Utomhus låg under helgen (skit)snö (!) och även det vatten som inte haft den goda smaken att lämna jordens yta genom att sippra ner genom den leriga jorden. Pölarna i hagen var monunentala, stövelskaftsdjupa och retade Mors sinne för ordning. I översättning från kvinnofolksspråket; detta var MITT problem att lösa. Då pölarna var belagda med ett flera centimeter tjockt istäcke fann jag det bäst att ta till grova verktyg och fann mig ett järnspett som vägde ungefär lika mycket som jag själv. Tanken var att spetta mig (ja, inte MIG personligen utan spettet då) ner igenom is, vatten och täta underliggande jordlager för att skapa avrinning. Metoden har fungerat väl tidigare.
Första hugget går bra, skapar ett fint hål igenom isen och gör en liten kanal ner i leran. Sen blir det spännande. Andra hugget pressar det vatten som hunnit fylla hålet så att detta med avsevärd hastighet sprutar åt det enda håll som står till buds, nämligen upp genom hålet i isen. Glipan till spettet verkar styrande på gränsen till strålsamlande och därmed är vi inne på vitsen med att ha både skyddsglasögon och regnställ på sig när man arbetar med något tyngre än att knyta fiskeflugor. En stor del av mitt forna landskap befann sig plötsligt i mitt ansikte. Skitbra. Bara resten kvar liksom.. Med spettet som tillhygge lyckades jag faktiskt krossa isen till hanterbara flak som sedan kunde transporteras bort med skottkärra.
På lördagskvällen hade jag den häftigaste Luciaupplevelsen sedan studenttiden. Förra grannens döttrar kom över med fika och körde ett väldigt ambitiöst och musikaliskt luciatåg. I repertoaren ingick detta år även "Smoke on the water" för fiol och blockflöjt... 8-o
På vägen hem reflekterade jag över hur roligt det är att återigen få köra 120 på motorväg, varför alla långtradare måste ha lika många lampor som de i CocaCola-reklamen och varför de låter som rymdskeppen i Star Wars?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar