Rubriken syftar på byggande av såväl fysik som en del andra småprojekt som ligger i pipelinen.
Hösten är perfekt för att slipa formen till kommande vårsäsongen. När regnet vräker ner ute i mörkret är det perfekt att balansera svårmodet med den stickande känslan av adrenalinraseri på en roddmaskin satt på lite för högt motstånd. Core training, mjölksyratålighet, syreupptagningsförmåga, styrka och kalibrering av smärttåligheten, allt inbakat i ett lagom ambitiöst träningsschema på t.ex. Simhallen. Jag har varit usel på att sköta simträningen under sommaren, men har ju flåsat på desto bättre på inlines istället. Nu får jag nästan lyckohallucinationer när jag tänker på vatten som strömmar förbi medan jag blundar och jagar det perfekta simtaget och alla stackars jävlar som råkar simma framför mig. Fullkontaktcrawl är inte en erkänd olympisk gren men brukar ha fördelen att man snart får en egen bana att simma på. "Näsblod?? - Kom tillbaka när du förlorat minst en TAND bruden!"
Övriga byggprojekt innefattar att eventuellt ta tag i modellflyget igen. Det har bokstavligt talat legat på hyllan under några år, vinden härbärgerar lådvis med "bra-att-ha-prylar" från tidigare modeller. Nu har tekniken utvecklats så långt att en ny generation av eldrivna modeller blivit tillgängliga för de av oss som är säkra nog i vår manlighet att våga avfärda glödstiftsmodellerna som ricinoljekläggiga labila startovilliga fingerbensbrytande nogoodniks. Ladda acken och kör, det känns tilltalande. Är det dåligt väder ute så kan man flyga i en sporthall. Det finns ju helt färdiga modeller att köpa men då jag gillar bygget satsar jag nog på att bygga från ritning. Materialet blir 3- 0ch 6-mm depronplast, tunna cellplastark avsedda för t.ex. golvisolering. I samband med detta har jag funderingar på att måla mina skapelser med en för mig hittills oprövad teknik; airbrushmålning. Det verkar vara en rolig teknik som medför anskaffandet av jättemycket dyr och komplicerad utrustning. Oh joy!
söndag 27 september 2009
onsdag 23 september 2009
Min är större än din! (Och den har Turbo..)
Efter en tids välförtjänt vila är nu "den Store" åter i drift. Exakt varför vi har ett dylikt monster, eller vad den är bra till, vet man inte... men när man väl brottat upp den från golvet mår man rätt bra. Tills mjölksyran börjar rinna genom tårkanalerna och det manliga ansiktsuttrycket bytts mot ett mer besvärat dito. Det är ett stort och tungt as som om man lyckas dra igång den (den har högre kompression än en 23-årig nyutexaminerad börsmäklare från Handels, som bara skiter en gång per vecka och då något som ser ut som små blyertspennor!) lever ett helt eget liv och som INTE är designad för förare i 60 kg-klassen. Förmodligen har sågen i sin nuvarande konfiguration bara två vettiga användningsområden; Att ingå som vital del fast monterad i en sågjigg för att förvandla stora stockar till grova plank/balk och att posera för bilder som skulle fått Sigmund Freud att bita av en plomb och sen skyndsamt köpa en biljett till Brittish Columbia.
How-ever... det finns större fisk i havet för den som är nyfiken. :-)
tisdag 15 september 2009
Borderline pitstop
De senaste två dagarna har jag varit uthyrd som tillbehör till en skylift. Det började i måndags med en order att ta mig till "Skänninge, Motalagatan". Väl där berättade en perplex kontaktperson att jag ju egentligen skulle vara i Motala så jag körde dit enligt en aningens svårtydd vägbeskrivning. Efter lite konsulterande av telefonens karta, några oskyldiga förbipasserande och ett par förtydliganden från kunden hittade jag arbetsplatsen, förbi Ishallen och längst ner mot Göta Kanal. Arbetsuppgiften visade sig vara att agera sakkunnig liftförare åt en trädfällare som skulle rensa bort en hoper höga träd vid en arkeologisk utgrävning som föregår bygget av den nya dubbelspårsbanan genom Motala. Tydligen förelåg risk för att t.ex. torra grenar skulle falla ner i huvudet på någon arkeolog, och en del träd stod i vägen för banbygget.
