Har dagledigt eftersom jag måste hoppa in i Södra Länken som sjukreserv i natt. Käkade lunch på IKEA. När jag kommer gående förbi Äldreboendet ser jag att det står en folksamling runt en liggande figur längre ner på cykelvägen mot Glyttinge. Från och med nu tidsstämplas historien:
1350: Första reaktionen är att "de är redan fem-sex stycken, de kan reda ut vad det än gäller". Sen är det en väldigt fet subrutin som gör en total system override och styr över mina steg bort mot gruppen.
Äldre man, liggande. Flertalet yngre män och en äldre kvinna i ring runt honom. Man, typisk fastighetsskötare, talar i mobiltelefon. Yngre kvinna rusar ut från trappuppgång med en handduk i handen. Trycker mot liggande mannens huvud. Blodpöl i storlek av A4-papper. Mannen är vaken. Fastighetsskötaren meddelar att ambulansen är på väg.
Min träning kickar in så hårt att jag kan känna rekylen, beslut fattas. "-Jag hämtar förbansdslådan!" Övriga, utom offret hoppar till. Jag tar stora kliv mot min lägenhet 20 meter bort. Uppför trapporna, in i hallen. Bestämmer mig för lilla förbandspacken (ja, jag har två) då den är bättre uppdaterad och jag har fräscha handskar i den. Greppar även ett extra första förband och en lös filt. Rusar tillbaka. Noterar lite förvånat att jag i processen lyckats ta av mig jackan för att kunna jobba lättare.
1351: Går ner på knä. Öppnar förbandsväskan, viker ut alla facken för att få snabb åtkomst till allt. Drar på mig handskarna samtidigt som jag säger hej till offret och gör en okulär bedömning av situationen. Mannen verkar vaken men lite groggy. Jag väljer att öppna ett första förband och endast lägga lätt tryck med min hand mot huvudskadan för att bromsa blödningen. Den sitter illa till men är inte i sig allvarlig och med en ambulans framme på under tio minuter finns inte behov av mer. Genom att inte vira runt gasbindan får jag bättre känsla för hur hårt jag trycker och dessutom får ambulanspersonalen möjlighet att inspektera skadan innan de lägger ett bättre bandage. Jag ger filten till en av de andra med instruktionen att lägga den över offret så han inte kyls av mer än nödvändigt. Han verkar välklädd i vinterjacka så avkylningen mot marken är inte en kritisk faktor just nu, det handlar mer om att vara lite snäll. De andra får uppgiften att notera klockslaget för incidenten så att den informationen finns tillgänglig. Det ger dom dessutom något att göra så dom inte springer i vägen.
1352: Samordnar med tjejen med handduken, hon tar bort den och jag ersätter med kompressen. Noterar att handduken absorberat en hel del blod men inte blött igenom. Mössan får sitta kvar då jag värdesätter att han håller värmen mer än att jag får se såret i fråga. Vill dessutom inte riskera att orsaka större blödning eller onödigt obehag. Pratar med mannen för att samtidigt få veta hur skadan uppkommit och hur klar han är. Han har blivit påcyklad av en av de unga männen (utbytesstudenter, talar spanska och bruten engelska) medan han och frun stavgick till IKEA. Frun meddelar att han slagit i huvudet hårt när han föll, och senare att han tidigare haft en stroke och därför har problem med balans och avståndsbedömning. Jag sätter mig så bekvämt jag kan under det att jag fortsätter hålla tryck mot såret. Vi småpratar, och jag ser en antydan till slöhet hos mannen. Misstänker hjärnskakning. Frågar om han mår illa för att kunna bedöma om jag måste vara beredd på att rulla honom om han börjar kräkas (vill ogärna röra mer på nacke/kotpelare än nödvändigt). Han verkar må skapligt, fryser inte.
1357: Medan vi småpratar lite dyker ambulansen upp. Jag ger en kort sammanfattning av läget och lämnar av till sjukvårdarna som lägger ett bättre bandage. De är skitbra och det är endast när mannen skall flyttas upp på båren som han visar kraftig smärtpåverkan och blir spänd som en fiolsträng. Jag är helt nöjd med att inte ha försökt flytta honom. Jag övergår till att trösta mannens fru och tolka lite mellan henne och de lite chockade studenterna. Alla relevanta uppgifter förmedlas och frun åker med ambulansen. Jag råkar få se framhjulet på en av cyklarna och det är rena rama tacoskalet. Måste varit en duktig kollision.
1400: Endast en blodfläck på cykelbanan avslöjar att något hänt. Jag ersätter första förbandet jag tagit och gör en notering att skaffa fler handskar, i dagsläget är de väldigt sköna att ha när det blir slafsigt. Skriver ett blogginlägg för att bearbeta vad som hänt. Kunde varit värre.
torsdag 30 oktober 2008
söndag 26 oktober 2008
Rillemans tunnelroll
Tunneln i fråga är Södra Länken och det är ånyo min uppgift att rengöra linserna på de nästan 500 övervakningskamerorna. Dessa är uppenbarligen viktiga för folket i andra änden av signalkabeln eftersom man kostar på två bilar och fyra man för att tvätta något som är stort som locket på en snusdosa.
