Jag har saknat er! Det var trevligt att hälsa på hos Mor men det är likafullt skönt att vara hemma och nöta de vanliga gängorna igen. Krokojul var lika mysig som vanligt och snart är det nyår och då får man vara uppe länge och dricka kalasmust!
Det är inte mycket kvar av året så det brådskar att bli av med några av de små skämt jag samlat på mig. Det går bra att inte skratta, det är det många som gör.
"Vad kallar man onani efter läggdags? - Sendrag"
"Varför blir elektriker så bra meteorologer? - De fattar det där med ohmslag i vädret..."
"Varför är piloter sällan närgångna? - De vill inte vara påflugna"
tisdag 29 december 2009
torsdag 24 december 2009
Eld upphör, kaffe och avec
Fred på jorden och över efterrättsbordet, slagfältet är rensat på
julklappspapper, trupperna är dästa. Gissa vem som fick vara tomte...
;-)
julklappspapper, trupperna är dästa. Gissa vem som fick vara tomte...
;-)
--
Skickat från min mobila enhet
Update
Två grupper slås nu samman under gemensamt komando, benämns
"stridsgrupp Frossa". Kniptångsmanöver företas runt julbordet, granen
kringränns.
"stridsgrupp Frossa". Kniptångsmanöver företas runt julbordet, granen
kringränns.
--
Skickat från min mobila enhet
Framåt!
T=0
Anfallet inleds av Komando Disney. Egen trupp ansätts hårt av glöggstyrkan.
Anfallet inleds av Komando Disney. Egen trupp ansätts hårt av glöggstyrkan.
--
Skickat från min mobila enhet
Christmas launch sequence...
T-2:10:30 and counting.
Jag passar på att ta mig lite ledigt ifrån uppdraget att förbereda de Västra Styrkornas uppmarch mot julfronten och vill önska er alla en God Jul! De stategiska reserverna av sillsallad och janssons frestelse är i position och enligt de senaste rapporterna har moster gått i ställning och hovrar över skinkan.
Hästar, katter och lilltroll (mod. "Nicke") är servade och har fullgott stridsvärde. Snön är röjd. Granen behängd med "baumschmück" till sin load bearing limit på samtliga balkplatser. Psy-ops pågår då alla inom hörhåll bombarderas med indoktrinerande julmusik och matos.
Julslips på, komandot för jul är "jul", väl mött i värnet!
Jag passar på att ta mig lite ledigt ifrån uppdraget att förbereda de Västra Styrkornas uppmarch mot julfronten och vill önska er alla en God Jul! De stategiska reserverna av sillsallad och janssons frestelse är i position och enligt de senaste rapporterna har moster gått i ställning och hovrar över skinkan.
Hästar, katter och lilltroll (mod. "Nicke") är servade och har fullgott stridsvärde. Snön är röjd. Granen behängd med "baumschmück" till sin load bearing limit på samtliga balkplatser. Psy-ops pågår då alla inom hörhåll bombarderas med indoktrinerande julmusik och matos.
Julslips på, komandot för jul är "jul", väl mött i värnet!
måndag 21 december 2009
Hjulspinn och kulspinn
De senaste meteorologiska nedfallen har belagt stora delar av den omgivning jag nödgas trafikera i tjänsten med en imponerande friktionslös yta, vilken tvingat mig till ingående studier av grundläggande dynamisk mekanik i fallet hjulburet transportfordon med anpassningsbar dragkraftsfördelning.
Ett kortare sätt att säga samma sak är att jag under senaste veckan upptäckt fyrhjulsdriften. Och det snarlika fenomenet fyrhjulsdriftingen!
Det fordon jag oftast kör i tjänsten är en Ford Ranger pickup. Designen är utilitär med stort lastflak på bekostnad av personbefordringskapaciteten. Det finns plats för två människor i varsin stol och några getter i det som på en vanlig bil skulle kallas baksäte. Bilen är påfallande väl lämpad för det vi använder den till; ärenden, transporter och som dragbil. Rangern är i normalfallet bakhjulsdriven och har manuellt inkopplingsbar fyrhjulsdrift. Vid fyrhjulsdrift kopplas även "Remote Free Wheel lock" in (RFW, stor otäck lysande symbol på panelen..), och låser då framhjulen till den främre differentialen vilket ger drivning även fram. Man använder den vid fyrhjulsdrift och kopplar manuellt ur den vid återgång till bakhjulsdrift. Glömska härvidlag får konsekvenser av drivlinemekanisk karaktär där den lindrigaste är att man slår huvudet i sitt intelligenstak emedan man då använder framhjulen för att driva runt den främre fördelningslådan utan några andra vinster än höjd friktion.
När snön lagt sig och efter hand förvandlats till en hård och hal skorpa började jag känna av problem med att få ner motorns vridmoment i gatunivå. Jag slirade och spann och tog hela trafikljuscykler på mig att komma över korsningarna i stan. Min förmåga att köra bil och lämplighet att fortplanta mig/andas luft ifrågasattes. Det antyddes på ett ofint sätt att jag skulle ha de egna genitalierna i huvudhöjd. Detta stämde inte alls med min bild av hur stora bilar med grova däcksmönster skall bete sig i och experimenterande vidtog.
Stora pickuper är kapabla att transportera imponerande laster, både på flaket och som bogserad last. Därför har de stora grova däck och en ganska renodlad lastyta bakom hytten. Stora däck ger stort "footprint" som ger lågt marktryck som ger låg friktion på ett redan halt underlag.. och avsaknad av last gör att bilens vikt i alla händelser inte är koncentrerad över de (oftast) drivande bakhjulen. En rastlös turbodielsel med vridmoment nog att fläta järnvägsräls i andra änden av problemet, under kontroll av en 60-kilos manlig (det står så i passet) förare med begränsad impulskontroll fulländar det hela.
Min upplevelse av fyrhjulsdriften var rent magisk. Där jag tidigare bara knappt kommit ur fläcken var det nu nästan som att köra på barmark. Trade-offen är möjligen att drivningen fram gör bilen lite mer tungstyrd och svårsvängd, något som ändå oftast inte märks när det slirar.
Bilens bristande axeltryck bak har en lika enkel som elegant lösning. Släng på något rejält på flaket! Göran Persson var inte tillgänglig men det råder ingen brist på tung utrustning på en uthyrningsfirma varför vi snabbt apterade en 450-kilos vibroplatta (markkompaktor) på flaket istället. Det kan låta mycket men är vad som går åt på en stor bil. "Stabil" är ett för klent ord för att beskriva de nya vägegenskaperna. Det man inte orkar köra över kör man igenom. Med denna konfiguration lyckades jag utan mer än några gråa hår leverera en hel byggbod ut till kund mitt under rådande snöstorm. Ice road truckers kan kyssa den mörkaste delen av mitt snövita arsle! :-)
Upplevelsen av flerhjulsdrivningens förtjänster och begränsningar har givit mig viktiga erfarenheter och har skoningslöst avlivat några av de felaktiga uppfattningar jag skaffat mig. Det är skillnad på fyrhjulsdriften i en personbil och en bil avpassad för terrängkörning. Difflås är guld värt. Det handlar lika mycket om viktfördelning som om dragkraft. Förarens insats är avgörande; "kör du som en idiot så får du sitta fast som en idiot", för man får sällan en andra chans. Samtidigt som jag tagit mina chanser att på ett säkert sätt provocera bilen till väggreppets gräns (och vidare ;-) så har jag vunnit en ny respekt för hur snabbt man kan hamna i en okontrollerad och farlig situation. Fyrhjulsdrift kan hjälpa dig att få upp en högre fart på halt underlag men du får inte fler bromsar eller bättre friktion när du väl måste stanna. Att öva lite halkkörning på eget bevåg kan vara väldigt roligt och får nog de flesta att ta det lite lugnare ute i riktiga trafiken.
Två hjul är bra. Fyrhjulsdrift är bättre. Sexdrift får du lista ut själv.
Ett kortare sätt att säga samma sak är att jag under senaste veckan upptäckt fyrhjulsdriften. Och det snarlika fenomenet fyrhjulsdriftingen!
Det fordon jag oftast kör i tjänsten är en Ford Ranger pickup. Designen är utilitär med stort lastflak på bekostnad av personbefordringskapaciteten. Det finns plats för två människor i varsin stol och några getter i det som på en vanlig bil skulle kallas baksäte. Bilen är påfallande väl lämpad för det vi använder den till; ärenden, transporter och som dragbil. Rangern är i normalfallet bakhjulsdriven och har manuellt inkopplingsbar fyrhjulsdrift. Vid fyrhjulsdrift kopplas även "Remote Free Wheel lock" in (RFW, stor otäck lysande symbol på panelen..), och låser då framhjulen till den främre differentialen vilket ger drivning även fram. Man använder den vid fyrhjulsdrift och kopplar manuellt ur den vid återgång till bakhjulsdrift. Glömska härvidlag får konsekvenser av drivlinemekanisk karaktär där den lindrigaste är att man slår huvudet i sitt intelligenstak emedan man då använder framhjulen för att driva runt den främre fördelningslådan utan några andra vinster än höjd friktion.När snön lagt sig och efter hand förvandlats till en hård och hal skorpa började jag känna av problem med att få ner motorns vridmoment i gatunivå. Jag slirade och spann och tog hela trafikljuscykler på mig att komma över korsningarna i stan. Min förmåga att köra bil och lämplighet att fortplanta mig/andas luft ifrågasattes. Det antyddes på ett ofint sätt att jag skulle ha de egna genitalierna i huvudhöjd. Detta stämde inte alls med min bild av hur stora bilar med grova däcksmönster skall bete sig i och experimenterande vidtog.
Stora pickuper är kapabla att transportera imponerande laster, både på flaket och som bogserad last. Därför har de stora grova däck och en ganska renodlad lastyta bakom hytten. Stora däck ger stort "footprint" som ger lågt marktryck som ger låg friktion på ett redan halt underlag.. och avsaknad av last gör att bilens vikt i alla händelser inte är koncentrerad över de (oftast) drivande bakhjulen. En rastlös turbodielsel med vridmoment nog att fläta järnvägsräls i andra änden av problemet, under kontroll av en 60-kilos manlig (det står så i passet) förare med begränsad impulskontroll fulländar det hela.
