2400 kilometer senare...

Igår fick jag tårar i ögonen när jag såg Gärstadverket. Precis så jävla glad är jag att vara hemma igen. Eller så brände de nåt giftigt.

Prologen till detta utspelades förra veckan, på onsdagen, klockan 1500. Då bestämdes att vi följande dag skulle åka till Sollefteå och Dorotea för att fixa ett par ställverk. På grund av en monumental schemakrock verkar alla våra jobb infalla exakt samtidigt just nu och lösningen är att alla får offra sig och jobba övertid, helger och hela tiden. En "plan B" i den frågan har jag ännu kvar att uppleva. Liksom semester.

Torsdag. Efter att ha brandskattat våra leverantörer på deras lager av uppdragskritiska produkter och fått löfte om att de skulle beställa hem det som saknades och sedan skicka detta direkt till kund köpte vi varma underställ och vinterjackor. Bilarna packades och vi körde lite snabbt och lätt till Sollefteå, en nätt resa på 692 km. Resans höjdpunkt inträffade straxt utanför Sollefteå när jag plötsligt fick bromsa för en ung varghanne som mitt i beckmörkret lunkade på vägens vänstra sida. Jag trodde knappt mina ögon och det oskygga, men uppenbarligen lätt besvärade, kreaturet travade på bara tre meter vid sidan om mig i säkert 20 sekunder innan jag bestämde mig för att köra om. Mörkret och bilkörningen omöjliggjorde tyvärr fotografering. Dagens arbetstid: 0700-2200.

Fredag. Efter en natt på Sollefteå Camping på Risön fortsatte vi mot Forsse Bruk för att hämta nycklar och därefter 162 km mot Dorotea. Campingen i Dorotea drivs av ett trevligt om än bohemiskt holländskt par. En stuga och plats för husbilen säkrades varefter vi letade oss fram emot ställverket. Det aktuella objektet består av två transformatorer som vardera står på 12 betongkassuner. Kassunerna är förbundna med plaströr för att fördela regnvatten och ev. läckande transformatorolja jämt över hela den tillgängliga volymen. För att ingen björn, ren, järv eller annat pälsnylle skall drulla ner i kassunerna har man lagt lock på dessa. Locken sitter ca 30 cm ner och ovanpå locken har man i ett anfall av tvivelaktig klokhet lagt singel. Denna kallas ofta "släcksten" och skall ha en branddämpande verkan. Jag tvivlar. Men åter till frågan; vad gör man när ens arbetsplats ligger en meter under marknivån och är begravd under 8 kubikmeter singel?

Två personer ("modell Rilleman") med varsin bra spade och en skottkärra kan liggande på mage, rygg, och ta mig fan hängade i knävecken gräva bort 8 kubik singel på bara lite över en och en halv dag. Det borde väga omkring 16 ton. Om man tror på sånt som ergonomi, framförhållning och realism så finns det ju visserligen mekaniserade lösningar för just den här sortens arbete men chefen har en gränslös tilltro till vår förmåga istället. Bra där, det är ju inte fel, det gör bara lite ont ibland... De existerande genomföringarna var förvisso otäta men satt hårt fast och jag fick på platsen uppfinna metod och verktyg för att ta bort dem. Det mesta var varianter på "hugg & slag". Höjdpunkten i Dorotea var besöken uppe på Hotellet där vi avnjöt både renskav och viltgryta. Vi jobbade över helgen och på måndagen, som egentligen var en vilodag, gjorde vi klart jobbet i Dorotea. Jag ringde vår leverantör och gav honom korrekta adressuppgifter för att skicka resterande förbrukningsmaterial till Forsse.

Tisdag. Objekten i Sollefteå (Forsse) var av en mer modern och standardiserad modell, utan sten. För att säkerställa att vi inte skulle hamna i tidsbrist jobbade vi på fram till 1830 då ljuset blev för svagt. I vanlig ordning började vi med att suga ur vattnet och gräva ur alger, slam och gnagarkadaver.

Onsdag. Kollegan kastade sig över monteringsjobbet under första transformatorn, jag började med att hjälpa honom innan jag började tömma under det andra objektet. Dessa kassuner har endast betonglock men de väger förmodligen runt 80 kilo. Därför blev jag lite häpen när jag ensam lyckades lyfta upp ett som hade ställt sig på ände nere i en av kassunerna. Kan tänkas att jag utvecklat en muskel eller två under resans gång. Eller så har jag bara blivit elakare. Båda alternativen har givits möjlighet. Ett skäl att bli lite elak är att våra kritiska paket inte dyker upp när de ska, och att det efter mycket luskande kommer fram att ett av dem befinner sig hos Posten i Ånge och det andra Hos Schenker i Umeå. Detta är alltså två paket som skickats av samma avsändare till samma adressat. Man häpnar. När man häpnat klart sätter man sig i bilen och kör till Umeå. 220 km enkel resa. Posten går inte att nå.

Torsdag. Dagen börjar motvilligt för vissa och med fiske för andra. Vi står effektivt still fram tills Posten faktiskt hör av sig och meddelar att vårt saknade paket nu finns i, man baxnar, Sollefteå! Chefen väljer att fortsätta dragga lax medan jag och kollegan ilar iväg och hämtar paketet varefter vi kör upp till Forsse och gör klart allt. Bult, plattor och verktyg flyger genom luften som hylsor från något bandmatat och hammarslagen går knappt att skilja från ljudet av slagborren. Har man bara ett par expanderbultar mellan sig och en hemresa, då kan jag lova att det kommer att bli ett par JÄVLIGT väl expanderade bultar. Jobbet klart, allt packas, arbetsplatsen återställs, alla dansar segerdansen och sen drar vi som ett skott och släpar chefen från fisket till en pizzeria. Resan hem går som i frifall. Bilen sörplar en tank diesel. Jag en kaffe och kanelbulle.

Hemkomst. Att kliva ur understället som jag arbetat hårt i under en veckas tid var.. skönt. Resetiden hem tas som kompledigt och tillåter mig att ha en välförtjänt ledig fredag. Jag är trött på djupet och det snurrar lite mellan öronen ibland. Händer och rygg värker och jag tror att jag skall gå och sätta mig i bastun på simhallen en stund. I kväll blir det möjligen alkohol i rent terapisyfte för att lätta på en del spänningar som inte kan lösas med våldsam styreträning.