FTW!

Lördagen, som inleddes med det vanliga "ohhnnneeeejjjjj-inte-vakna-bara-nana-kvidandet", har visat sig vara av det mer produktiva slaget. Planen för lördagen var att genomföra lite underhåll på Defendern samt att anbringa några av de brottartunga julklappar den fått. För att vara i ett avisat, torrt och krypvänligt tillstånd har bilen fått stå i fimans verkstad under natten och efter "normal helgfrukost" (Tecknat, müsli och två koppar java) var det dit jag styrde stegen.

Defendern är föredömligt fältmässig när det gäller åtkomst till dess drivlina och att smörja kardaner och knutkors var rena barnleken. Enda gången något bråkade var när två smörjnipplar pekade åt fel håll, ett bekymmer som löses på kortare tid än det tar att skriva om saken. Det mesta på bilens undersida verkar vara i ett dugligt skick men i sann Land Rover-tradition fanns även några småsaker som skall bytas till våren eller senast efter nästa besiktning.

Dagens andra huvuduppgift var att montera de två nya främre bogserfästena, ett par s.k. "JATE-rings", i stället för de föga imponerande surrningsfästena av stansad plåt som sitter i ramen under fronten. Detta gick utan större problem och det känns mycket bra att ha bogseröglor som är dimensionerade för helikopterluftlandsättning. Man vet ju aldrig...


Istället för JATE-rings även bakåt (knepigt med plats tack vare dragkroksfästen) valde jag att montera en ny kombidragkrok modell "jaw and pin". Detta ger ett bogserfäste som redan sitter på en lätt åtkomlig plats, som sitter i en del av bilen som är dimensionerad för lasten och som går att koppla till nästan vad som helst. Att ta bort den gamla dragkroken däremot var allt annat än lätt. Någon fiffig tidigare ägare hade valt att, istället för låsbricka eller nyloc-mutter, dra fast de genomgående M16-bultarna med dubbla vanliga muttrar i hopp om att den ena skulle låsa den andra. Det gjorde den!! Några års rost och ett lager rostskyddsfärg gjorde inget för att minska mina bekymmer med att övervinna friktionen. I lägen som detta är det helt enkelt ovärderligt att ha tillgång till de delar av min arbetsgivares resurser som är inriktade just på att överkomma problem som detta. Riktiga verktyg i rätta dimensionerna, industrial strength rostlösare, muttersmackar kapabla att antingen vrida av bultarna eller (mer troligt) linda upp mig runt dem... Hugg, slag och eder som fick snön utanför att börja sublimera avlöste varandra tills jag bit för bit fått loss de båda yttre muttrarna och äntligen kunde ta fram muttersmacken och riva av även de inre. Som ett bevis på den friktion jag övervunnit i processen kan nämnas att varken bultar eller muttrar gick att hålla i direkt efteråt, de var glödheta. Monteringen av nya draget gick desto lättare. Nu återstår att registreringsbesiktiga så att inga obehagliga överraskningar tillstöter. "Dragkrok med bogseranordning" heter det visst.


Hemvägen gick via Burger King och Statoil för att fylla på drivmedel i förare respektive bil. Lördagstrafiken på Tornby har de senaste veckorna varit värre än vanligt och att hitta en vettig parkering när man har en svängradie som Tirpitz är ju fruktlöst även de bästa av dagar. Alltså valde jag att inte spela med i elakt spel och ställde ifrån mig bilen i en snöhög utanför BK:s stora fönster. Vi fick blickar som på samma gång var roade, avundssjuka och förebrående. Vi var hungriga och brydde oss föga.

Jag brukar ofta säga att jag har tur i livet. Visserligen fattar jag beslut och väljer vägar som jag tror är gynnsamma och förenliga med mina mål men då och då inträffar bra saker där orsak-verkan-sambandet inte är helt tydligt eller helt enkelt slumpmässigt. En sån sak stod fint inkörd i en snövall precis där man svänger in till gatan där jag bor.

En typisk "ung man i storstad" i en politiskt korrekt fånig asiatisk kombi hade förmodligen tagit vänstersvängen i lite för god fart relativt underlagets beskaffenhet, aktuellt däckmönster och med maximal understyrning utforskat tangentens riktning tills dess att han placerat fordonets framvagn på en mindre snövall med ett drivande hjul hängande i luften på var sida. Hans lösning på problemet verkade bestå i att krafsa i den hårdfrusna snön med en halv plastspade. Mina ögon sken upp som alla extraljus i hela världen. Änglar i reflexvästar tände upp roadflares. MIN FÖRSTA BÄRGNING!!!

Mitt "behöver du hjälp?" var inte egentligen en fråga utan snarare ett förebud om det oundvikliga, något som bilägaren förmodligen redan insett eftersom jag när jag klev ur Defendern hade med mig en försvarlig bunt höghållfast hårdvara som är svår att ta fel på. Eftersom bara en av oss hade bogserfäste fram på bilen fick det bli till att dra honom baklänges i hans dragkrok. Närheten till den trafikerade gatan från vilka vi båda svängt av gjorde att det var lite snålt om plats bakåt varför jag valde att lägga bogserstroppen (6 m, brottstyrka ca 4 ton..) dubbel och fästa den med schackel i båda mina nya bogseröglor. För finlirets skull valde jag lågväxel ("difflås hade varit lite överdrivet..";-)och när allt såg bra ut var det bara att släppa upp kopplingen och låta TD5:an göra jobbet. 150 stillsamma cm senare var det roliga tyvärr över, jag packade ihop mina grejer och gjorde mig redo att sluta blockera infarten. Den lossdragne tackade hjärtligt för hjälpen, hoppade in i rismobilen, tokgasade och körde med fullt hjulspinn minst 10 meter innan han gjorde något intressant med ratten och i samband med detta bytte riktning men inte hastighetsvektor och formade delar av karossen efter en betydligt större snöhög än den han just lämnat. Denna gång studsade han ut av egen kraft och Defendern kunde förnöjt brumma upp till sin parkeringsplats för att drömma om lerhål, winschar och sandstegar.

Originaldelar. Bah...