Min upplevelse av fyrhjulsdriften var rent magisk. Där jag tidigare bara knappt kommit ur fläcken var det nu nästan som att köra på barmark. Trade-offen är möjligen att drivningen fram gör bilen lite mer tungstyrd och svårsvängd, något som ändå oftast inte märks när det slirar.
Bilens bristande axeltryck bak har en lika enkel som elegant lösning. Släng på något rejält på flaket! Göran Persson var inte tillgänglig men det råder ingen brist på tung utrustning på en uthyrningsfirma varför vi snabbt apterade en 450-kilos vibroplatta (markkompaktor) på flaket istället. Det kan låta mycket men är vad som går åt på en stor bil. "Stabil" är ett för klent ord för att beskriva de nya vägegenskaperna. Det man inte orkar köra över kör man igenom. Med denna konfiguration lyckades jag utan mer än några gråa hår leverera en hel byggbod ut till kund mitt under rådande snöstorm. Ice road truckers kan kyssa den mörkaste delen av mitt snövita arsle! :-)
Upplevelsen av flerhjulsdrivningens förtjänster och begränsningar har givit mig viktiga erfarenheter och har skoningslöst avlivat några av de felaktiga uppfattningar jag skaffat mig. Det är skillnad på fyrhjulsdriften i en personbil och en bil avpassad för terrängkörning. Difflås är guld värt. Det handlar lika mycket om viktfördelning som om dragkraft. Förarens insats är avgörande; "kör du som en idiot så får du sitta fast som en idiot", för man får sällan en andra chans. Samtidigt som jag tagit mina chanser att på ett säkert sätt provocera bilen till väggreppets gräns (och vidare ;-) så har jag vunnit en ny respekt för hur snabbt man kan hamna i en okontrollerad och farlig situation. Fyrhjulsdrift kan hjälpa dig att få upp en högre fart på halt underlag men du får inte fler bromsar eller bättre friktion när du väl måste stanna. Att öva lite halkkörning på eget bevåg kan vara väldigt roligt och får nog de flesta att ta det lite lugnare ute i riktiga trafiken.
Två hjul är bra. Fyrhjulsdrift är bättre. Sexdrift får du lista ut själv.
söndag 20 december 2009
Avatar
Jag har några tankar kring James Camerons senaste verk "Avatar" som i detta nu går på bio. Med en sund nyfikenhet och goda erfarenheter av mr Camerons tidigare verk som grund släpade jag mig genom vinterlandskapet för att se vad det hela handlade om.
Det är en stor film. Det är en mäktig upplevelse, monumental rent av. Jag vet inte ett smack om att göra film men om jag gjorde film så skulle jag inte heller vara nöjd förrän det såg ut så här. Kompromisslös passion som får en filmskapare att hålla på en fantastisk idé i flera år tills tekniken har nått en nivå där det går att realisera drömmen, sånt ser man sällan.
Filmen är en gammal saga berättad i ett nytt format med färger, ljud och scener som utmanar tittarens förmåga att hinna med. Det finns mycket återvunnet, sånt som känns igen från andra klassiker. Gott mot ont, metall mot kött och blod skulle kunna komma från Star Wars. Den onda företaget som med militär kraft vill exploatera de nobla vildarnas land och därmed krossa hela ekologin känns igen från Frank Herberts "Dune", eller möjligen från kontemporär Amerikansk utrikespolitik... att de får på nöten när hemmalaget blivit sura nog gör det definitivt.
Det är en enorm ansträngning som gått in i nyskapandet av hela det universum och den miljö som filmen utspelas i. En hel planet har byggts upp med främmande flora och fauna. Till och med naturlagarna avviker från vad vi är vana vid. Nya teknologier och maskiner dyker upp. Den ikonografiska balansen mellan det "nya och coola" och det "lite lagom bekanta" har hållits perfekt och jag kan i nästan varje scen dekonstruera vad som varit formgivarens inspiration trots att jag aldrig sett objektet tidigare. En del av den militära hårdvaran såg vi redan i the Matrix och det märks att Cameron har tagit stort intryck av sina tidigare pelagaiska erfarenheter vid designen av växter och djur. Det finns klara tumavtryck ifrån "Avgrunden" för dem av oss som sett dem. Enda gången jag suckade plågat var när det avslöjades att det i handlingen så åtråvärda mineralet heter "unobtanium". Detta är i mitt tycke under mr Camerons värdighet och var inte roligt ens i det beklagliga lustmordet på vetenskap som 2003 fick namnet "The Core".
Avatar är framför allt en mästerlig blandning på flera olika nivåer. Skådespelare och riktig scenografi blandas sömlöst med fotorealistiska datorgenererade miljöer och karaktärer. Humor, tragik, eftertanke och action integreras så att jag som redan är nedhamrad i biofåtöljen av James Horners musik har fullt upp med att inte darra med läppen/överfalla bänkraden bredvid/hurra eller allmänt bete mig. Att se Sigourney Weaver (både in person och som underbart porträttlik avatar), Giovanni Ribisi, Michelle Rodriguez och en helt animerad Zoe Saldana i högform växelvis föra handlingen framåt medan jag knappt vågar blinka av rädsla för att missa något är helt klart årets filmupplevelse. Framtiden är 3 meter lång, blå och har svans!