För att komma upp till kameran har vi en skylift. Skyliften arbetar med hjälp av hydraulik och drivs av, hör och häpna, en 24V-motor via ett nätagg. Detta betyder att man antingen måste arbeta tämligen stationärt i omedelbar närhet av ett eluttag, ha en jävligt lång skarvsladd eller förlita sig på de inbyggda batteriernas kapacitet. Om man tar i beaktande att vi kör liften upp och ner ganska exakt med 100 meters intervall i hela Södra Länkens båda riktiningar (inklusive på- och avfartstunnlar) så får man inga poäng för gissningen att det finns en hel del kameror kvar i slutet av batterierna. För att komma tillrätta med detta kompletteras bilen med ett litet bensindrivet kraftverk som förser laddaggregatet med 220V och mig med alla de avgaser jag orkar andas och goda möjligheter att arbeta på min tinnitus. Under loppet av våra sessioner i tunneln har jag funnit att det är stor skillnad på kraftverken i 2kVA-klassen och förordar de något dyrare Hondadrivna modellerna av invertertyp, inte bara för att de ger en bättre utspänning utan även för att de INTE SLAMRAR SÅ FÖRB....!!
Skyliften är monterad på nåt slags franskt lätt lastbilschassi och är utrustad med utdragbara stödben. Dessa måste dras ut maximalt innan det idiotsäkra systemet tillåter manövrering av liftkorgen. Den franska definitionen av idiot ,"le fumeur", är tydligen "person som saknar skruvmejsel och två bitar kopplingstråd", för om man besitter dessa bitar högteknologi kan man genom ett "fulhack" vara så säker man vill själv och bara dra ut stödbenen så långt att man fortfarande kan använda fordonets dörrar. Detta är en väldigt tidsbesparande åtgärd.
En annan tidsbesparande åtgärd, som jag av någon oklar anledning är rätt ensam om i hela tunneln, är att helt enkelt strunta i att hoppa in i bilen för att åka de 100 meterna till nästa kamera och istället jogga dit i tid för att flagga ner bilen på rätt plats. Det hjälper mig att hålla mig varm, det håller cirkulationen igång och det tar udden av den värsta tröttheten. Dessutom tar det helt bort risken med att kliva ur ett rullande fordon precis framför ett partiellt utskjutet stödben... Anledningen till att jag är ensam löpare i tunneln är förmodligen att övrig personal inte vill riskera att drabbas av smygande kardiovaskulära effekter som hälsa och god kondition. Att springa i tunnlar är sunt.
För att inte störa trafiken i denna formidabelt sotiga Stockholmsartär bedrivs allt schemalagt underhållsarbete nattetid, typisk mellan 2230 och 0430. Ve den som inte är ute ur tunneln till dess, han/hon lär drabbas av svår... Vägverk i plånboken. Jag har tidigare i livet blivit alldeles trasig av att arbeta natt och kan inte se att detta på något sätt blivit bättre med tiden. Precis som de flesta andra kan jag med en viljeansträngning hålla mig vaken på natten men samma knep är verkningslöst när det är läggdags framåt 0500 på morgonen. Att sova på dagen, med fyra kollegor (varav en i samma säng, fråga INTE!) i en husbil, under en hårt trafikerad bro i centrala Stockholm, när en vaktmästare börjar köra traktor/lövsug klockan 0800... behöver jag fortsätta? Den andra och avslutande natten brukar präglas av svårt defekt närminne och komatöst sinnestillstånd. De enda höjdpunkterna är när utrustningen bryter ihop på nya intressanta sätt. Den här gången var det stoppklackarna till skyliftens pivotfunktion som var utslitna vilket för ett ögonblick gjorde mig till payload i ett improviserat humancentrifugexperiment med oklara fysiska begränsningar. Lyckligtvis svängde skiten åt ett håll utan mötande trafik, armaturer eller väggar. Att samma situation av en lite piggare person förmodligen hade klassats som direkt förenad med livsfara registrerades bara flyktigt i min svarta låda. Fyra meter över marken är det väldigt svårt att läsa arbetsskyddslagen, och klockan tre på morgonen ska det mer till än lite livsfarlig utrustning för att hindra oss från att tjäna peng.. jag menar göra en insats för trafiksäkerheten!
För att komma upp till kameran har vi en skylift. Skyliften arbetar med hjälp av hydraulik och drivs av, hör och häpna, en 24V-motor via ett nätagg. Detta betyder att man antingen måste arbeta tämligen stationärt i omedelbar närhet av ett eluttag, ha en jävligt lång skarvsladd eller förlita sig på de inbyggda batteriernas kapacitet. Om man tar i beaktande att vi kör liften upp och ner ganska exakt med 100 meters intervall i hela Södra Länkens båda riktiningar (inklusive på- och avfartstunnlar) så får man inga poäng för gissningen att det finns en hel del kameror kvar i slutet av batterierna. För att komma tillrätta med detta kompletteras bilen med ett litet bensindrivet kraftverk som förser laddaggregatet med 220V och mig med alla de avgaser jag orkar andas och goda möjligheter att arbeta på min tinnitus. Under loppet av våra sessioner i tunneln har jag funnit att det är stor skillnad på kraftverken i 2kVA-klassen och förordar de något dyrare Hondadrivna modellerna av invertertyp, inte bara för att de ger en bättre utspänning utan även för att de INTE SLAMRAR SÅ FÖRB....!!
Skyliften är monterad på nåt slags franskt lätt lastbilschassi och är utrustad med utdragbara stödben. Dessa måste dras ut maximalt innan det idiotsäkra systemet tillåter manövrering av liftkorgen. Den franska definitionen av idiot ,"le fumeur", är tydligen "person som saknar skruvmejsel och två bitar kopplingstråd", för om man besitter dessa bitar högteknologi kan man genom ett "fulhack" vara så säker man vill själv och bara dra ut stödbenen så långt att man fortfarande kan använda fordonets dörrar. Detta är en väldigt tidsbesparande åtgärd.
En annan tidsbesparande åtgärd, som jag av någon oklar anledning är rätt ensam om i hela tunneln, är att helt enkelt strunta i att hoppa in i bilen för att åka de 100 meterna till nästa kamera och istället jogga dit i tid för att flagga ner bilen på rätt plats. Det hjälper mig att hålla mig varm, det håller cirkulationen igång och det tar udden av den värsta tröttheten. Dessutom tar det helt bort risken med att kliva ur ett rullande fordon precis framför ett partiellt utskjutet stödben... Anledningen till att jag är ensam löpare i tunneln är förmodligen att övrig personal inte vill riskera att drabbas av smygande kardiovaskulära effekter som hälsa och god kondition. Att springa i tunnlar är sunt.
För att inte störa trafiken i denna formidabelt sotiga Stockholmsartär bedrivs allt schemalagt underhållsarbete nattetid, typisk mellan 2230 och 0430. Ve den som inte är ute ur tunneln till dess, han/hon lär drabbas av svår... Vägverk i plånboken. Jag har tidigare i livet blivit alldeles trasig av att arbeta natt och kan inte se att detta på något sätt blivit bättre med tiden. Precis som de flesta andra kan jag med en viljeansträngning hålla mig vaken på natten men samma knep är verkningslöst när det är läggdags framåt 0500 på morgonen. Att sova på dagen, med fyra kollegor (varav en i samma säng, fråga INTE!) i en husbil, under en hårt trafikerad bro i centrala Stockholm, när en vaktmästare börjar köra traktor/lövsug klockan 0800... behöver jag fortsätta? Den andra och avslutande natten brukar präglas av svårt defekt närminne och komatöst sinnestillstånd. De enda höjdpunkterna är när utrustningen bryter ihop på nya intressanta sätt. Den här gången var det stoppklackarna till skyliftens pivotfunktion som var utslitna vilket för ett ögonblick gjorde mig till payload i ett improviserat humancentrifugexperiment med oklara fysiska begränsningar. Lyckligtvis svängde skiten åt ett håll utan mötande trafik, armaturer eller väggar. Att samma situation av en lite piggare person förmodligen hade klassats som direkt förenad med livsfara registrerades bara flyktigt i min svarta låda. Fyra meter över marken är det väldigt svårt att läsa arbetsskyddslagen, och klockan tre på morgonen ska det mer till än lite livsfarlig utrustning för att hindra oss från att tjäna peng.. jag menar göra en insats för trafiksäkerheten!
onsdag 22 oktober 2008
Gud inför domstol?
http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/artikel_797025.e24
Detta är mer än bara lite roande. Äntligen någon som vågar utforska konsekvenserna av den kristna tron satt i ett modernt perspektiv. Låter ju nästan som något Douglas Adams kunde ha hittat på, med en liten touch av Monty Python. Vi får se om Spanska Inkvisitionen ("AHA! No one expects the Spanish Inquisition!" etc etc) rusar in och ställer upp som vittnen.
PS. Vad gäller Gud eventuella adress så var det inte överdrivet svårt att hitta www.god.com. DS.
Detta är mer än bara lite roande. Äntligen någon som vågar utforska konsekvenserna av den kristna tron satt i ett modernt perspektiv. Låter ju nästan som något Douglas Adams kunde ha hittat på, med en liten touch av Monty Python. Vi får se om Spanska Inkvisitionen ("AHA! No one expects the Spanish Inquisition!" etc etc) rusar in och ställer upp som vittnen.
PS. Vad gäller Gud eventuella adress så var det inte överdrivet svårt att hitta www.god.com. DS.
tisdag 21 oktober 2008
Vad gör en bra chef?
Få saker har så stor inverkan på vår tillvaro, i tjänsten och utanför, som vår chef. Trots att detta bara är en av runt 7 miljarder människor på vår jord kan han eller hon vara skillnaden mellan lycka och misär, mellan framgång och kaos och för företagets del mellan vinst och förlust. Det är ett stort ansvar och ingalunda någon lätt uppgift. Därför tänker jag sätta några av mina tankar på temat på pränt i förhoppningen att göra saken lite klarare, om så bara för mig själv.
Jag brukar snabbt skilja på begreppen ”chef” och ”ledare” eftersom de beskriver olika saker. En chef är en beteckning på en person som i en hierarkisk struktur blivit tillsatt att styra över en grupp. En ledare är en person med förmågan att få gruppen att följa dennes direktiv. Alla chefer är inte ledare och alla ledare är inte chefer. Alla chefer borde dock sträva efter att bli ledare.
- Engagemang. Chefen med fokus på uppgiften är bättre än en som sysslar med ”annat”.
- Entusiasm. Lyft fram det positiva, skapa en bra anda.
- Handlingskraft. Visa att du kan hantera alla situationer och fatta beslut även i obekväma situationer.
- Etik och rättvisa. Ett dåligt föredöme här kommer snart att leda till fuskande och urholka hela organisationen.
- Tydlighet och organisation. Detta är A och O som chef. Det skall inte finnas några som helst tveksamheter om vem som har vilken ansvarsroll i gruppen och vad allas uppgifter är. När man fattat ett beslut i en fråga får man i bästa fall ändra sig EN gång, sedan har man sått tvivel som tär på förtroendekapitalet.
- Kompromissvilja. Viss flexibilitet är bra så länge det inte övergår till laissez faire.
- Inse sina begränsningar. Alla är inte bra på allt och därför ska alla inte göra allt. En chef kan göra mer skada än nytta genom att lägga sig i sina anställdas arbete.
- Hälsa och fritid. En chef som tar sig tid att motionera skickar signalen till medarbetarna att det är viktigt att hålla sig frisk och att det finns värden utanför arbetet. En chef behöver ha ett genuint intresse i sina underlydandes väl och ve och tydligt förmedla detta.
- Ge möjlighet att påverka den egna situationen. Nöjda anställda tar i större utsträckning ansvar för verksamheten och fixar uppkomna problem.
- Ge möjlighet att säga ifrån utan att det blir total katastrof. Låt ingen bli ”oumbärlig”.
