Synd att låta bli

Jag har det för jävla bra på det stora hela. Frisk, fri, full av tillförsikt och mentalt kapabel att filtrera bort allt det där andra... nästan. Då och då känns det som att jag blivit impregnerad av själva essensen av tjuriga maskiner i händerna på minst lika tjuriga kunder, läckande regnkläder och försenade födointag. Frustration är väl uttrycket som ligger närmast till hands och det är ett tillstånd som inte riktigt löser sig självt. Alla har sitt sätt att hantera problemet på. Somliga tar sig en stänkare eller sju. Andra pryglar familjen i Xbox (!) eller bygger flaskskepp. För egen del har jag fastnat för en mer ...fysisk approach.

För mig börjar arbetsdagen när jag druckit mitt morgonkaffe klart. Innan dess rör jag inte ett finger om så kunden står i ljusan låga. Möjligen går jag ut i verkstan för att inte få sot i muggen. På samma sätt slutar egentligen inte arbetsdagen förrän mina nakna fotsulor kliver ner på den kalla badkarsplåten hemma i lägenheten och det varma vattnet börjar skölja över dammiga och slitna muskler. Heta droppar som jagar varandra genom kort hår och nerför en ärrad topografi skapad av lika delar arv, hårt arbete och kompromisslös självdisciplin. En snabb schamponering brukar avsluta lögandet men ibland behövs det något mer.

Det är inget jag inte redan gjort hundratals, om inte tusentals gånger, så handen vet redan vägen. Passar mig bra att inte behöva titta eftersom jag blundar mot det varma vattnet. Den är lång, smal och är tydligt ådrad vilket bara måste vara naturens sätt att säga mig att den inte vill att jag tappar taget. Den ligger bra i handen även när den är blöt. Styv och med behaglig tyngd, men inte alls utan flex och spänst. Från de små håren dryper vattnet i rännilar ner mot badkarets botten tillsammans med virvlarna av tvålskum.

Med ett stadigt tag börjar jag dra fram och tillbaka, fast men inte hårt då det är lätt att bli för ivrig och göra sig illa. Jag kommer snart in i min favorittakt och det är så skönt att tårna kröker sig och varenda lyckocenter i skallen skjuter signalsubstanser omkring sig som om det vore champagnekorkar. Synapserna vet knappt om de skall lägga sig och dö av ren njutning eller fara i luften som ett smatterband. De gånger jag lyckats övertala en partner att hjälpa mig med detta har inte varit helt utan fördelar men i ärlighetens namn gör jag det både hellre och bättre själv. Det handlar om bio-feedback på mycket basal nivå och att mata signalerna genom ett externt system leder bara till kalibreringsproblem, lag i styrningen och dålig utslagsbegränsning.

Hårdare, fortare! Musklerna i armen börjar stumna, senor ömmar och jag byter hand innan jag får kramp. Naturen har givit mig två (händer) och jag tar för mig med bägge! Lyckligtvis får jag nog precis innan jag börjar dra blod eller nåt lossnar, jag håller det inte för otroligt att det skulle kunna gå så långt om det vill sig illa för precis så skönt är det. Knäna är en hårsmån ifrån att vika sig och när jag drar efter andan märker jag hur andfådd jag är. Tystnaden när jag stänger av vattnet och sveper handduken om mig är öronbedövande. Lugnet är återställt. Resten av Världen med sina bekymmer bleknar bort och får klara sig utan mig tills i morgon.

Jag skäms inte en sekund och njuter helt skamlöst. Om du har en egen så vet du hur skönt det kan vara. Ni som saknar kan få se en bild på min snygga så att ni vet vad ni skall leta efter. Du vet att du vill.