Förbannat lycklig?

Ibland hör man talas om att människor som får allt de vill ha ändå inte är lyckliga. Länge har jag misstänkt att detta är kollektivets ("de som ännu inte fått allt de vill ha") summariska dom över de som man i brist på riktiga argument är förbannat avundsjuka på. När grannen i sin Maserati GT helt överröstar ens egna försök att, i en Nissan Micra -58, som inte tvättats sedan -70 eftersom en välvillig Bilprovning då började räkna smutsen som "bärande", få in 150 kg snorig biomassa i form av diverse blandade fyrfotingar (ungar, hundar..) som skall levereras till respektive förvar innan den egna dagens lönealstrande lidanden kan ta sin början.. är det måhända en frisk hjärnas enda och slutgiltiga försvarslinje att desperat hålla fast vid ansatsen att "den fan är åtminstone inte lycklig!".

Genom en oerhört krävande introspektiv process, som är lite svårt att översätta men som på utrikiska heter "condensing facts from the vapour of nuance", har jag nu bildat en egen uppfattning om tingens förhållningssätt. Och tro mig, tingen kan få dokusåpatrash att framstå som snälla mot varandra. Tim Burton framstår som rena miljölysröret... Till en början trodde jag att svaret stod att finna i kampen, att man blev lycklig av att uppnå ett eftersträvat mål endast om det föregåtts av en kamp för att nå dit (Jag svär! Jag är INTE smygreligiös! Luther has NOTHING on me!). Det har bevisligen fungerat för mig vid ett flertal tillfällen. Här och nu får jag erkänna att jag misstagit mig, även hårt slit kan resultera i att man uppnår något man faktiskt inte ville ha när det kommer till kritan. Det handlar om att ha realistiska förväntningar eller att åtminstone utgå från god självkännedom och en rättvisande verklighetsuppfattning.

Anledningen till att en person som får vad den vill ha allt för lättvindigt sällan blir lycklig är att han/hon hamnar i en situation där han/hon plötsligt, genom sina egna begränsningar, själv förvandlas till det största hindret för att nå sin lycka. Exempel: Den som drömmer om att köra skitfort och köper en supersportbil kommer att vara jätteglad fram till första kurvan då de med arslet först och i tangentens riktning får otvivelaktiga bevis på att de inte håller måttet, inte når upp till sina egna förväntningar. Varför tror du att det går tretton "racerhojjar i nyskick" per dussin på Blocket efter varje Vätternrunda? Varför byter "renoveringsobjekt på landet" ägare oftare än stureplansblondiner?

Ibland är drömmen om någonting mycket mer värd än innehavet av detsamma, och det tog mig 34 år att komma på. Endast den som känner sig själv vet skillnaden mellan vad den vill ha och vad den egentligen behöver.