- Låt personalen vara delaktiga i eller åtminstone underrättade om viktiga beslut. Att ha en bred bild av verksamheten ger förståelse för hur ens egen bit passar in.
- Pressa inte in mer arbete än vad resurserna tillåter.
- Ha regelbundna aktiviteter i företagets regi. Gör nåt kul, låt de anställda vara med och organisera.
söndag 19 oktober 2008
Rensat skallen
Om en bra fylla är som ett mentalt lavemang är en bra promenad som själslig dialys. Det gäller bara att välja metod efter hur mycket tid man har och hur mycket som trycker på.
lördag 18 oktober 2008
Rökt betyder fortfarande korkad
"Enligt en uppdaterad rapport av Statens folkhälsoinstitut 2007 exponeras drygt var tionde person i åldern 19-81 i Sverige dagligen för passiv rökning. Dessutom dör varje år 500 personer på grund av sjukdomar som uppkommit från passiv rökning."
Det är helt utan stolthet och glädje som jag sällar mig till den skara av personer som så gott som dagligen utsätts för passiv rökning. Jag trodde att sådant inte längre hände i vår upplysta tid men har fått inse faktum. Detta har föranlett mig att återigen tvingas revidera mina uppfattningar om rökning som fenomen och rökare som självdestruktiva viljesvaga missbrukare. Rökaren, i dess mest basala och puckade form, betalar för att få inhalera rök som innehåller gifter. Vissa av gifterna är kortvarigt stimulerande ämnen som tydligt ger skador på den mänskliga organismen på både lång och kort sikt.
Ett paket om 20 cigaretter kostar som billigast runt 40 kronor i butik. Två kronor per cigarett låter inte så mycket. Inga pengar att tala om. Röker man ett paket om dan kostar nöjet 40 kronor. Bah, småpengar! En vecka kostar 280 kronor. Fortfarande inte mer än tre biobesök (jag vet, bilobiljetter är HEMSKT dyra nu för tiden). En månad i samma tempo kostar 1120 kronor, ungefär som en schysst middag för två på en bra restaurang eller tre månadsavgifter på ett bra gym. Nu är ju det ett väldigt dåligt exempel eftersom rökaren har så sänkt lukt- och smaksinne att han/hon ändå inte förmår uppskatta allt det fina i en kulinarisk upplevelse och så igensatta luftvägar att en tur på gymmet riskerar att bli väldigt pinsam. Under ett år kostar ett paket om dagen 13440 kronor, viket som genom en märklig slump är nästan precis vad jag betalade för 22 dagar i Thailand 2007. Och då har jag räknat på den billiga sortens cigaretter, där man betraktas som ett pucko t.o.m. av de som har råd att "röka dyrt". Jag säger inte att alla måste köpa cyklar för pengarna men tänk vilken fet födelsedagsfest 13000 skulle kunna ge, för att fira de där åren av ditt liv som rökningen INTE tog...
"En rökare får i sig en fjärdedel av röken från cigaretten. Resten går ut i omgivningen, visserligen i en mer utspädd form, men fortfarande i en skadlig mängd. Sidoröken omkring rökaren innehåller dubbelt så mycket partiklar och nikotin per volymenhet än den rök som rökaren får i sig. Samtidigt som röken sugs in ökar draget, värmen och förbränningen och röken passerar genom ett filter. Men mellan blossen sänks värmen och röken går direkt ut utan att passera något skyddande filter."
Ovanstående visar inte enbart på att rökning är ett fruktansvärt kostnadsineffektivt sätt att ha ihjäl sig på, det påvisar också att jag inte är helt ute och vimsar när jag håller ett stort avstånd till glödande tobak. Jag behöver inte ens koppla in sunda förnuftet, det räcker med vad min näsa säger mig; "detta är inte bra för dig Rilleman". Det knasiga är att rökaren, när rökaren bara var en liten förpubertal puff, OCKSÅ tyckte att röken var läskig och hostade och blev grön i ansiktet av gifterna och med dreglet rinnande ur mungipan hävdade att det var det schysstaste som någonsin hänt honom/henne. Nu har jag ju ofta hävdat att riktigt unga människor inte är de ljusaste lyktorna i gruvan och därför får ges visst utrymme för allehanda experimentella dumheter tills dess ålder och därmed förenat vett, sans och självbevarelsedrift leder till insikt om vad som är bra för en. Nu verkar det tyvärr som att just rökningen har som bieffekt att konservera rökaren i ett evigt tillstånd av juvenil mognad, där den temporala horisonten inte sträcker sig längre än till nästa cigg.
En del kommer kanske att invända mot min oblyga sågning av rökarens intelligensnivå, men den baseras på observationer och slutsater. Att se en erfaren rökare vakna är ett naturens skådespel i stil med orrspel, headbangande myskoxar och plutons eldöverfall. Med väl inövad elegans hostas och harklas det tills nattens ansamlade klump av något som bäst får beskrivas som takläggningsmaterial rullar över tungan och av väsande lungor ges en extra skjuts ut i periferin. Redan innan detta klibbiga nödrop från rökarens inre har landat har trevande händer börjat leta efter morgonens första cigarett för att dämpa den där krypande känslan i kroppen...