Till min hjälp fick jag en inhyrd Genie S-65, en modell jag inte är bekant med sedan tidigare. Ca 10 ton, fyrhjulsdrift, bra med kraft och ganska straight forward i designen. Det visade sig snart att enhetens terränggående skulle komma att sättas på hårda prov, liksom min förmåga att bemästra detsamma. Min huvuduppgift skulle komma att bli att "så högt det går" fästa en 12 mm rostfri stålwire som sedan en grävmaskin skulle dra i för att styra trädet i rätt riktning vid fällningen. Arbetsplatsen bestod av en allt annat än slät yta av mer eller mindre kompakterad jord. På sina ställen fanns bärlager för att köra en dumper men närmre själva utgrävningsschaktet var det i praktiken bara matjord/sand hjälpligt tillplattad av grävarens band. Jag var lite skeptisk, särskilt efter förra veckans erfarenheter av lösa underlag och tyngre liftar, men vafan.. ner kommer man ju alltid och med en grävskopa kan man lösa det mesta så... Det krävdes all kraft och tre försök att klösa sig upp ur de hål hjulen sjunkit ner i men det gick! Jag har tyvärr ingen bild på mitt ansiktsuttryck medan jag körde men enligt uppgift såg jag "svårt koncentrerad" ut. Tror fan det.
Att fälla träd i 25-metersklassen är en helt icketrivial uppgift. Nästan alla faktorer samverkar till att göra det till en svår och livsfarlig syssla. Det är stora tyngder och krafter inblandade (jag såg bl.a. 12 mm wiren gå av som en sytråd vid en chocklast, den skall tåla minst 5 ton...) , höga höjder, obekväma arbetsställningar, fallande objekt och en motorsåg eller två. Jag hade hjälm och hörselskydd och detta räddade förmodligen både liv och hörsel de gånger något gick "lite snett" och tog vägen till marken via mitt huvud eller annan kroppsdel som inte fort nog kom ur vägen. Det är helt klart befogat att vara überparanoid när det gäller sina förberedelser inför trädfällning.
Arbetet fortsatte på tisdagen med mer trädfällning, denna gång på den smala kant av utgrävningsschaktet som vetter mot nuvarande järnvägen. Jag var djupt skeptisk till att köra liften dit och det var mot bättre vetande och efter långvarig diskussion jag gjorde det. När det inte finns några bra alternativ får man ta det minst dåliga antar jag. Jag har rätt att vägra utföra uppgifter jag anser farliga, men i det här fallet var det farligare för liften än för mig så det var ju bara att ta mod till sig och göra ett frest. Med centimetrar till godo kom jag på plats och vi kunde börja att, bit för bit, plocka ner ett synnerligen uselt placerat träd. Mina problem började när jag skulle göra mitt återtåg. Under arbetets gång hade hjulen på den styrande axeln sjunkit ner tills dess att maskinen de facto stod på själva axeln. Morr! Patentlösningen hade tidigare varit att helt enkelt låta maskinen klösa sig upp och detta var mitt val även denna gång. Inledningsvis gick allt jättebra och maskinen rörde sig åt rätt håll. Maskinen går nu baklänges vilket innebär att jag kör den genom att ge inverterade styrsignaler för både drivning och styrning, en alltigenom krävande uppgift under goda körförhållanden. Detta innebär också att den blir bakhjulsstyrd med allt vad det innebär. Plötsligt ser jag hur det framhjul (alltså ett av bakhjulen) som nu är närmast schaktkanten sjunker ner och börjar plöja istället för svänga ifrån kanten. Blixtsnabbt gräver hjulet ner sig och börjar trycka kanten utåt. Marken ger vika. 10 ton börjar luta med mig i korgen, ett par svettkörtlar öppnas i pannan och tungan känns torr.
Efter att ha gjort ett jävligt ordentligt "crash stop" och sänkt ner bommen på marken inspekterar jag läget. Liften står fortfarande upp men är djupt nedkörd i den mjuka marken. Medan jag tittar lösgör sig ett stycke av den försvagade kanten och rasar ner mot utgrävningen. Jag tar en andetag och en funderare och knallar sedan iväg för att prata med utgrävningsansvarige, grävmaskinister och hela resten. Det är helt oklart om liften kommer att stå upp när jag kommer tillbaka. Jag får så småningom vet att jag kört över ett gammalt schakt som endast lagts igen med mjuk mull. Därvidlag slutar jag att vara förvånad över resultatet emedan det jag, lyckligt ovetandes, försökt göra i termer av marktryck motsvar att köra en SUV på en enhjuling. Genom ett trädgårdsland. Efter en stund kommer även min uppdragsgivare (större byggföretag) till platsen. Lösningen blir att först stötta den svaga kanten med en tillfällig jordvall som ger mottryck och sedan låta grävskopan vara draghjälp medan jag kör liften upp ur den prekära situationen. För att lyckas med detta måste jag först få mesta möjliga tyngd på de inre hjulen, längst bort från kanten där marken är fastare, detta genom att svänga bommen ut i sida 90 grader och därmed flytta in den tunga motvikten. Detta innebär att jag själv kör liften, med kontrollerna först omkastade 180 grader och sedan själva styrspakarna 90 grader vridna, från en position hängande minst fem meter ute över själva utgrävningen. Tur att jag inte har för vana att börja tvivla på mig själv när det gäller... och att jag kört radiostyrda flygplan.
