Men vaf.. jag mår ju.. BRA?!

Jodå, inget skämtande här inte. Sedan jag stämde i bäcken i fråga om den ohållbara arbetssituationen har jag upplevt en stadig återgång till det tillstånd jag borde befinna mig i för jämnan. Jag är lugn, glad, pryltokig och börjar träna så fort jag står still mer än tio sekunder i taget. Precis som det skall vara med andra ord. Dessutom har jag börjat återknyta bekantskapen med mina försummade vänner och vänt fokuset framåt istället för bakåt.

Att återuppta träningen efter nästan fem månaders inaktivitet var så smärtsamt att man kunde ha tagit betalt för det. Nu börjar det rulla på i vanlig ordning och jag känner åter de positiva bieffekternas inverkan på övriga livet; god nattsömn, enorm matlust, större tålamod med motgångar och en misstanke om att någon bytt ut ett par av vikterna på skivstången mot dito i aluminium (?).

Sökandet efter en ny arbetsgivare pågår för fullt. Jag är både rörd och oerhört tacksam över de tips som kommit in från vänner och bekanta, det är en trygghet att ha er! Projektet att ta ett C-kort fortgår också med oförm.. lagstadgad hastighet.