Det är en stor film. Det är en mäktig upplevelse, monumental rent av. Jag vet inte ett smack om att göra film men om jag gjorde film så skulle jag inte heller vara nöjd förrän det såg ut så här. Kompromisslös passion som får en filmskapare att hålla på en fantastisk idé i flera år tills tekniken har nått en nivå där det går att realisera drömmen, sånt ser man sällan.
Filmen är en gammal saga berättad i ett nytt format med färger, ljud och scener som utmanar tittarens förmåga att hinna med. Det finns mycket återvunnet, sånt som känns igen från andra klassiker. Gott mot ont, metall mot kött och blod skulle kunna komma från Star Wars. Den onda företaget som med militär kraft vill exploatera de nobla vildarnas land och därmed krossa hela ekologin känns igen från Frank Herberts "Dune", eller möjligen från kontemporär Amerikansk utrikespolitik... att de får på nöten när hemmalaget blivit sura nog gör det definitivt.
Det är en enorm ansträngning som gått in i nyskapandet av hela det universum och den miljö som filmen utspelas i. En hel planet har byggts upp med främmande flora och fauna. Till och med naturlagarna avviker från vad vi är vana vid. Nya teknologier och maskiner dyker upp. Den ikonografiska balansen mellan det "nya och coola" och det "lite lagom bekanta" har hållits perfekt och jag kan i nästan varje scen dekonstruera vad som varit formgivarens inspiration trots att jag aldrig sett objektet tidigare. En del av den militära hårdvaran såg vi redan i the Matrix och det märks att Cameron har tagit stort intryck av sina tidigare pelagaiska erfarenheter vid designen av växter och djur. Det finns klara tumavtryck ifrån "Avgrunden" för dem av oss som sett dem. Enda gången jag suckade plågat var när det avslöjades att det i handlingen så åtråvärda mineralet heter "unobtanium". Detta är i mitt tycke under mr Camerons värdighet och var inte roligt ens i det beklagliga lustmordet på vetenskap som 2003 fick namnet "The Core".
Avatar är framför allt en mästerlig blandning på flera olika nivåer. Skådespelare och riktig scenografi blandas sömlöst med fotorealistiska datorgenererade miljöer och karaktärer. Humor, tragik, eftertanke och action integreras så att jag som redan är nedhamrad i biofåtöljen av James Horners musik har fullt upp med att inte darra med läppen/överfalla bänkraden bredvid/hurra eller allmänt bete mig. Att se Sigourney Weaver (både in person och som underbart porträttlik avatar), Giovanni Ribisi, Michelle Rodriguez och en helt animerad Zoe Saldana i högform växelvis föra handlingen framåt medan jag knappt vågar blinka av rädsla för att missa något är helt klart årets filmupplevelse. Framtiden är 3 meter lång, blå och har svans!
Dags för gran?
Likt med allt annat som finns på webben så är jag säkert sist att notera detta ypperligt grundliga dokument angående Julträdshantering. Läs, begrunda och när du frustat klart av skratt så snyter du dig så du inte får snortappar i näsan.
söndag 13 december 2009
Vaccinera mera!
Jag har inte gjort mig någon brådska med att vaccinera mig mot baconsnuva, fläskpest eller vad nu det senaste uttrycket för N1H1-influensan är. Med lite tur hinner jag få det gjort precis innan jul.
Jag räds inte varken vaccin eller influensan nåt nämnvärt, jag har överlevt sånt tidigare. Det finns större problem att ta itu med.
I morse gjorde jag, likt många andra äldre och därför patologiskt morgonpigga män, misstaget att kliva ur sängen för att åse det statliga Luciafirandet ifrån Växjö. Det är säkert Luthers fel men Lucia skall firas medan sömnen fortfarande ligger som en intrakraniell Lützendimma över medvetandet och kaffet fortfarande befinner sig på väg ner i kannan. Jag noterade förnöjt alla pigga unga människor som sjöng vackert och sprött i kören. Sedan slog det visst ner en vätebomb i Växjö och jag dumstirrade rakt in i ljuset likt ett rådjur mot en dubbel uppsättning 100W Hella Rallye.
Årets lucia är det sötaste jag sett, no holds barred. Jag kapitulerade inför gubbsjukans välmenande men avgjort tragiska åtrå fortare än det tar Italien att byta sida i ett krig. Jag har inte sett sådan fulländning sedan jag råkade zappa mig in i Finnkampen och damernas höjdhopp. När speakern meddelade att "..Hanna Mikkonen är fortfarande felfri" så nickade jag bara dumlyckligt instämmande utan att ha en aning om hur hon låg till i hoppningen.
Om jag ändå skall vaccineras mot "the pork plague" kan jag förhoppningsvis passa på att få nåt mot gubbsjuka, UAS (Ukulele Aquisition Syndrome) och kolfiberfrossa på samma gång.
(hmm.. undrar hur en ukulele i kolfiber skulle låta?)
Jag räds inte varken vaccin eller influensan nåt nämnvärt, jag har överlevt sånt tidigare. Det finns större problem att ta itu med.