I viss mån kan jag vara beredd att ha överseende med rökarnas inverkan på min närmiljö; stanken, att fimpar kastas precis överallt och att jag helt naturligt jobbar en till två timmar mer effektiv tid per vecka (för samma lön) eftersom jag inte några rökpauser. Det finns ju faktisk fördelar med rökning. Jodå, vänta bara. Rökningen har varit ett oundgängligt hjälpmedel för världens rika stater när det gäller att kontrollera och passivisera tredje världen. De där små killarna sliter hela dagar bara för ett paket Lucky Strike eller wfsh med lite hederligt västerlänskt nikotin i. Yes Sir! Det är inte direkt en slump att det första som delas ut av våra fina stridande trupper är tobaksprodukter. Mat? Trams! Vad är väl Martha Stewart mot Joe Camel? Den andra fördelen med rökning finns på ett rent samhälleligt plan. Rökaren betalar under sitt förkortade liv en hemsk massa skatt, som vi andra sen kan ha kul för på VÅR ålders höst. Nikotinfläckade, gråhudade, självasfyxierande små guldgruvor är dom! Fan, undrar om jag inte ska köpa lite aktier i Philip Morris bara för den underbara ironins skull.
Avslutningsvis ett skämt som både tilltalar min faiblesse för att vitsa på andra språk och faktiskt passar in på inlägets tema på ett skönt sätt. Och kom i håg kids; Just say NO! :-)
"What's the result of smoking too much?
Coffin."
Det är helt utan stolthet och glädje som jag sällar mig till den skara av personer som så gott som dagligen utsätts för passiv rökning. Jag trodde att sådant inte längre hände i vår upplysta tid men har fått inse faktum. Detta har föranlett mig att återigen tvingas revidera mina uppfattningar om rökning som fenomen och rökare som självdestruktiva viljesvaga missbrukare. Rökaren, i dess mest basala och puckade form, betalar för att få inhalera rök som innehåller gifter. Vissa av gifterna är kortvarigt stimulerande ämnen som tydligt ger skador på den mänskliga organismen på både lång och kort sikt.
Ett paket om 20 cigaretter kostar som billigast runt 40 kronor i butik. Två kronor per cigarett låter inte så mycket. Inga pengar att tala om. Röker man ett paket om dan kostar nöjet 40 kronor. Bah, småpengar! En vecka kostar 280 kronor. Fortfarande inte mer än tre biobesök (jag vet, bilobiljetter är HEMSKT dyra nu för tiden). En månad i samma tempo kostar 1120 kronor, ungefär som en schysst middag för två på en bra restaurang eller tre månadsavgifter på ett bra gym. Nu är ju det ett väldigt dåligt exempel eftersom rökaren har så sänkt lukt- och smaksinne att han/hon ändå inte förmår uppskatta allt det fina i en kulinarisk upplevelse och så igensatta luftvägar att en tur på gymmet riskerar att bli väldigt pinsam. Under ett år kostar ett paket om dagen 13440 kronor, viket som genom en märklig slump är nästan precis vad jag betalade för 22 dagar i Thailand 2007. Och då har jag räknat på den billiga sortens cigaretter, där man betraktas som ett pucko t.o.m. av de som har råd att "röka dyrt". Jag säger inte att alla måste köpa cyklar för pengarna men tänk vilken fet födelsedagsfest 13000 skulle kunna ge, för att fira de där åren av ditt liv som rökningen INTE tog...
"En rökare får i sig en fjärdedel av röken från cigaretten. Resten går ut i omgivningen, visserligen i en mer utspädd form, men fortfarande i en skadlig mängd. Sidoröken omkring rökaren innehåller dubbelt så mycket partiklar och nikotin per volymenhet än den rök som rökaren får i sig. Samtidigt som röken sugs in ökar draget, värmen och förbränningen och röken passerar genom ett filter. Men mellan blossen sänks värmen och röken går direkt ut utan att passera något skyddande filter."
Ovanstående visar inte enbart på att rökning är ett fruktansvärt kostnadsineffektivt sätt att ha ihjäl sig på, det påvisar också att jag inte är helt ute och vimsar när jag håller ett stort avstånd till glödande tobak. Jag behöver inte ens koppla in sunda förnuftet, det räcker med vad min näsa säger mig; "detta är inte bra för dig Rilleman". Det knasiga är att rökaren, när rökaren bara var en liten förpubertal puff, OCKSÅ tyckte att röken var läskig och hostade och blev grön i ansiktet av gifterna och med dreglet rinnande ur mungipan hävdade att det var det schysstaste som någonsin hänt honom/henne. Nu har jag ju ofta hävdat att riktigt unga människor inte är de ljusaste lyktorna i gruvan och därför får ges visst utrymme för allehanda experimentella dumheter tills dess ålder och därmed förenat vett, sans och självbevarelsedrift leder till insikt om vad som är bra för en. Nu verkar det tyvärr som att just rökningen har som bieffekt att konservera rökaren i ett evigt tillstånd av juvenil mognad, där den temporala horisonten inte sträcker sig längre än till nästa cigg.
En del kommer kanske att invända mot min oblyga sågning av rökarens intelligensnivå, men den baseras på observationer och slutsater. Att se en erfaren rökare vakna är ett naturens skådespel i stil med orrspel, headbangande myskoxar och plutons eldöverfall. Med väl inövad elegans hostas och harklas det tills nattens ansamlade klump av något som bäst får beskrivas som takläggningsmaterial rullar över tungan och av väsande lungor ges en extra skjuts ut i periferin. Redan innan detta klibbiga nödrop från rökarens inre har landat har trevande händer börjat leta efter morgonens första cigarett för att dämpa den där krypande känslan i kroppen...
