Kamrat Rilleman

Dagens insats för världsfreden utgjordes av att justera verkligheten så att någon med otillräcklig anpassningsförmåga kunde fortsätta att verka och trivas. En av våra uthyrda liftar hade problem med att traversera en husknut med tillhörande sluttning. Det lutade åt alla håll, något som de flesta liftar är svårt allergiska mot. Lösningen på problemet var att klämkäckt ansätta att "finns det en vilja finns det en väg... annars kan ju Richard säkert bygga en!" enligt de vid det här laget välkända teorierna om att inget jobb är så lätt som ett du kan be någon annan att göra. Tyvärr är min förmåga att detektera räliga skitjobb mera av typen "brevduveinstinkt" än "spindelkänsla"... så jag styrde rakt på.

Efter att ha funderat på saken bad jag om en korp ("hacka", inte fågeln) för att komplettera spaden och fick en då spade till. Nåja. Spadar och Rilleman begav sig till arbetsplatsen. Där fanns en styck Manitou 180 ATJ med tillhörande målare som förklarade läget och pekade på en bit topografi som tydligen inverkade menligt på hans uppdrag att kladda färg på fönster. Spaden sattes i backen.


När uppdraget först presenterades antyddes att marken i praktiken var så lös att den nästan skulle krypa bort av sig själv vid blotta åsynen av ett grävverktyg och att arbetsinsatsen var som för en jaktpilot; 30 minuter jobb och sedan hem till te och medaljer... Den första spaden höll i inte riktigt tre minuter innan jag lyckats få den att absorbera så mycket energi att den sönderdelades i sina beståndsdelar. Spade nummer två var tursamt nog av en god kvalitet och faktisk riktigt bra lämpad för uppgiften varvid händer spottades i, svett ströks ur ögonen (liksom spott, ordningen blev helt fel) och proletära kraftuttryck slungades likt pestlik mot belägrade städer. "ELD I BERGET & BLODIMATLÅDAN! HO-YAH!"


Liften i fråga är fenomenal när det gäller terrängframkomlighet tack vare god design. Hur den goda funktionen är förenligt med dess Franska ursprung är och förblir ett mysterium, men fakta talar för sig själva. Lagom stora hjul i förhållande till totalvikten, fyrhjulsdrift och dito styrning gör att den nästan kan klättra uppför väggar i händerna på rätt förare. Efter samordning med målaren lät jag honom köra och agerade istället utkik och codriver. Efter några välmenta och kärleksfullt napalmosande förklaringar om vad som var ett "rätt" sätt att köra liften på tog den sig runt det besvärliga hörnet som den enklaste sak i världen och alla var nöjda.

Arbetet hade varit tillräckligt hårt och bråkigt för att föranleda ett litet mått av stolthet över framgången. Förmodligen var jag bara den där korpen ifrån ett klassiskt "Worker-Hero-of-the-Sovjet-Union-ögonblick" och när P3 började spela "Fait Accompli" med BAO och Tommy Körberg gav jag efter och var under några minuter helt bombastiskt nöjd med mig själv. Inte ens den starka vinden från öst kunde få håren på mina armar att lägga sig och med gott tryck i högtalarna styrde jag hem mot den arbetande mannens högsta belöning; lunch! Fait accompli, mes amis!