I morse gjorde jag, likt många andra äldre och därför patologiskt morgonpigga män, misstaget att kliva ur sängen för att åse det statliga Luciafirandet ifrån Växjö. Det är säkert Luthers fel men Lucia skall firas medan sömnen fortfarande ligger som en intrakraniell Lützendimma över medvetandet och kaffet fortfarande befinner sig på väg ner i kannan. Jag noterade förnöjt alla pigga unga människor som sjöng vackert och sprött i kören. Sedan slog det visst ner en vätebomb i Växjö och jag dumstirrade rakt in i ljuset likt ett rådjur mot en dubbel uppsättning 100W Hella Rallye.
Årets lucia är det sötaste jag sett, no holds barred. Jag kapitulerade inför gubbsjukans välmenande men avgjort tragiska åtrå fortare än det tar Italien att byta sida i ett krig. Jag har inte sett sådan fulländning sedan jag råkade zappa mig in i Finnkampen och damernas höjdhopp. När speakern meddelade att "..Hanna Mikkonen är fortfarande felfri" så nickade jag bara dumlyckligt instämmande utan att ha en aning om hur hon låg till i hoppningen.
Om jag ändå skall vaccineras mot "the pork plague" kan jag förhoppningsvis passa på att få nåt mot gubbsjuka, UAS (Ukulele Aquisition Syndrome) och kolfiberfrossa på samma gång.
(hmm.. undrar hur en ukulele i kolfiber skulle låta?)
lördag 12 december 2009
Rillemans krig mot plasten
I vanliga fall har jag inte mer emot plastmaterial än vem som helst. Dock förefaller det ibland som att summan av alla livets variabler placerar mig i positioner där jag tvingas konfrontera påståenden och uppfattningar som på något sätt handlar om just polymera material.
Ett av de mest omtalade fallen inträffade på båtmässan i Stockholm för några år sedan. Jag hade tankar på att sondera utbudet av dyklampor, företrädesvis med LED-teknik då dessa enligt min uppfattning nu nått en tillfredställande grad av trovärdighet och tekniskt avancemang. Naturligtvis var mitt intresse en smula färgat av mina tidigare erfarenheter i halvledarbranchen och jag var genuint intresserad av sådant som lysdiodernas uppbyggnad och ursprung. I sällskap av goda vänner yrde jag runt i styréndoften och språkade med diverse dykmånglare. Snart stod det klart att LED-lampor var "den senaste tekniska prylen som ingen egentligen förstod" och de flesta handlare tillstod att de visste mycket lite om saken. Men inte alla...
I ett litet bås på den marina tillbehörsavdelningen stod en man och sålde någon slags allmänbelysning baserat på LED-teknik. Ljusstyrkan var avsevärd och färgtemperaturen riktigt hög (starkt vitt ljus) varför jag frågade om han visste om dioderna i fråga var baserade på kiselkarbid, InGaN eller whatnot. Som svar tog mannen upp en bit av den lysande armaturen och pekade på dioderna och sade:
-"Jo du förstår.. det är ju alltså den härna PLASTEN som lyser va.."
Min tilltro till säljare har egentligen aldrig hämtat sig. Jag minns inte mycket av det själv men min reaktion på ovan nämnda "förklaring" var tydligen av en sådan magnitud att den genast togs upp i det kollektiva minnet och jag blir påmind om episoden så fort lysdioder kommer på tal. Om jag lärde mig något så var det att man som säljare begår en dödssynd om man ger sig ut på djupare vatten än man behärskar. Att erkänna att man inte vet och istället erbjuda sig att ta reda på saken och sen återkomma ger ofelbart mer poäng än att släppa lös ett så stort kunskapsvakuum att det slår lock för kundens öron.
I min nuvarande anställning på Tholmarks Uthyrning händer det ibland att det kommer förbi en säljare som vill att vi provar en ny produkt i förhoppningen att vi sen tar upp den i sortimentet. Det kan röra sig om allt möjligt, från stora maskiner som skyliftar till kemikalier som handtvål och klotterborttagningsmedel. Oftast dyker dessa personer upp runt frukost eftersom de lärt sig att det är då vi sitter något så när still på samma ställe. Jag låter inte gärna något komma mellan mig och maten och eftersom jag inte brukar ha något med inköpen att göra så brukar jag bara artigt lyssna medan jag mumsar. Alltid lär man sig något. Jag brukar hinna få en bra bild av säljaren och hans/hennes val av approach och grad av förståelse för säljtekniken. De "kloka" vet redan att de har en bra produkt och tjatar inte om detta utan försöker istället låta oss som tilltänkt kund komma på hur vi skulle kunna använda den för att lösa våra problem. De andra fullkomligt saturerar diskussionen med intryck av typen att de vill sälja produkten till varje pris eftersom detta är lösningen på DERAS problem. Om jag finner personen och produkten tillräckligt intressant kan jag ibland drista mig till att ställa en följdfråga. Jag är av naturen mycket nyfiken och vetgirig men yttermera vill jag se om försäljaren är antingen påläst eller kapabel att hantera brister i den egna kunskapen.