I viss mån kan jag vara beredd att ha överseende med rökarnas inverkan på min närmiljö; stanken, att fimpar kastas precis överallt och att jag helt naturligt jobbar en till två timmar mer effektiv tid per vecka (för samma lön) eftersom jag inte några rökpauser. Det finns ju faktisk fördelar med rökning. Jodå, vänta bara. Rökningen har varit ett oundgängligt hjälpmedel för världens rika stater när det gäller att kontrollera och passivisera tredje världen. De där små killarna sliter hela dagar bara för ett paket Lucky Strike eller wfsh med lite hederligt västerlänskt nikotin i. Yes Sir! Det är inte direkt en slump att det första som delas ut av våra fina stridande trupper är tobaksprodukter. Mat? Trams! Vad är väl Martha Stewart mot Joe Camel? Den andra fördelen med rökning finns på ett rent samhälleligt plan. Rökaren betalar under sitt förkortade liv en hemsk massa skatt, som vi andra sen kan ha kul för på VÅR ålders höst. Nikotinfläckade, gråhudade, självasfyxierande små guldgruvor är dom! Fan, undrar om jag inte ska köpa lite aktier i Philip Morris bara för den underbara ironins skull.
Avslutningsvis ett skämt som både tilltalar min faiblesse för att vitsa på andra språk och faktiskt passar in på inlägets tema på ett skönt sätt. Och kom i håg kids; Just say NO! :-)
"What's the result of smoking too much?
Coffin."
torsdag 16 oktober 2008
2400 kilometer senare...
Igår fick jag tårar i ögonen när jag såg Gärstadverket. Precis så jävla glad är jag att vara hemma igen. Eller så brände de nåt giftigt.
Prologen till detta utspelades förra veckan, på onsdagen, klockan 1500. Då bestämdes att vi följande dag skulle åka till Sollefteå och Dorotea för att fixa ett par ställverk. På grund av en monumental schemakrock verkar alla våra jobb infalla exakt samtidigt just nu och lösningen är att alla får offra sig och jobba övertid, helger och hela tiden. En "plan B" i den frågan har jag ännu kvar att uppleva. Liksom semester.
Torsdag. Efter att ha brandskattat våra leverantörer på deras lager av uppdragskritiska produkter och fått löfte om att de skulle beställa hem det som saknades och sedan skicka detta direkt till kund köpte vi varma underställ och vinterjackor. Bilarna packades och vi körde lite snabbt och lätt till Sollefteå, en nätt resa på 692 km. Resans höjdpunkt inträffade straxt utanför Sollefteå när jag plötsligt fick bromsa för en ung varghanne som mitt i beckmörkret lunkade på vägens vänstra sida. Jag trodde knappt mina ögon och det oskygga, men uppenbarligen lätt besvärade, kreaturet travade på bara tre meter vid sidan om mig i säkert 20 sekunder innan jag bestämde mig för att köra om. Mörkret och bilkörningen omöjliggjorde tyvärr fotografering. Dagens arbetstid: 0700-2200.
Fredag. Efter en natt på Sollefteå Camping på Risön fortsatte vi mot Forsse Bruk för att hämta nycklar och därefter 162 km mot Dorotea. Campingen i Dorotea drivs av ett trevligt om än bohemiskt holländskt par. En stuga och plats för husbilen säkrades varefter vi letade oss fram emot ställverket. Det aktuella objektet består av två transformatorer som vardera står på 12 betongkassuner. Kassunerna är förbundna med plaströr för att fördela regnvatten och ev. läckande transformatorolja jämt över hela den tillgängliga volymen. För att ingen björn, ren, järv eller annat pälsnylle skall drulla ner i kassunerna har man lagt lock på dessa. Locken sitter ca 30 cm ner och ovanpå locken har man i ett anfall av tvivelaktig klokhet lagt singel. Denna kallas ofta "släcksten" och skall ha en branddämpande verkan. Jag tvivlar. Men åter till frågan; vad gör man när ens arbetsplats ligger en meter under marknivån och är begravd under 8 kubikmeter singel?
Två personer ("modell Rilleman") med varsin bra spade och en skottkärra kan liggande på mage, rygg, och ta mig fan hängade i knävecken gräva bort 8 kubik singel på bara lite över en och en halv dag. Det borde väga omkring 16 ton. Om man tror på sånt som ergonomi, framförhållning och realism så finns det ju visserligen mekaniserade lösningar för just den här sortens arbete men chefen har en gränslös tilltro till vår förmåga istället. Bra där, det är ju inte fel, det gör bara lite ont ibland... De existerande genomföringarna var förvisso otäta men satt hårt fast och jag fick på platsen uppfinna metod och verktyg för att ta bort dem. Det mesta var varianter på "hugg & slag". Höjdpunkten i Dorotea var besöken uppe på Hotellet där vi avnjöt både renskav och viltgryta. Vi jobbade över helgen och på måndagen, som egentligen var en vilodag, gjorde vi klart jobbet i Dorotea. Jag ringde vår leverantör och gav honom korrekta adressuppgifter för att skicka resterande förbrukningsmaterial till Forsse.
Tisdag. Objekten i Sollefteå (Forsse) var av en mer modern och standardiserad modell, utan sten. För att säkerställa att vi inte skulle hamna i tidsbrist jobbade vi på fram till 1830 då ljuset blev för svagt. I vanlig ordning började vi med att suga ur vattnet och gräva ur alger, slam och gnagarkadaver.
Onsdag. Kollegan kastade sig över monteringsjobbet under första transformatorn, jag började med att hjälpa honom innan jag började tömma under det andra objektet. Dessa kassuner har endast betonglock men de väger förmodligen runt 80 kilo. Därför blev jag lite häpen när jag ensam lyckades lyfta upp ett som hade ställt sig på ände nere i en av kassunerna. Kan tänkas att jag utvecklat en muskel eller två under resans gång. Eller så har jag bara blivit elakare. Båda alternativen har givits möjlighet. Ett skäl att bli lite elak är att våra kritiska paket inte dyker upp när de ska, och att det efter mycket luskande kommer fram att ett av dem befinner sig hos Posten i Ånge och det andra Hos Schenker i Umeå. Detta är alltså två paket som skickats av samma avsändare till samma adressat. Man häpnar. När man häpnat klart sätter man sig i bilen och kör till Umeå. 220 km enkel resa. Posten går inte att nå.
