med inlägget från början så är det att påvisa att jag nog behöver den extra trygghet som följer med en bil med demonstrerat pålitlig fyrhjulsdrift, riktiga difflås och möjlighet att montera lite grabbig hårdvara. Att köpa en större spade till Saaben känns lite blekt på nåt sätt...

Synd att låta bli

Jag har det för jävla bra på det stora hela. Frisk, fri, full av tillförsikt och mentalt kapabel att filtrera bort allt det där andra... nästan. Då och då känns det som att jag blivit impregnerad av själva essensen av tjuriga maskiner i händerna på minst lika tjuriga kunder, läckande regnkläder och försenade födointag. Frustration är väl uttrycket som ligger närmast till hands och det är ett tillstånd som inte riktigt löser sig självt. Alla har sitt sätt att hantera problemet på. Somliga tar sig en stänkare eller sju. Andra pryglar familjen i Xbox (!) eller bygger flaskskepp. För egen del har jag fastnat för en mer ...fysisk approach.

För mig börjar arbetsdagen när jag druckit mitt morgonkaffe klart. Innan dess rör jag inte ett finger om så kunden står i ljusan låga. Möjligen går jag ut i verkstan för att inte få sot i muggen. På samma sätt slutar egentligen inte arbetsdagen förrän mina nakna fotsulor kliver ner på den kalla badkarsplåten hemma i lägenheten och det varma vattnet börjar skölja över dammiga och slitna muskler. Heta droppar som jagar varandra genom kort hår och nerför en ärrad topografi skapad av lika delar arv, hårt arbete och kompromisslös självdisciplin. En snabb schamponering brukar avsluta lögandet men ibland behövs det något mer.

Det är inget jag inte redan gjort hundratals, om inte tusentals gånger, så handen vet redan vägen. Passar mig bra att inte behöva titta eftersom jag blundar mot det varma vattnet. Den är lång, smal och är tydligt ådrad vilket bara måste vara naturens sätt att säga mig att den inte vill att jag tappar taget. Den ligger bra i handen även när den är blöt. Styv och med behaglig tyngd, men inte alls utan flex och spänst. Från de små håren dryper vattnet i rännilar ner mot badkarets botten tillsammans med virvlarna av tvålskum.

Med ett stadigt tag börjar jag dra fram och tillbaka, fast men inte hårt då det är lätt att bli för ivrig och göra sig illa. Jag kommer snart in i min favorittakt och det är så skönt att tårna kröker sig och varenda lyckocenter i skallen skjuter signalsubstanser omkring sig som om det vore champagnekorkar. Synapserna vet knappt om de skall lägga sig och dö av ren njutning eller fara i luften som ett smatterband. De gånger jag lyckats övertala en partner att hjälpa mig med detta har inte varit helt utan fördelar men i ärlighetens namn gör jag det både hellre och bättre själv. Det handlar om bio-feedback på mycket basal nivå och att mata signalerna genom ett externt system leder bara till kalibreringsproblem, lag i styrningen och dålig utslagsbegränsning.

Hårdare, fortare! Musklerna i armen börjar stumna, senor ömmar och jag byter hand innan jag får kramp. Naturen har givit mig två (händer) och jag tar för mig med bägge! Lyckligtvis får jag nog precis innan jag börjar dra blod eller nåt lossnar, jag håller det inte för otroligt att det skulle kunna gå så långt om det vill sig illa för precis så skönt är det. Knäna är en hårsmån ifrån att vika sig och när jag drar efter andan märker jag hur andfådd jag är. Tystnaden när jag stänger av vattnet och sveper handduken om mig är öronbedövande. Lugnet är återställt. Resten av Världen med sina bekymmer bleknar bort och får klara sig utan mig tills i morgon.

Jag skäms inte en sekund och njuter helt skamlöst. Om du har en egen så vet du hur skönt det kan vara. Ni som saknar kan få se en bild på min snygga så att ni vet vad ni skall leta efter. Du vet att du vill.

Kort (men snabb) kurs i italienska

För dem som vet vem Riccardo Patrese är så är följande klipp lika hysteriskt roligt som en av personerna i bild... Dagar som denna önskade jag att jag talade mer italienska, även om jag utan problem förstår andemeningen i det som sägs. :-D



Edit: Visst fanns det en textad version...

Betraktelser under gång

Större delen av tiden på båda sidor om lunch har tillbringats till fots. Jag har likviderat ett gammalt och nästan glömt presentkort från Stadium och där införskaffat ett par nya skor till höstens strövtåg. Att gå är ju liksom en hobby och mina preferenser är väl närmast "långt, ofta och gärna". Det är bra motion, går inte snabbare än att man hinner tänka på viktiga saker under tiden och har ett avgjort litet carbon footprint. En alternativ förklaring är att min mor under graviditeten blev överkörd av ett hundspann; ergo, jag har husky-DNA.
Det är få delar av min kropp som det pjoskas lika mycket med som just fötterna. Jag väljer skor som jag väljer cyklar helt enkelt; Jag provar och om passformen då är perfekt så spelar priset ingen roll. Visst finns det ofta billigare/enklare alternativ men stoppar man en skodamotor i Ferrarin bara för att spara deg så kan man ju lika gärna odla vaxbönor och rösta grönt... I det här fallet föll valet på ett par låga kängor från Timberland, med det löjligt långa namnet "Men's Washington Summit Mid Hiker". Lästen är, relativt mina fötter, helt perfekt. Skorna kändes ingångna från första steget, sulan har rätta svikten och böjer sig på rätt ställe under foten och snörningen är fast men inte hård likt ett handslag mellan statsmän. Vibram-mönstret kommer att tjäna mig väl när hösten luckrat upp underlaget och GoreTex-membranet.. nåja, det gör åtminstone ingen skada. Ett par bra strumpor med hög yllehalt tar hand om fukten. Designen har uppenbara drag av klätterkängor med kraftig orange nylonväv och högt uppdraget gummi. Det är en förvisso en Amerikansk produkt men om man håller den tätt mot örat så småljuger den tyst på tyska (krigsförklaringarnas och höghöjdsalpinismens förlovade språk); "..steigeisenfest...".