I torsdags klev det in en man som vilje sälja slipskålar. Detta är verktyg som man fäster i en lämplig maskin och sedan t.ex. slipar golv och väggar. Han talade sig mycket varm för produkten som var av egen design. Jag mumsade macka och önskade honom åt Mjölbyhållet. Efter att han ännu inte hade avslutat den "korta demon" efter 30 minuter var min mat slut liksom mitt tålamod. En videosnutt visade på en ganska hygglig avverkningstakt på flytspacklat betonggolv varför jag passade på att fråga var det var för material i själva slipkutsarna. Med en andäktig min svarade försäljaren att det var "polykristallin diamant". Vattendjupet ökade snabbt under kölen, de nyfikna hajarna började cirkla. Någonstans inom mig slog ett tungt slutstycke igen om något obehagligt.
Jag vill påstå att jag hade varit helt nöjd med det avgivna svaret. Frukosten var slut och det fanns arbete att utföra, kunder att serva och käftar att slänga. Jag kommer aldrig att förstå vad det var som fick honom att fortsätta med:
-"Jomen, polykristallin heter det, det har väl med plast att göra..."
Det mer kändes än lät "pling" när säkringen slogs ifrån. Resten var grundläggande sågning 101...
Ett av de mest omtalade fallen inträffade på båtmässan i Stockholm för några år sedan. Jag hade tankar på att sondera utbudet av dyklampor, företrädesvis med LED-teknik då dessa enligt min uppfattning nu nått en tillfredställande grad av trovärdighet och tekniskt avancemang. Naturligtvis var mitt intresse en smula färgat av mina tidigare erfarenheter i halvledarbranchen och jag var genuint intresserad av sådant som lysdiodernas uppbyggnad och ursprung. I sällskap av goda vänner yrde jag runt i styréndoften och språkade med diverse dykmånglare. Snart stod det klart att LED-lampor var "den senaste tekniska prylen som ingen egentligen förstod" och de flesta handlare tillstod att de visste mycket lite om saken. Men inte alla...
I ett litet bås på den marina tillbehörsavdelningen stod en man och sålde någon slags allmänbelysning baserat på LED-teknik. Ljusstyrkan var avsevärd och färgtemperaturen riktigt hög (starkt vitt ljus) varför jag frågade om han visste om dioderna i fråga var baserade på kiselkarbid, InGaN eller whatnot. Som svar tog mannen upp en bit av den lysande armaturen och pekade på dioderna och sade:
-"Jo du förstår.. det är ju alltså den härna PLASTEN som lyser va.."
Min tilltro till säljare har egentligen aldrig hämtat sig. Jag minns inte mycket av det själv men min reaktion på ovan nämnda "förklaring" var tydligen av en sådan magnitud att den genast togs upp i det kollektiva minnet och jag blir påmind om episoden så fort lysdioder kommer på tal. Om jag lärde mig något så var det att man som säljare begår en dödssynd om man ger sig ut på djupare vatten än man behärskar. Att erkänna att man inte vet och istället erbjuda sig att ta reda på saken och sen återkomma ger ofelbart mer poäng än att släppa lös ett så stort kunskapsvakuum att det slår lock för kundens öron.
I min nuvarande anställning på Tholmarks Uthyrning händer det ibland att det kommer förbi en säljare som vill att vi provar en ny produkt i förhoppningen att vi sen tar upp den i sortimentet. Det kan röra sig om allt möjligt, från stora maskiner som skyliftar till kemikalier som handtvål och klotterborttagningsmedel. Oftast dyker dessa personer upp runt frukost eftersom de lärt sig att det är då vi sitter något så när still på samma ställe. Jag låter inte gärna något komma mellan mig och maten och eftersom jag inte brukar ha något med inköpen att göra så brukar jag bara artigt lyssna medan jag mumsar. Alltid lär man sig något. Jag brukar hinna få en bra bild av säljaren och hans/hennes val av approach och grad av förståelse för säljtekniken. De "kloka" vet redan att de har en bra produkt och tjatar inte om detta utan försöker istället låta oss som tilltänkt kund komma på hur vi skulle kunna använda den för att lösa våra problem. De andra fullkomligt saturerar diskussionen med intryck av typen att de vill sälja produkten till varje pris eftersom detta är lösningen på DERAS problem. Om jag finner personen och produkten tillräckligt intressant kan jag ibland drista mig till att ställa en följdfråga. Jag är av naturen mycket nyfiken och vetgirig men yttermera vill jag se om försäljaren är antingen påläst eller kapabel att hantera brister i den egna kunskapen.
I torsdags klev det in en man som vilje sälja slipskålar. Detta är verktyg som man fäster i en lämplig maskin och sedan t.ex. slipar golv och väggar. Han talade sig mycket varm för produkten som var av egen design. Jag mumsade macka och önskade honom åt Mjölbyhållet. Efter att han ännu inte hade avslutat den "korta demon" efter 30 minuter var min mat slut liksom mitt tålamod. En videosnutt visade på en ganska hygglig avverkningstakt på flytspacklat betonggolv varför jag passade på att fråga var det var för material i själva slipkutsarna. Med en andäktig min svarade försäljaren att det var "polykristallin diamant". Vattendjupet ökade snabbt under kölen, de nyfikna hajarna började cirkla. Någonstans inom mig slog ett tungt slutstycke igen om något obehagligt.
Jag vill påstå att jag hade varit helt nöjd med det avgivna svaret. Frukosten var slut och det fanns arbete att utföra, kunder att serva och käftar att slänga. Jag kommer aldrig att förstå vad det var som fick honom att fortsätta med:
-"Jomen, polykristallin heter det, det har väl med plast att göra..."