Torsdag. Dagen börjar motvilligt för vissa och med fiske för andra. Vi står effektivt still fram tills Posten faktiskt hör av sig och meddelar att vårt saknade paket nu finns i, man baxnar, Sollefteå! Chefen väljer att fortsätta dragga lax medan jag och kollegan ilar iväg och hämtar paketet varefter vi kör upp till Forsse och gör klart allt. Bult, plattor och verktyg flyger genom luften som hylsor från något bandmatat och hammarslagen går knappt att skilja från ljudet av slagborren. Har man bara ett par expanderbultar mellan sig och en hemresa, då kan jag lova att det kommer att bli ett par JÄVLIGT väl expanderade bultar. Jobbet klart, allt packas, arbetsplatsen återställs, alla dansar segerdansen och sen drar vi som ett skott och släpar chefen från fisket till en pizzeria. Resan hem går som i frifall. Bilen sörplar en tank diesel. Jag en kaffe och kanelbulle.
Hemkomst. Att kliva ur understället som jag arbetat hårt i under en veckas tid var.. skönt. Resetiden hem tas som kompledigt och tillåter mig att ha en välförtjänt ledig fredag. Jag är trött på djupet och det snurrar lite mellan öronen ibland. Händer och rygg värker och jag tror att jag skall gå och sätta mig i bastun på simhallen en stund. I kväll blir det möjligen alkohol i rent terapisyfte för att lätta på en del spänningar som inte kan lösas med våldsam styreträning.
Prologen till detta utspelades förra veckan, på onsdagen, klockan 1500. Då bestämdes att vi följande dag skulle åka till Sollefteå och Dorotea för att fixa ett par ställverk. På grund av en monumental schemakrock verkar alla våra jobb infalla exakt samtidigt just nu och lösningen är att alla får offra sig och jobba övertid, helger och hela tiden. En "plan B" i den frågan har jag ännu kvar att uppleva. Liksom semester.
Torsdag. Efter att ha brandskattat våra leverantörer på deras lager av uppdragskritiska produkter och fått löfte om att de skulle beställa hem det som saknades och sedan skicka detta direkt till kund köpte vi varma underställ och vinterjackor. Bilarna packades och vi körde lite snabbt och lätt till Sollefteå, en nätt resa på 692 km. Resans höjdpunkt inträffade straxt utanför Sollefteå när jag plötsligt fick bromsa för en ung varghanne som mitt i beckmörkret lunkade på vägens vänstra sida. Jag trodde knappt mina ögon och det oskygga, men uppenbarligen lätt besvärade, kreaturet travade på bara tre meter vid sidan om mig i säkert 20 sekunder innan jag bestämde mig för att köra om. Mörkret och bilkörningen omöjliggjorde tyvärr fotografering. Dagens arbetstid: 0700-2200.
Fredag. Efter en natt på Sollefteå Camping på Risön fortsatte vi mot Forsse Bruk för att hämta nycklar och därefter 162 km mot Dorotea. Campingen i Dorotea drivs av ett trevligt om än bohemiskt holländskt par. En stuga och plats för husbilen säkrades varefter vi letade oss fram emot ställverket. Det aktuella objektet består av två transformatorer som vardera står på 12 betongkassuner. Kassunerna är förbundna med plaströr för att fördela regnvatten och ev. läckande transformatorolja jämt över hela den tillgängliga volymen. För att ingen björn, ren, järv eller annat pälsnylle skall drulla ner i kassunerna har man lagt lock på dessa. Locken sitter ca 30 cm ner och ovanpå locken har man i ett anfall av tvivelaktig klokhet lagt singel. Denna kallas ofta "släcksten" och skall ha en branddämpande verkan. Jag tvivlar. Men åter till frågan; vad gör man när ens arbetsplats ligger en meter under marknivån och är begravd under 8 kubikmeter singel?
Två personer ("modell Rilleman") med varsin bra spade och en skottkärra kan liggande på mage, rygg, och ta mig fan hängade i knävecken gräva bort 8 kubik singel på bara lite över en och en halv dag. Det borde väga omkring 16 ton. Om man tror på sånt som ergonomi, framförhållning och realism så finns det ju visserligen mekaniserade lösningar för just den här sortens arbete men chefen har en gränslös tilltro till vår förmåga istället. Bra där, det är ju inte fel, det gör bara lite ont ibland... De existerande genomföringarna var förvisso otäta men satt hårt fast och jag fick på platsen uppfinna metod och verktyg för att ta bort dem. Det mesta var varianter på "hugg & slag". Höjdpunkten i Dorotea var besöken uppe på Hotellet där vi avnjöt både renskav och viltgryta. Vi jobbade över helgen och på måndagen, som egentligen var en vilodag, gjorde vi klart jobbet i Dorotea. Jag ringde vår leverantör och gav honom korrekta adressuppgifter för att skicka resterande förbrukningsmaterial till Forsse.
Tisdag. Objekten i Sollefteå (Forsse) var av en mer modern och standardiserad modell, utan sten. För att säkerställa att vi inte skulle hamna i tidsbrist jobbade vi på fram till 1830 då ljuset blev för svagt. I vanlig ordning började vi med att suga ur vattnet och gräva ur alger, slam och gnagarkadaver.