Med all tillgänglig extrakraft inkopplad och i krypfart dras liften upp och bort från den förrädiskt mjuka kanten. Det kräver en del pyssel och knixande för att komma ut på cykelbanan och fast mark men det går. Under omständigheterna är jag nöjd, och fullkomligt utmattad. Försenad men utan skador är helt godkänt under dessa omständigheter. Alltså fortsätter vi fälla träd. Dagens sista intressanta händelse är när en kapning av en trädtopp går snett, i alla ordets bemärkelser, och grenverket på sin väg ner slår i bommen till liften. En liten rörelse långt nere blir en ganska stor rörelse högt där uppe och nu förstår jag hur en Dry Martini känner sig i en shaker. Ett blixtljus går åt helvete när en förlupen gren faller på det men vid det laget hade det krävts en jordbävning för att få mig att bry mig. I slutet av dagen var vi 20 minuter efter tidsschemat vilket jag är ganska tillfreds med. Jag kör upp liften på lastväxlarflaket och lämnar över sorger och bekymmer till lastbilschauffören som skall ta ekipaget hem till Linköping. Plötsligt är jag väldigt hungrig.
Till min hjälp fick jag en inhyrd Genie S-65, en modell jag inte är bekant med sedan tidigare. Ca 10 ton, fyrhjulsdrift, bra med kraft och ganska straight forward i designen. Det visade sig snart att enhetens terränggående skulle komma att sättas på hårda prov, liksom min förmåga att bemästra detsamma. Min huvuduppgift skulle komma att bli att "så högt det går" fästa en 12 mm rostfri stålwire som sedan en grävmaskin skulle dra i för att styra trädet i rätt riktning vid fällningen. Arbetsplatsen bestod av en allt annat än slät yta av mer eller mindre kompakterad jord. På sina ställen fanns bärlager för att köra en dumper men närmre själva utgrävningsschaktet var det i praktiken bara matjord/sand hjälpligt tillplattad av grävarens band. Jag var lite skeptisk, särskilt efter förra veckans erfarenheter av lösa underlag och tyngre liftar, men vafan.. ner kommer man ju alltid och med en grävskopa kan man lösa det mesta så... Det krävdes all kraft och tre försök att klösa sig upp ur de hål hjulen sjunkit ner i men det gick! Jag har tyvärr ingen bild på mitt ansiktsuttryck medan jag körde men enligt uppgift såg jag "svårt koncentrerad" ut. Tror fan det.
Att fälla träd i 25-metersklassen är en helt icketrivial uppgift. Nästan alla faktorer samverkar till att göra det till en svår och livsfarlig syssla. Det är stora tyngder och krafter inblandade (jag såg bl.a. 12 mm wiren gå av som en sytråd vid en chocklast, den skall tåla minst 5 ton...) , höga höjder, obekväma arbetsställningar, fallande objekt och en motorsåg eller två. Jag hade hjälm och hörselskydd och detta räddade förmodligen både liv och hörsel de gånger något gick "lite snett" och tog vägen till marken via mitt huvud eller annan kroppsdel som inte fort nog kom ur vägen. Det är helt klart befogat att vara überparanoid när det gäller sina förberedelser inför trädfällning.
Arbetet fortsatte på tisdagen med mer trädfällning, denna gång på den smala kant av utgrävningsschaktet som vetter mot nuvarande järnvägen. Jag var djupt skeptisk till att köra liften dit och det var mot bättre vetande och efter långvarig diskussion jag gjorde det. När det inte finns några bra alternativ får man ta det minst dåliga antar jag. Jag har rätt att vägra utföra uppgifter jag anser farliga, men i det här fallet var det farligare för liften än för mig så det var ju bara att ta mod till sig och göra ett frest. Med centimetrar till godo kom jag på plats och vi kunde börja att, bit för bit, plocka ner ett synnerligen uselt placerat träd. Mina problem började när jag skulle göra mitt återtåg. Under arbetets gång hade hjulen på den styrande axeln sjunkit ner tills dess att maskinen de facto stod på själva axeln. Morr! Patentlösningen hade tidigare varit att helt enkelt låta maskinen klösa sig upp och detta var mitt val även denna gång. Inledningsvis gick allt jättebra och maskinen rörde sig åt rätt håll. Maskinen går nu baklänges vilket innebär att jag kör den genom att ge inverterade styrsignaler för både drivning och styrning, en alltigenom krävande uppgift under goda körförhållanden. Detta innebär också att den blir bakhjulsstyrd med allt vad det innebär. Plötsligt ser jag hur det framhjul (alltså ett av bakhjulen) som nu är närmast schaktkanten sjunker ner och börjar plöja istället för svänga ifrån kanten. Blixtsnabbt gräver hjulet ner sig och börjar trycka kanten utåt. Marken ger vika. 10 ton börjar luta med mig i korgen, ett par svettkörtlar öppnas i pannan och tungan känns torr.
Efter att ha gjort ett jävligt ordentligt "crash stop" och sänkt ner bommen på marken inspekterar jag läget. Liften står fortfarande upp men är djupt nedkörd i den mjuka marken. Medan jag tittar lösgör sig ett stycke av den försvagade kanten och rasar ner mot utgrävningen. Jag tar en andetag och en funderare och knallar sedan iväg för att prata med utgrävningsansvarige, grävmaskinister och hela resten. Det är helt oklart om liften kommer att stå upp när jag kommer tillbaka. Jag får så småningom vet att jag kört över ett gammalt schakt som endast lagts igen med mjuk mull. Därvidlag slutar jag att vara förvånad över resultatet emedan det jag, lyckligt ovetandes, försökt göra i termer av marktryck motsvar att köra en SUV på en enhjuling. Genom ett trädgårdsland. Efter en stund kommer även min uppdragsgivare (större byggföretag) till platsen. Lösningen blir att först stötta den svaga kanten med en tillfällig jordvall som ger mottryck och sedan låta grävskopan vara draghjälp medan jag kör liften upp ur den prekära situationen. För att lyckas med detta måste jag först få mesta möjliga tyngd på de inre hjulen, längst bort från kanten där marken är fastare, detta genom att svänga bommen ut i sida 90 grader och därmed flytta in den tunga motvikten. Detta innebär att jag själv kör liften, med kontrollerna först omkastade 180 grader och sedan själva styrspakarna 90 grader vridna, från en position hängande minst fem meter ute över själva utgrävningen. Tur att jag inte har för vana att börja tvivla på mig själv när det gäller... och att jag kört radiostyrda flygplan.
Med all tillgänglig extrakraft inkopplad och i krypfart dras liften upp och bort från den förrädiskt mjuka kanten. Det kräver en del pyssel och knixande för att komma ut på cykelbanan och fast mark men det går. Under omständigheterna är jag nöjd, och fullkomligt utmattad. Försenad men utan skador är helt godkänt under dessa omständigheter. Alltså fortsätter vi fälla träd. Dagens sista intressanta händelse är när en kapning av en trädtopp går snett, i alla ordets bemärkelser, och grenverket på sin väg ner slår i bommen till liften. En liten rörelse långt nere blir en ganska stor rörelse högt där uppe och nu förstår jag hur en Dry Martini känner sig i en shaker. Ett blixtljus går åt helvete när en förlupen gren faller på det men vid det laget hade det krävts en jordbävning för att få mig att bry mig. I slutet av dagen var vi 20 minuter efter tidsschemat vilket jag är ganska tillfreds med. Jag kör upp liften på lastväxlarflaket och lämnar över sorger och bekymmer till lastbilschauffören som skall ta ekipaget hem till Linköping. Plötsligt är jag väldigt hungrig.
onsdag 9 september 2009
Kamrat Rilleman
Dagens insats för världsfreden utgjordes av att justera verkligheten så att någon med otillräcklig anpassningsförmåga kunde fortsätta att verka och trivas. En av våra uthyrda liftar hade problem med att traversera en husknut med tillhörande sluttning. Det lutade åt alla håll, något som de flesta liftar är svårt allergiska mot. Lösningen på problemet var att klämkäckt ansätta att "finns det en vilja finns det en väg... annars kan ju Richard säkert bygga en!" enligt de vid det här laget välkända teorierna om att inget jobb är så lätt som ett du kan be någon annan att göra. Tyvärr är min förmåga att detektera räliga skitjobb mera av typen "brevduveinstinkt" än "spindelkänsla"... så jag styrde rakt på.
Efter att ha funderat på saken bad jag om en korp ("hacka", inte fågeln) för att komplettera spaden och fick en då spade till. Nåja. Spadar och Rilleman begav sig till arbetsplatsen. Där fanns en styck Manitou 180 ATJ med tillhörande målare som förklarade läget och pekade på en bit topografi som tydligen inverkade menligt på hans uppdrag att kladda färg på fönster. Spaden sattes i backen.