Det mer kändes än lät "pling" när säkringen slogs ifrån. Resten var grundläggande sågning 101...
tisdag 8 december 2009
Webb-pantrar!
I helgen var jag åter hos morföräldrarna i Säter för att hjälpa dem ut på "det bland ungdomen så populära världsomspännande datanätverket Internet" via min gamla laptop och deras nyanskaffade trådlösa bredband. Morfar är 77 år, mormor några år yngre och jag tycker att det är coolare än en nyblandad Dry Martini (..där iskristaller fortfarande dansar suspenderade likt änglar på personalfest i spriten! Snöglob för fullvuxna helt enkelt...) att de i en sådan relativt mogen ålder vill ta sina första steg ut på webben.
Det här med steg och gamla människor ja.. Hmm. Det är helt klart ingen slump att man ser så många äldre använda kryckor, rullatorer och stödstrumpor snarare än marschkängor och vesslesnabba dubbade löpskor. Att säga att de är ett lite försiktigt gäng är som att säga att Paris Hilton verkar vara en glad tjej. Nu ÄR mina älskade morföräldrar av en mycket framåt sort men jag hade avgjort underskattat nivån vi fick börja på, något som utgjorde grunden för en ömsesidigt lärorik och hårförgråande upplevelse.
Uppgiften syntes mig enkel; "Visa oss hur vi letar efter lägenheter på internet och bokar biljetter till Finlandsfärjan, och så vill vi ha epost!". Jag såg framför mig en vistelse helt inom Firefox, utan att behöva krångla med något. Den tanken överlevde de tre första sekunderna innan jag insåg att ett gränssnitt med grundläggande fönster- och mushantering inte är helt självklart på ett avstånd av två generationer. För att inte tala om förmågan att sovra i innehållet på en plottrig websida i jakten på det du faktiskt är intresserad av. Vi fick börja med sånt som öppna/stäng/minimera/gråt inte du hade inte sönder... nu tar vi kaffe. Så småningom kunde vi börja titta på själva webbläsaren och dess navigeringsfunktioner. För att inte bränna en säkring (det är lite ont om reservdelar till äldre modeller) koncentrerade jag mig på adressfältet och sökrutan, vilket visade sig klokt. Försöket att visa arbete med flera flikar skapade uppenbar otrygghet och terminerades skyndsamt.
Ett gmailkonto skapades och till enorm förundran lyckades mormor skicka sitt första e-postmeddelande till barnbarnet, som på ett uppenbarligen magiskt sätt svarade från sin TELEFON (!) sittandes hemma vid hennes köksbord! Ungdomliga tokerier, vad dom kan nu för tiden och har du fått kaffe?...
Morfar intresserade sig för statusen på sina frequent flyer miles (motsv.) hos Silja Line och fick logga in på deras kundklubb. När han då avkrävdes ett lösenord han aldrig ansett sig behöva (morfar kör sin support IRL, liksom..) fick jag chansen att i ett "skarpt fall" förevisa den eminenta funktionen "skicka mig ett nytt lösenord till min nya fina e-postaddress" och körde Silja och gmail i parallella flikar. Stor framgång.
Då båda morföräldrarna är övertygade gamla socialister passade jag på att förevisa Youtube och sökte reda på några gamla tal med Olof Palme. Lyckan var så stor att inte ett öga var torrt i köket och jag misstänker att jag avancerade ett par dryga placeringar på Tomtens lista. Som ett skämt hade jag under städningen av datorn innan överlämnandet ställt in Pravdas internationella sida som startsida, som en liten intern referens åt morfar som "läser Aftonbladet som vore det Pravda".
I övrigt åts det underbart god mat och jag hade långa intressanta diskussioner med morfar, som är bokstavstroende läsare av Illusionerad Vetenskap, om sånt som fyrfärgstryckets uppenbara inkompatibilitet med vetenskaplig trovärdighet och det lite gemena i att plötsligt börja kasta in argument från helt andra diskussioner när barnbarnet nu ägnat så mycket tid åt att smula sönder hans argument i den fråga vi faktiskt höll på med. Han är en värdig motståndare han Morfar.
Det här med steg och gamla människor ja.. Hmm. Det är helt klart ingen slump att man ser så många äldre använda kryckor, rullatorer och stödstrumpor snarare än marschkängor och vesslesnabba dubbade löpskor. Att säga att de är ett lite försiktigt gäng är som att säga att Paris Hilton verkar vara en glad tjej. Nu ÄR mina älskade morföräldrar av en mycket framåt sort men jag hade avgjort underskattat nivån vi fick börja på, något som utgjorde grunden för en ömsesidigt lärorik och hårförgråande upplevelse.