Onsdag. Kollegan kastade sig över monteringsjobbet under första transformatorn, jag började med att hjälpa honom innan jag började tömma under det andra objektet. Dessa kassuner har endast betonglock men de väger förmodligen runt 80 kilo. Därför blev jag lite häpen när jag ensam lyckades lyfta upp ett som hade ställt sig på ände nere i en av kassunerna. Kan tänkas att jag utvecklat en muskel eller två under resans gång. Eller så har jag bara blivit elakare. Båda alternativen har givits möjlighet. Ett skäl att bli lite elak är att våra kritiska paket inte dyker upp när de ska, och att det efter mycket luskande kommer fram att ett av dem befinner sig hos Posten i Ånge och det andra Hos Schenker i Umeå. Detta är alltså två paket som skickats av samma avsändare till samma adressat. Man häpnar. När man häpnat klart sätter man sig i bilen och kör till Umeå. 220 km enkel resa. Posten går inte att nå.
Torsdag. Dagen börjar motvilligt för vissa och med fiske för andra. Vi står effektivt still fram tills Posten faktiskt hör av sig och meddelar att vårt saknade paket nu finns i, man baxnar, Sollefteå! Chefen väljer att fortsätta dragga lax medan jag och kollegan ilar iväg och hämtar paketet varefter vi kör upp till Forsse och gör klart allt. Bult, plattor och verktyg flyger genom luften som hylsor från något bandmatat och hammarslagen går knappt att skilja från ljudet av slagborren. Har man bara ett par expanderbultar mellan sig och en hemresa, då kan jag lova att det kommer att bli ett par JÄVLIGT väl expanderade bultar. Jobbet klart, allt packas, arbetsplatsen återställs, alla dansar segerdansen och sen drar vi som ett skott och släpar chefen från fisket till en pizzeria. Resan hem går som i frifall. Bilen sörplar en tank diesel. Jag en kaffe och kanelbulle.
Hemkomst. Att kliva ur understället som jag arbetat hårt i under en veckas tid var.. skönt. Resetiden hem tas som kompledigt och tillåter mig att ha en välförtjänt ledig fredag. Jag är trött på djupet och det snurrar lite mellan öronen ibland. Händer och rygg värker och jag tror att jag skall gå och sätta mig i bastun på simhallen en stund. I kväll blir det möjligen alkohol i rent terapisyfte för att lätta på en del spänningar som inte kan lösas med våldsam styreträning.
onsdag 8 oktober 2008
Rilleman äntligen i Himalaya!
Nej, jag har inte hänfallit till alpinism, jag har en ny vinterjacka; en Tenson Himalaya! Modellen har sett likadan ut i säkert 30 år och endast bytt färg beroende på mode. Nu är den svart (eller röd, men mitt Hamiltonkomplex blev utslagsgivande). Min version är den första som har drabbats av någon teknisk utveckling på flera decennier. Man har ökat vattentätheten något genom att lägga till ett MPC-membran.
Jag har gått och suktat efter en Himalaya ända sedan jag såg min far vimsa runt i sin när jag var liten, och eftersom han bevakar sin så hårt var jag till slut tvungen att skaffa en egen. I flera sässonger har jag missat chansen att köpa en eftersom de säljer slut så fort. Öhammars Sportfiske har den egentligen inte i årets sortiment men eftersom de är så otroligt fina människor tog de hem en åt mig. Skönt att vara klimatsäkrad inför vintern.
Min inplanerade semestervecka befinner sig just nu i ett kvalificerat kvanttillstånd där den samtidigt både finns (om man frågar mig) och inte finns (om man frågar min chef). Detta innebär i praktiken att det går bra för företaget, att vi har jobb i flera veckor framöver och att jag är oumbärlig. Jag försöker glädja mig åt dettta men har samtidigt börjat uppleva återkommande drömmar där jag gång på gång gasar katter i lådor med radioaktiv cyanid... Ska jag prata med Freud eller Djurens Vänner om saken?
Med lite tur blir nästa inlägg en kombinerad reseskildring och väderleksrapport från Dorotea/Sollefteå. Att åka norrut så här års känns ju som att dricka ett glas vatten när man håller på att drunkna, men utmaningar är till för att övervinnas. Det blir säkert skitkul.
Jag har gått och suktat efter en Himalaya ända sedan jag såg min far vimsa runt i sin när jag var liten, och eftersom han bevakar sin så hårt var jag till slut tvungen att skaffa en egen. I flera sässonger har jag missat chansen att köpa en eftersom de säljer slut så fort. Öhammars Sportfiske har den egentligen inte i årets sortiment men eftersom de är så otroligt fina människor tog de hem en åt mig. Skönt att vara klimatsäkrad inför vintern.
Min inplanerade semestervecka befinner sig just nu i ett kvalificerat kvanttillstånd där den samtidigt både finns (om man frågar mig) och inte finns (om man frågar min chef). Detta innebär i praktiken att det går bra för företaget, att vi har jobb i flera veckor framöver och att jag är oumbärlig. Jag försöker glädja mig åt dettta men har samtidigt börjat uppleva återkommande drömmar där jag gång på gång gasar katter i lådor med radioaktiv cyanid... Ska jag prata med Freud eller Djurens Vänner om saken?
Med lite tur blir nästa inlägg en kombinerad reseskildring och väderleksrapport från Dorotea/Sollefteå. Att åka norrut så här års känns ju som att dricka ett glas vatten när man håller på att drunkna, men utmaningar är till för att övervinnas. Det blir säkert skitkul.
måndag 6 oktober 2008
Saker jag inte gör tillräckligt ofta..
- Tränar. Nä, allvarligt, just nu lever jag inte alls upp till mitt rykte. Bara slentrianarmhävningar och situps framför... stereon.
- Vaknar med en varm, vild och vacker kvinna bredvid mig.
- Lägger armen om sagda kvinna och somnar om.
- Berättar för min familj och mina vänner hur mycket de betyder för mig. Att jag är dålig på att hålla kontakten betyder INTE att jag inte tänker på er.
- Har semester. Även det segaste gummiband går av om man spänner det för hårt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