När uppdraget först presenterades antyddes att marken i praktiken var så lös att den nästan skulle krypa bort av sig själv vid blotta åsynen av ett grävverktyg och att arbetsinsatsen var som för en jaktpilot; 30 minuter jobb och sedan hem till te och medaljer... Den första spaden höll i inte riktigt tre minuter innan jag lyckats få den att absorbera så mycket energi att den sönderdelades i sina beståndsdelar. Spade nummer två var tursamt nog av en god kvalitet och faktisk riktigt bra lämpad för uppgiften varvid händer spottades i, svett ströks ur ögonen (liksom spott, ordningen blev helt fel) och proletära kraftuttryck slungades likt pestlik mot belägrade städer. "ELD I BERGET & BLODIMATLÅDAN! HO-YAH!"
Liften i fråga är fenomenal när det gäller terrängframkomlighet tack vare god design. Hur den goda funktionen är förenligt med dess Franska ursprung är och förblir ett mysterium, men fakta talar för sig själva. Lagom stora hjul i förhållande till totalvikten, fyrhjulsdrift och dito styrning gör att den nästan kan klättra uppför väggar i händerna på rätt förare. Efter samordning med målaren lät jag honom köra och agerade istället utkik och codriver. Efter några välmenta och kärleksfullt napalmosande förklaringar om vad som var ett "rätt" sätt att köra liften på tog den sig runt det besvärliga hörnet som den enklaste sak i världen och alla var nöjda.
Arbetet hade varit tillräckligt hårt och bråkigt för att föranleda ett litet mått av stolthet över framgången. Förmodligen var jag bara den där korpen ifrån ett klassiskt "Worker-Hero-of-the-Sovjet-Union-ögonblick" och när P3 började spela "Fait Accompli" med BAO och Tommy Körberg gav jag efter och var under några minuter helt bombastiskt nöjd med mig själv. Inte ens den starka vinden från öst kunde få håren på mina armar att lägga sig och med gott tryck i högtalarna styrde jag hem mot den arbetande mannens högsta belöning; lunch! Fait accompli, mes amis!
Efter att ha funderat på saken bad jag om en korp ("hacka", inte fågeln) för att komplettera spaden och fick en då spade till. Nåja. Spadar och Rilleman begav sig till arbetsplatsen. Där fanns en styck Manitou 180 ATJ med tillhörande målare som förklarade läget och pekade på en bit topografi som tydligen inverkade menligt på hans uppdrag att kladda färg på fönster. Spaden sattes i backen.
När uppdraget först presenterades antyddes att marken i praktiken var så lös att den nästan skulle krypa bort av sig själv vid blotta åsynen av ett grävverktyg och att arbetsinsatsen var som för en jaktpilot; 30 minuter jobb och sedan hem till te och medaljer... Den första spaden höll i inte riktigt tre minuter innan jag lyckats få den att absorbera så mycket energi att den sönderdelades i sina beståndsdelar. Spade nummer två var tursamt nog av en god kvalitet och faktisk riktigt bra lämpad för uppgiften varvid händer spottades i, svett ströks ur ögonen (liksom spott, ordningen blev helt fel) och proletära kraftuttryck slungades likt pestlik mot belägrade städer. "ELD I BERGET & BLODIMATLÅDAN! HO-YAH!"
Liften i fråga är fenomenal när det gäller terrängframkomlighet tack vare god design. Hur den goda funktionen är förenligt med dess Franska ursprung är och förblir ett mysterium, men fakta talar för sig själva. Lagom stora hjul i förhållande till totalvikten, fyrhjulsdrift och dito styrning gör att den nästan kan klättra uppför väggar i händerna på rätt förare. Efter samordning med målaren lät jag honom köra och agerade istället utkik och codriver. Efter några välmenta och kärleksfullt napalmosande förklaringar om vad som var ett "rätt" sätt att köra liften på tog den sig runt det besvärliga hörnet som den enklaste sak i världen och alla var nöjda.
Arbetet hade varit tillräckligt hårt och bråkigt för att föranleda ett litet mått av stolthet över framgången. Förmodligen var jag bara den där korpen ifrån ett klassiskt "Worker-Hero-of-the-Sovjet-Union-ögonblick" och när P3 började spela "Fait Accompli" med BAO och Tommy Körberg gav jag efter och var under några minuter helt bombastiskt nöjd med mig själv. Inte ens den starka vinden från öst kunde få håren på mina armar att lägga sig och med gott tryck i högtalarna styrde jag hem mot den arbetande mannens högsta belöning; lunch! Fait accompli, mes amis!
måndag 7 september 2009
Hjulstrul
Dagen har tillbringats med att rulla runt på diverse ordentligt imponerande fordon, som i helt olika grad befunnit sig i sin rätta miljö. Då jag är dimensionerad som en uppkäftig sparris brukar det mesta jag kör runt i tendera att vara tyngre än vad jag är men idag har jag tagit till ordentligt!
Volvo L70d, ca 11000 kg. Stor gul hjullastare som går i uthyrningstrafik nere på firman. Ett midjestyrt monster att manövrera och det är mer än en gång jag fått betvinga tanken att "gena" över Saaben bara för att se hur mycket den går att komprimera. I min truckutbildning ingår tillstånd att manövrera hjullastare för godshantering (alltså som truck, till skillnad från t.ex. entreprenadarbete) och oftast gäller det enkla saker som att köra den mellan tankning och tvätthallen. Jag har ännu inte kläm på alla funktionerna och det känns som att styra en pansarkryssare uppifrån den upphöja förarplatsen.
Dagens andra utmaning var också av gigantiska proportioner och dessutom ganska allvarlig. Jag och kollegan fick i uppgift att försöka köra en av firmans större (och framförallt TYNGRE) liftar uppför en grässlänt så att kunden kunde ta den i bruk. En JLG 800AJ väger in på straxt över 15000 kg och ger en "bekväm" arbetshöjd på ca 26 meter. Det är den tredje tyngsta lift jag någonsin kört (efter JLG 120 HX och Grove MZ90, min kära "pansargiraff" :-) och den har en förmåga att få en att koncentrera sig på uppgiften. Dagens arbete började lagom muntert med konstaterandet att liften till att börja med stod uppställd på en mjuk gräsyta en dryg halvmeter ifrån en djup och brant bäckravin.
Inledande försök att med 4WD köra liften ut på den närliggande cykelvägen resulterade enbart i att liften tuggade i sidled åt fel håll och plöjde djupa fåror i underlaget. Att ställa ett slikt fordon på ett så löst underlag är sådant man garanterat blir skjuten för i krig och ibland i Skäggetorp. Eftersom varken jag eller kollegan hade den minsta lust att ringa chefen och berätta hur det låter när 15 ton lift rullar ett varv avbröt vi våra försök för att inte förvärra situationen. Vi enades om att det bästa vore att koppla lämpligt dragfordon i liften och att sedan med en avsevärt större nivå av upplevd säkerhet ta upp den på fast mark. Innan detta helt klart kommunicerats till alla berörda parter hade vi hunnit få hjälp att både gräva ner och ytterligare lateralförflytta liften mot ravinen. Varför är världens alla riktiga förståsigpåare så tysta och försynta och de andra så högljudda...
Volvo L70d, ca 11000 kg. Stor gul hjullastare som går i uthyrningstrafik nere på firman. Ett midjestyrt monster att manövrera och det är mer än en gång jag fått betvinga tanken att "gena" över Saaben bara för att se hur mycket den går att komprimera. I min truckutbildning ingår tillstånd att manövrera hjullastare för godshantering (alltså som truck, till skillnad från t.ex. entreprenadarbete) och oftast gäller det enkla saker som att köra den mellan tankning och tvätthallen. Jag har ännu inte kläm på alla funktionerna och det känns som att styra en pansarkryssare uppifrån den upphöja förarplatsen.
Dagens andra utmaning var också av gigantiska proportioner och dessutom ganska allvarlig. Jag och kollegan fick i uppgift att försöka köra en av firmans större (och framförallt TYNGRE) liftar uppför en grässlänt så att kunden kunde ta den i bruk. En JLG 800AJ väger in på straxt över 15000 kg och ger en "bekväm" arbetshöjd på ca 26 meter. Det är den tredje tyngsta lift jag någonsin kört (efter JLG 120 HX och Grove MZ90, min kära "pansargiraff" :-) och den har en förmåga att få en att koncentrera sig på uppgiften. Dagens arbete började lagom muntert med konstaterandet att liften till att börja med stod uppställd på en mjuk gräsyta en dryg halvmeter ifrån en djup och brant bäckravin.
Inledande försök att med 4WD köra liften ut på den närliggande cykelvägen resulterade enbart i att liften tuggade i sidled åt fel håll och plöjde djupa fåror i underlaget. Att ställa ett slikt fordon på ett så löst underlag är sådant man garanterat blir skjuten för i krig och ibland i Skäggetorp. Eftersom varken jag eller kollegan hade den minsta lust att ringa chefen och berätta hur det låter när 15 ton lift rullar ett varv avbröt vi våra försök för att inte förvärra situationen. Vi enades om att det bästa vore att koppla lämpligt dragfordon i liften och att sedan med en avsevärt större nivå av upplevd säkerhet ta upp den på fast mark. Innan detta helt klart kommunicerats till alla berörda parter hade vi hunnit få hjälp att både gräva ner och ytterligare lateralförflytta liften mot ravinen. Varför är världens alla riktiga förståsigpåare så tysta och försynta och de andra så högljudda...
söndag 6 september 2009
Mer örongodis!
Nyss hemkommen från en sedan länge uppskjuten arbetshelg hos Mor i Västergötland. Ett överdåd av god mat har kompenserats med hårt arbete och gården är nu rustad inför vintersäsongen. Gräs är trimmat, stolpar staplade, katterna skodda och klorna klippta på hästarna. Samtliga djur har försökt bita mig. Under söndagen inspekterade jag även sötvattenshavet nere vid stranden och det befanns blött nog, förmodligen pga det myckna regnandet. En sexuellt förvirrad älg ("tjurig" älgko.. liksom). Noll bäver.
Då Mor bor i direkt anslutning till flygflottiljen F7 avbröts mitt idoga arbete under lördagen av ytterligare ett av dessa intressanta och svårbestämda ljud. "Jetturbin.. högt skärande ljud, äldre modell... centrifugalkompressor?... ingen direkt övergång till mullrande i slutet av uppspoolningen.. hmm... har dom en Tunnan här nere?" Ja, ungefär så gick tankarna medan jag spanade bort mot flottiljens område bakom skogen. Ett duktigt väsen gjorde snart klart att något inlett en start och inom kort steg en mycket distinkt grå silhuett över den Västgötska slättmarken. Då återstående flygtidsuttag på dessa veteraner är ganska begränsat antar jag att det var dags för ännu en uppskattad uppvisning i någon närliggande del av riket.
Flygvapnets veteranflygdivision är baserade på just F7 och håller förutom en J29 Tunnan bland annat även en 32 Lansen och en J34 Hawker Hunter i flygande skick. Yttermera hade jag nöjet att se en liten gul SK50 starta, ett plan jag själv flugit med några gånger som liten. (Klippet är från "Gula Divisionen", 1954.)
Medan jag ändå håller på och härjar bland gamla minnen vill jag passa på att tipsa alla flyg- och allmänt teknikintresserade om Svedinos Bil- och Flygmuseum mellan Falkenberg och Halmstad. Ett underbart ställe att trilla in på om man har vägarna förbi.
Slutligen ett klipp till från förr. Ibland får jag känslan av att helt enkelt vara född en sådär 20-30 år för sent.. :-D
Då Mor bor i direkt anslutning till flygflottiljen F7 avbröts mitt idoga arbete under lördagen av ytterligare ett av dessa intressanta och svårbestämda ljud. "Jetturbin.. högt skärande ljud, äldre modell... centrifugalkompressor?... ingen direkt övergång till mullrande i slutet av uppspoolningen.. hmm... har dom en Tunnan här nere?" Ja, ungefär så gick tankarna medan jag spanade bort mot flottiljens område bakom skogen. Ett duktigt väsen gjorde snart klart att något inlett en start och inom kort steg en mycket distinkt grå silhuett över den Västgötska slättmarken. Då återstående flygtidsuttag på dessa veteraner är ganska begränsat antar jag att det var dags för ännu en uppskattad uppvisning i någon närliggande del av riket.
Flygvapnets veteranflygdivision är baserade på just F7 och håller förutom en J29 Tunnan bland annat även en 32 Lansen och en J34 Hawker Hunter i flygande skick. Yttermera hade jag nöjet att se en liten gul SK50 starta, ett plan jag själv flugit med några gånger som liten. (Klippet är från "Gula Divisionen", 1954.)
Medan jag ändå håller på och härjar bland gamla minnen vill jag passa på att tipsa alla flyg- och allmänt teknikintresserade om Svedinos Bil- och Flygmuseum mellan Falkenberg och Halmstad. Ett underbart ställe att trilla in på om man har vägarna förbi.
Slutligen ett klipp till från förr. Ibland får jag känslan av att helt enkelt vara född en sådär 20-30 år för sent.. :-D
torsdag 3 september 2009
Thunderclouds!
På väg hem från jobbet passerade jag idag Biltema för att köpa en transfusion av några av alla de vätskor mitt Stolta Svensktillverkade Saabskrot så desperat behöver men vägrar behålla. (Jesus på en vattenskoter vad den bilen prövar mitt tålamod ibland!)