Uppgiften syntes mig enkel; "Visa oss hur vi letar efter lägenheter på internet och bokar biljetter till Finlandsfärjan, och så vill vi ha epost!". Jag såg framför mig en vistelse helt inom Firefox, utan att behöva krångla med något. Den tanken överlevde de tre första sekunderna innan jag insåg att ett gränssnitt med grundläggande fönster- och mushantering inte är helt självklart på ett avstånd av två generationer. För att inte tala om förmågan att sovra i innehållet på en plottrig websida i jakten på det du faktiskt är intresserad av. Vi fick börja med sånt som öppna/stäng/minimera/gråt inte du hade inte sönder... nu tar vi kaffe. Så småningom kunde vi börja titta på själva webbläsaren och dess navigeringsfunktioner. För att inte bränna en säkring (det är lite ont om reservdelar till äldre modeller) koncentrerade jag mig på adressfältet och sökrutan, vilket visade sig klokt. Försöket att visa arbete med flera flikar skapade uppenbar otrygghet och terminerades skyndsamt.
Ett gmailkonto skapades och till enorm förundran lyckades mormor skicka sitt första e-postmeddelande till barnbarnet, som på ett uppenbarligen magiskt sätt svarade från sin TELEFON (!) sittandes hemma vid hennes köksbord! Ungdomliga tokerier, vad dom kan nu för tiden och har du fått kaffe?...
Morfar intresserade sig för statusen på sina frequent flyer miles (motsv.) hos Silja Line och fick logga in på deras kundklubb. När han då avkrävdes ett lösenord han aldrig ansett sig behöva (morfar kör sin support IRL, liksom..) fick jag chansen att i ett "skarpt fall" förevisa den eminenta funktionen "skicka mig ett nytt lösenord till min nya fina e-postaddress" och körde Silja och gmail i parallella flikar. Stor framgång.
Då båda morföräldrarna är övertygade gamla socialister passade jag på att förevisa Youtube och sökte reda på några gamla tal med Olof Palme. Lyckan var så stor att inte ett öga var torrt i köket och jag misstänker att jag avancerade ett par dryga placeringar på Tomtens lista. Som ett skämt hade jag under städningen av datorn innan överlämnandet ställt in Pravdas internationella sida som startsida, som en liten intern referens åt morfar som "läser Aftonbladet som vore det Pravda".
I övrigt åts det underbart god mat och jag hade långa intressanta diskussioner med morfar, som är bokstavstroende läsare av Illusionerad Vetenskap, om sånt som fyrfärgstryckets uppenbara inkompatibilitet med vetenskaplig trovärdighet och det lite gemena i att plötsligt börja kasta in argument från helt andra diskussioner när barnbarnet nu ägnat så mycket tid åt att smula sönder hans argument i den fråga vi faktiskt höll på med. Han är en värdig motståndare han Morfar.
fredag 4 december 2009
Snörrätt?
Om man tar med eget rep till bondagesessionen.. räknas det då som knytkalas?
--
Skickat från min mobila enhet
torsdag 3 december 2009
Glöggfrossa
Under pågående dukning inför julbordet, med mysbelysning och julmusik:
-"Jaha, och där infann sig den där välbekanta känslan igen..."
-"Va kul, julstämning?"
-"Nä.. Brunst."
--
Skickat från min mobila enhet
onsdag 2 december 2009
En bit på väg
Igår smög jag förbi Powertoys lilla "Garage Sale" och fyndade sådant som mitt uppvaknade modellflygintresse kan ha nytta av. Dels fanns det ett fyndbord med gott och blandat och dels fanns det lite extraerbjudanden inne i butiken. Med den tur som kommer av stort tålamod och perfekt timing lyckades jag fynda en st 6-kanals RC-flygsimulator (sändardummy + FMS + EasyFly3 SE) och två borstlösa flygmotorer för under 500 kr. Besparingen jämfört m ordinarie priser ligger på i runda slängar drygt 600 kr varför jag skrockade gemytligt hela vägen hem. Med simulatorn håller man reflexerna vassa under de långa vintermånaderna och blir busvass när det väl gäller till våren. I teorin.
Elektrifierat flyg kräver ytterligare några smutta, dyra, lätta och komplicerade komponenter innan det är startdags men eftersom jag hittat en langare av dylikt med en human prislista så kör jag på så fort fritid inträder. Jag har för avsikt att bygga en enkel modell av cellplast eftersom jag hellre flyger än bygger och dessutom saknar bra lokaler att beströ med balsadamm. Den som lever får se vad det blir.
I morgon är det julbord på Tholmarks Uthyrning och, under över alla under, jag har gått och blivit ansvarig för att kränga på kunderna vårt sortiment av Gerber- och Silvaprodukter. Inget säger väl God Jul som en 40 cm machete med sågtandad rygg och fodral i äkta svart "ballistic nylon"? Skulle i så fall vara en liten 3W diodpannlampa i "äkta lysplast...".
Elektrifierat flyg kräver ytterligare några smutta, dyra, lätta och komplicerade komponenter innan det är startdags men eftersom jag hittat en langare av dylikt med en human prislista så kör jag på så fort fritid inträder. Jag har för avsikt att bygga en enkel modell av cellplast eftersom jag hellre flyger än bygger och dessutom saknar bra lokaler att beströ med balsadamm. Den som lever får se vad det blir.
I morgon är det julbord på Tholmarks Uthyrning och, under över alla under, jag har gått och blivit ansvarig för att kränga på kunderna vårt sortiment av Gerber- och Silvaprodukter. Inget säger väl God Jul som en 40 cm machete med sågtandad rygg och fodral i äkta svart "ballistic nylon"? Skulle i så fall vara en liten 3W diodpannlampa i "äkta lysplast...".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
