I helgen har jag varit i Västergötland och hälsat på Mor. "Mor är rar" etc.. Jag tog bilen dit eftersom en SAAB 900 -88 sorgligt nog fortfarande slår SJ på alla fronter på den distansen. När jag kör bil lyssnar jag på musik. På något sätt blir musiken mer njutningsfull när den spelas i en halvsunkig bilstereo monterad i den egna bilen. Särskilt fint känns det att lyssna på musik när man kör bil på kvällen. Kan det vara så att musiken är ljuskänslig, att den faktiskt BLIR bättre när det skymmer? Eller beror det på att radiofolket efter mörkrets utbrott släpper fram de där "lite underliga människorna" som inte till varje pris måste lära sina lyssnare något eller (ännu mer irriterande) spela samma poplåtar som alla andra redan gjort 163 gånger under dagens lopp? Istället får man höra de där låtarna man mår så bra av, som man trodde att man glömt bort.
Bra musik i kombination med framförande av ett eget fordon kan få vem som helst att känna sig som en "Trucker", klädd i cowboyboots och skjorta med pärlemorknappar, rattandes sin Mack Truck igenom systaterna (The South will rise again! Bara så ni vet..) med Dolly Parton eller kanske John Denver i högtalarna... Åtminstone var det min bild av hur det skulle gå till, tills mina illusioner krossades som ett Polskt kavallerianfall när jag på jobbet mötte en Skånsk lastbilschaufför, klädd i trätofflor och mysbyxor, med "Får man ta hunden.." vrålandes ur hytten. Södern är INTE vad den har varit.
Nere hos Mor passade jag på att prata lite med hästarna, något som jag tycker är trevligt. Det gav mig samtidigt anledning att fundera på om shetlandsponnyn med sin stora mage, näsa, aptit och raggiga päls verkligen är resultatet av en tillfällig affär mellan ett mumintroll och en grizzlybjörn? Lite på samma sätt som Steven Segal av allt att döma är resultatet av en korsning mellan Sylvester Stallone och Julio Iglesias... Ibland är svaret krångligare än frågan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar