Rillemans krig mot plasten

I vanliga fall har jag inte mer emot plastmaterial än vem som helst. Dock förefaller det ibland som att summan av alla livets variabler placerar mig i positioner där jag tvingas konfrontera påståenden och uppfattningar som på något sätt handlar om just polymera material.

Ett av de mest omtalade fallen inträffade på båtmässan i Stockholm för några år sedan. Jag hade tankar på att sondera utbudet av dyklampor, företrädesvis med LED-teknik då dessa enligt min uppfattning nu nått en tillfredställande grad av trovärdighet och tekniskt avancemang. Naturligtvis var mitt intresse en smula färgat av mina tidigare erfarenheter i halvledarbranchen och jag var genuint intresserad av sådant som lysdiodernas uppbyggnad och ursprung. I sällskap av goda vänner yrde jag runt i styréndoften och språkade med diverse dykmånglare. Snart stod det klart att LED-lampor var "den senaste tekniska prylen som ingen egentligen förstod" och de flesta handlare tillstod att de visste mycket lite om saken. Men inte alla...

I ett litet bås på den marina tillbehörsavdelningen stod en man och sålde någon slags allmänbelysning baserat på LED-teknik. Ljusstyrkan var avsevärd och färgtemperaturen riktigt hög (starkt vitt ljus) varför jag frågade om han visste om dioderna i fråga var baserade på kiselkarbid, InGaN eller whatnot. Som svar tog mannen upp en bit av den lysande armaturen och pekade på dioderna och sade:

-"Jo du förstår.. det är ju alltså den härna PLASTEN som lyser va.."

Min tilltro till säljare har egentligen aldrig hämtat sig. Jag minns inte mycket av det själv men min reaktion på ovan nämnda "förklaring" var tydligen av en sådan magnitud att den genast togs upp i det kollektiva minnet och jag blir påmind om episoden så fort lysdioder kommer på tal. Om jag lärde mig något så var det att man som säljare begår en dödssynd om man ger sig ut på djupare vatten än man behärskar. Att erkänna att man inte vet och istället erbjuda sig att ta reda på saken och sen återkomma ger ofelbart mer poäng än att släppa lös ett så stort kunskapsvakuum att det slår lock för kundens öron.

I min nuvarande anställning på Tholmarks Uthyrning händer det ibland att det kommer förbi en säljare som vill att vi provar en ny produkt i förhoppningen att vi sen tar upp den i sortimentet. Det kan röra sig om allt möjligt, från stora maskiner som skyliftar till kemikalier som handtvål och klotterborttagningsmedel. Oftast dyker dessa personer upp runt frukost eftersom de lärt sig att det är då vi sitter något så när still på samma ställe. Jag låter inte gärna något komma mellan mig och maten och eftersom jag inte brukar ha något med inköpen att göra så brukar jag bara artigt lyssna medan jag mumsar. Alltid lär man sig något. Jag brukar hinna få en bra bild av säljaren och hans/hennes val av approach och grad av förståelse för säljtekniken. De "kloka" vet redan att de har en bra produkt och tjatar inte om detta utan försöker istället låta oss som tilltänkt kund komma på hur vi skulle kunna använda den för att lösa våra problem. De andra fullkomligt saturerar diskussionen med intryck av typen att de vill sälja produkten till varje pris eftersom detta är lösningen på DERAS problem. Om jag finner personen och produkten tillräckligt intressant kan jag ibland drista mig till att ställa en följdfråga. Jag är av naturen mycket nyfiken och vetgirig men yttermera vill jag se om försäljaren är antingen påläst eller kapabel att hantera brister i den egna kunskapen.

I torsdags klev det in en man som vilje sälja slipskålar. Detta är verktyg som man fäster i en lämplig maskin och sedan t.ex. slipar golv och väggar. Han talade sig mycket varm för produkten som var av egen design. Jag mumsade macka och önskade honom åt Mjölbyhållet. Efter att han ännu inte hade avslutat den "korta demon" efter 30 minuter var min mat slut liksom mitt tålamod. En videosnutt visade på en ganska hygglig avverkningstakt på flytspacklat betonggolv varför jag passade på att fråga var det var för material i själva slipkutsarna. Med en andäktig min svarade försäljaren att det var "polykristallin diamant". Vattendjupet ökade snabbt under kölen, de nyfikna hajarna började cirkla. Någonstans inom mig slog ett tungt slutstycke igen om något obehagligt.

Jag vill påstå att jag hade varit helt nöjd med det avgivna svaret. Frukosten var slut och det fanns arbete att utföra, kunder att serva och käftar att slänga. Jag kommer aldrig att förstå vad det var som fick honom att fortsätta med:

-"Jomen, polykristallin heter det, det har väl med plast att göra..."

Det mer kändes än lät "pling" när säkringen slogs ifrån. Resten var grundläggande sågning 101...