Ett besök på biblioteket avslöjade att tidningen "Allt om Hobby" i senaste numret har ett reportage om Flygvapenmuseum och att de nog bör anse sig grundligt piskade av yours truly. Det var intressant att se att deras reporter valt nästan exakt samma bildvinklar som jag men fått med mer störande reflexer. Pwn3d!

Cykeltidningen Kadens innehöll en annons som jag inte behövde se, på samma sätt som min landsvägshoj inte egentligen behöver ett par Citec 3000 S Aero (och absolut inte kolfiberversionen!) . Undrar hur de står sig mot Fulcrum 3:orna? Nils! Var är du när jag behöver dig?! ;-)

Händelser i närmiljön under senaste tiden har fått mig att fundera på fenomenet Facebook. Jag använder ju själv rätt skamlöst bloggen som en kommunikationskanal för högljudda insinuationer när saker av olika skäl inte lämpar sig att säga helt öppet. Detta är en medveten strategi från min sida då jag dels har en klar och tydlig målgrupp som jag vet nås av informationen och dels mår bra av att få gnälla av mig under kontrollerade former. Tack för ert tålamod. Jag undrar ofta hur många Facebookanvändare som ens funderat på hur andra människor tolkar bilden de presenterar av sig själva. Att vara öppen är bra men att gå över gränsen och bli indiskret känns som ett misstag. I ett samhälle där fönstertittare och stalkers är brottslingar lägger man själv ut sitt privatliv på webben till allmän åskådan? "Webben - Aldrig har så många haft så lätt för att kritisera allt du gör och allt du säger".

Under senaste femårsperioden har det varit ett flertal storartade bröllop i bekantskapskretsen. Jag tycker om bröllop. Äktenskap förstår jag dock inte alls. Varför skulle jag frivilligt vilja ingå i något som bara kan sluta på två sätt; skilsmässa eller döden? Inför valet i höst tar jag därför åter upp kravet på äktenskap med maximal giltighetstid på fem år, varefter man aktivt får förnya förbundet. Eller låta bli.

Någon av dessa irriterande gratispublikationer som arbetar enligt klipp-och-klistra-journalistiska metoder hade idag en löpsedel som påstod att "Var tionde ung tänker rösta på SD". Detta finner jag inte alls anmärkningsvärt då jag redan visste att minst var tionde "ung" är helt dum i huvudet och inte ens duger som fyllnadsmassa runt slutförvarat kärnavfall med mindre att man utfordrar dem med blymönja först.

Dagens PK-fråga gäller det stora landet i väster där befolkningsgruppen som tidigare slentrianmässigt klassificerats som "nördar" nu vill kallas vid sitt rätta namn; "Sci-Fi Americans". Qapla'!

Udda observationer

Sommaren har på intet sätt släppt taget om dagarna samtidigt som kvällar och nätter börjar vänslas lite med hösten. Semesterperioden (som i vanlig ordning inte drabbat mig personligen) är över för den här gången och vi är nu nästan full besättning på firman igen. Det har fungerat bra även när vi varit få men har stundtals varit ansträngande för både kropp och sinne när kunderna hopat sig. Vikten av rutin, samordning, kommunikation och framförhållning har aldrig varit tydligare. Jag trivs utmärkt på firman och blir kvar ett tag till. Så länge jag upplever nya saker varje dag så har jag inte tråkigt. :-)

Under augusti månad har jag satt mig för att i så stor utsträckning som möjligt undvika socker och sötsaker. Jag har länge haft en irriterande ovana att stoppa i mig snask när jag borde ta en macka eller något annat med ett mer substantiellt näringsinnehåll. Att tala om ett sockerberoende låter ju dramatiskt men det är inte alls osant. Kroppens respons på sockret liknar den hos flera andra betydligt farligare droger och jag har genomlidit milda abstinensbekymmer liknande de jag sett hos personer som slutat röka. För att göra det enkelt för mig så har jag formulerat den enkla regeln "Inget socker!" och sedan slaviskt följt den. Efter snart två veckor börjar jag känna effekterna i form av att jag nu vill ha riktig mat när hungern gör sig påmind och att jag tittar på godis med närmast avsmak. Det är för tidigt att säga efter bara två veckor men i takt med att kolhydrater ersätts med en mer proteinrik diet så tror jag att ämnesomsättningen börjar ställas om en aning och med lite tur börjar jag lägga på mig lite vikt igen. Efter snart 20 år är det fan på tiden. Min blodsockernivå är i alla händelser mer stabil nu än tidigare och det är gott eftersom den är direktkopplat till mitt humör.

Ett annat pågående projekt är att göra mig av med så mycket som möjligt av de gamla prylar som bara samlar damm i lägenheten. En del saker är lättare att skiljas ifrån än andra. Blocket är din vän...

N eller 2?

Även om jag oftast hittar variabeln "n" inom mattematiken så vill jag slå ett slag för själva bokstaven, och vikten av att hålla ett öga på den i språket.

Platsen: ett internetforum för terrängbilsåkare. Grabbiga grabbars gäng...
Sammanhanget: förberedelser inför samåkning till nåt slags event/mästerskap.
Olyckligt yttrande: "..och sen vore det ju kul om vi kunde köra i kolon!"

Epic fail.