Nåväl, efter att ha navigerat tvåhjulingen igenom regnet och trafiken befann jag mig på Biltemaparkeringen. Plötsligt aktiverades en av alla de märkliga mentala subrutiner som man oftast inte är medveten om att de finns, förrän de kickar in. Det är som när kamraten Jonas hör någon säga ordet "bröst" tvärs över en stor bullrig folksamling och plötsligt förvandlas till en flinande falkögd parabolantenn av koncentrerad uppmärksamhet (Jag reagerar likadant, men på ordet "klätterrep". Det är oundvikligt på samma sätt som när familjens hanhund hittar en färsk doftfläck från en löptik och förvandlas till ett frustande nasocentriskt fyrbent jordankare...). Jag hörde ett smällande ljud som jag inte hört på flera år men som på samma sätt var så outplånligt bekant att jag kunde ha känt igen det varsomhelst, närsomhelst. Någonstans i de låga svepande slöjorna av regnmoln närmade sig en Hkp 4. Ljudet av dess dubbla huvudrotorer och det säregna "poppet" som dess långa rotorblad gör när de vispar runt i straxt under ljudhastigheten andas kraft och löften om att någon "tung skit" är på gång. Av den handfull helikoptrar jag kan identifiera på enbart akustisk signatur är detta förmodligen den enklaste.
Att se den stora flygkroppen svepa fram precis i underkant av molnen, troligtvis på väg från Malmen till Saabfältet kändes bra. Åtminstone en sak som är "som det var förr", när allt var enklare, bättre (?). Blir intressant att se om efterföljaren blir något att lyssna på.
(Appropå helikoptrar, jag har i ett svagt ögonblick lovat att återkomma till svaret på frågan VARFÖR helikoptrar flyger, nu verkar vara ett bra tillfälle. Förre kollegan på Okmetic (nuvarande Norstel) och entusiastiske piloten William förklarade det en gång på ett bra sätt:
"Helikoptrar flyger på grund av estetiska snarare än areodynamiska principer. Dom är fruktansvärt FULA! När de sedan dessutom börjar snurra på fläkten på taket ser de så löjliga ut att Jorden blir generad försöker stöta bort dem. Ju mer det snurrar, desto löjligare och följaktligen desto högre flyghöjd. Så är det..")
Nåväl, efter att ha navigerat tvåhjulingen igenom regnet och trafiken befann jag mig på Biltemaparkeringen. Plötsligt aktiverades en av alla de märkliga mentala subrutiner som man oftast inte är medveten om att de finns, förrän de kickar in. Det är som när kamraten Jonas hör någon säga ordet "bröst" tvärs över en stor bullrig folksamling och plötsligt förvandlas till en flinande falkögd parabolantenn av koncentrerad uppmärksamhet (Jag reagerar likadant, men på ordet "klätterrep". Det är oundvikligt på samma sätt som när familjens hanhund hittar en färsk doftfläck från en löptik och förvandlas till ett frustande nasocentriskt fyrbent jordankare...). Jag hörde ett smällande ljud som jag inte hört på flera år men som på samma sätt var så outplånligt bekant att jag kunde ha känt igen det varsomhelst, närsomhelst. Någonstans i de låga svepande slöjorna av regnmoln närmade sig en Hkp 4. Ljudet av dess dubbla huvudrotorer och det säregna "poppet" som dess långa rotorblad gör när de vispar runt i straxt under ljudhastigheten andas kraft och löften om att någon "tung skit" är på gång. Av den handfull helikoptrar jag kan identifiera på enbart akustisk signatur är detta förmodligen den enklaste.
Att se den stora flygkroppen svepa fram precis i underkant av molnen, troligtvis på väg från Malmen till Saabfältet kändes bra. Åtminstone en sak som är "som det var förr", när allt var enklare, bättre (?). Blir intressant att se om efterföljaren blir något att lyssna på.
(Appropå helikoptrar, jag har i ett svagt ögonblick lovat att återkomma till svaret på frågan VARFÖR helikoptrar flyger, nu verkar vara ett bra tillfälle. Förre kollegan på Okmetic (nuvarande Norstel) och entusiastiske piloten William förklarade det en gång på ett bra sätt:
"Helikoptrar flyger på grund av estetiska snarare än areodynamiska principer. Dom är fruktansvärt FULA! När de sedan dessutom börjar snurra på fläkten på taket ser de så löjliga ut att Jorden blir generad försöker stöta bort dem. Ju mer det snurrar, desto löjligare och följaktligen desto högre flyghöjd. Så är det..")
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
