Borderline pitstop

De senaste två dagarna har jag varit uthyrd som tillbehör till en skylift. Det började i måndags med en order att ta mig till "Skänninge, Motalagatan". Väl där berättade en perplex kontaktperson att jag ju egentligen skulle vara i Motala så jag körde dit enligt en aningens svårtydd vägbeskrivning. Efter lite konsulterande av telefonens karta, några oskyldiga förbipasserande och ett par förtydliganden från kunden hittade jag arbetsplatsen, förbi Ishallen och längst ner mot Göta Kanal. Arbetsuppgiften visade sig vara att agera sakkunnig liftförare åt en trädfällare som skulle rensa bort en hoper höga träd vid en arkeologisk utgrävning som föregår bygget av den nya dubbelspårsbanan genom Motala. Tydligen förelåg risk för att t.ex. torra grenar skulle falla ner i huvudet på någon arkeolog, och en del träd stod i vägen för banbygget.


Till min hjälp fick jag en inhyrd Genie S-65, en modell jag inte är bekant med sedan tidigare. Ca 10 ton, fyrhjulsdrift, bra med kraft och ganska straight forward i designen. Det visade sig snart att enhetens terränggående skulle komma att sättas på hårda prov, liksom min förmåga att bemästra detsamma. Min huvuduppgift skulle komma att bli att "så högt det går" fästa en 12 mm rostfri stålwire som sedan en grävmaskin skulle dra i för att styra trädet i rätt riktning vid fällningen. Arbetsplatsen bestod av en allt annat än slät yta av mer eller mindre kompakterad jord. På sina ställen fanns bärlager för att köra en dumper men närmre själva utgrävningsschaktet var det i praktiken bara matjord/sand hjälpligt tillplattad av grävarens band. Jag var lite skeptisk, särskilt efter förra veckans erfarenheter av lösa underlag och tyngre liftar, men vafan.. ner kommer man ju alltid och med en grävskopa kan man lösa det mesta så... Det krävdes all kraft och tre försök att klösa sig upp ur de hål hjulen sjunkit ner i men det gick! Jag har tyvärr ingen bild på mitt ansiktsuttryck medan jag körde men enligt uppgift såg jag "svårt koncentrerad" ut. Tror fan det.


Att fälla träd i 25-metersklassen är en helt icketrivial uppgift. Nästan alla faktorer samverkar till att göra det till en svår och livsfarlig syssla. Det är stora tyngder och krafter inblandade (jag såg bl.a. 12 mm wiren gå av som en sytråd vid en chocklast, den skall tåla minst 5 ton...) , höga höjder, obekväma arbetsställningar, fallande objekt och en motorsåg eller två. Jag hade hjälm och hörselskydd och detta räddade förmodligen både liv och hörsel de gånger något gick "lite snett" och tog vägen till marken via mitt huvud eller annan kroppsdel som inte fort nog kom ur vägen. Det är helt klart befogat att vara überparanoid när det gäller sina förberedelser inför trädfällning.

Arbetet fortsatte på tisdagen med mer trädfällning, denna gång på den smala kant av utgrävningsschaktet som vetter mot nuvarande järnvägen. Jag var djupt skeptisk till att köra liften dit och det var mot bättre vetande och efter långvarig diskussion jag gjorde det. När det inte finns några bra alternativ får man ta det minst dåliga antar jag. Jag har rätt att vägra utföra uppgifter jag anser farliga, men i det här fallet var det farligare för liften än för mig så det var ju bara att ta mod till sig och göra ett frest. Med centimetrar till godo kom jag på plats och vi kunde börja att, bit för bit, plocka ner ett synnerligen uselt placerat träd. Mina problem började när jag skulle göra mitt återtåg. Under arbetets gång hade hjulen på den styrande axeln sjunkit ner tills dess att maskinen de facto stod på själva axeln. Morr! Patentlösningen hade tidigare varit att helt enkelt låta maskinen klösa sig upp och detta var mitt val även denna gång. Inledningsvis gick allt jättebra och maskinen rörde sig åt rätt håll. Maskinen går nu baklänges vilket innebär att jag kör den genom att ge inverterade styrsignaler för både drivning och styrning, en alltigenom krävande uppgift under goda körförhållanden. Detta innebär också att den blir bakhjulsstyrd med allt vad det innebär. Plötsligt ser jag hur det framhjul (alltså ett av bakhjulen) som nu är närmast schaktkanten sjunker ner och börjar plöja istället för svänga ifrån kanten. Blixtsnabbt gräver hjulet ner sig och börjar trycka kanten utåt. Marken ger vika. 10 ton börjar luta med mig i korgen, ett par svettkörtlar öppnas i pannan och tungan känns torr.


Efter att ha gjort ett jävligt ordentligt "crash stop" och sänkt ner bommen på marken inspekterar jag läget. Liften står fortfarande upp men är djupt nedkörd i den mjuka marken. Medan jag tittar lösgör sig ett stycke av den försvagade kanten och rasar ner mot utgrävningen. Jag tar en andetag och en funderare och knallar sedan iväg för att prata med utgrävningsansvarige, grävmaskinister och hela resten. Det är helt oklart om liften kommer att stå upp när jag kommer tillbaka. Jag får så småningom vet att jag kört över ett gammalt schakt som endast lagts igen med mjuk mull. Därvidlag slutar jag att vara förvånad över resultatet emedan det jag, lyckligt ovetandes, försökt göra i termer av marktryck motsvar att köra en SUV på en enhjuling. Genom ett trädgårdsland. Efter en stund kommer även min uppdragsgivare (större byggföretag) till platsen. Lösningen blir att först stötta den svaga kanten med en tillfällig jordvall som ger mottryck och sedan låta grävskopan vara draghjälp medan jag kör liften upp ur den prekära situationen. För att lyckas med detta måste jag först få mesta möjliga tyngd på de inre hjulen, längst bort från kanten där marken är fastare, detta genom att svänga bommen ut i sida 90 grader och därmed flytta in den tunga motvikten. Detta innebär att jag själv kör liften, med kontrollerna först omkastade 180 grader och sedan själva styrspakarna 90 grader vridna, från en position hängande minst fem meter ute över själva utgrävningen. Tur att jag inte har för vana att börja tvivla på mig själv när det gäller... och att jag kört radiostyrda flygplan.


Med all tillgänglig extrakraft inkopplad och i krypfart dras liften upp och bort från den förrädiskt mjuka kanten. Det kräver en del pyssel och knixande för att komma ut på cykelbanan och fast mark men det går. Under omständigheterna är jag nöjd, och fullkomligt utmattad. Försenad men utan skador är helt godkänt under dessa omständigheter. Alltså fortsätter vi fälla träd. Dagens sista intressanta händelse är när en kapning av en trädtopp går snett, i alla ordets bemärkelser, och grenverket på sin väg ner slår i bommen till liften. En liten rörelse långt nere blir en ganska stor rörelse högt där uppe och nu förstår jag hur en Dry Martini känner sig i en shaker. Ett blixtljus går åt helvete när en förlupen gren faller på det men vid det laget hade det krävts en jordbävning för att få mig att bry mig. I slutet av dagen var vi 20 minuter efter tidsschemat vilket jag är ganska tillfreds med. Jag kör upp liften på lastväxlarflaket och lämnar över sorger och bekymmer till lastbilschauffören som skall ta ekipaget hem till Linköping. Plötsligt är jag väldigt hungrig.