Det är en stor film. Det är en mäktig upplevelse, monumental rent av. Jag vet inte ett smack om att göra film men om jag gjorde film så skulle jag inte heller vara nöjd förrän det såg ut så här. Kompromisslös passion som får en filmskapare att hålla på en fantastisk idé i flera år tills tekniken har nått en nivå där det går att realisera drömmen, sånt ser man sällan.
Filmen är en gammal saga berättad i ett nytt format med färger, ljud och scener som utmanar tittarens förmåga att hinna med. Det finns mycket återvunnet, sånt som känns igen från andra klassiker. Gott mot ont, metall mot kött och blod skulle kunna komma från Star Wars. Den onda företaget som med militär kraft vill exploatera de nobla vildarnas land och därmed krossa hela ekologin känns igen från Frank Herberts "Dune", eller möjligen från kontemporär Amerikansk utrikespolitik... att de får på nöten när hemmalaget blivit sura nog gör det definitivt.
Det är en enorm ansträngning som gått in i nyskapandet av hela det universum och den miljö som filmen utspelas i. En hel planet har byggts upp med främmande flora och fauna. Till och med naturlagarna avviker från vad vi är vana vid. Nya teknologier och maskiner dyker upp. Den ikonografiska balansen mellan det "nya och coola" och det "lite lagom bekanta" har hållits perfekt och jag kan i nästan varje scen dekonstruera vad som varit formgivarens inspiration trots att jag aldrig sett objektet tidigare. En del av den militära hårdvaran såg vi redan i the Matrix och det märks att Cameron har tagit stort intryck av sina tidigare pelagaiska erfarenheter vid designen av växter och djur. Det finns klara tumavtryck ifrån "Avgrunden" för dem av oss som sett dem. Enda gången jag suckade plågat var när det avslöjades att det i handlingen så åtråvärda mineralet heter "unobtanium". Detta är i mitt tycke under mr Camerons värdighet och var inte roligt ens i det beklagliga lustmordet på vetenskap som 2003 fick namnet "The Core".
Avatar är framför allt en mästerlig blandning på flera olika nivåer. Skådespelare och riktig scenografi blandas sömlöst med fotorealistiska datorgenererade miljöer och karaktärer. Humor, tragik, eftertanke och action integreras så att jag som redan är nedhamrad i biofåtöljen av James Horners musik har fullt upp med att inte darra med läppen/överfalla bänkraden bredvid/hurra eller allmänt bete mig. Att se Sigourney Weaver (både in person och som underbart porträttlik avatar), Giovanni Ribisi, Michelle Rodriguez och en helt animerad Zoe Saldana i högform växelvis föra handlingen framåt medan jag knappt vågar blinka av rädsla för att missa något är helt klart årets filmupplevelse. Framtiden är 3 meter lång, blå och har svans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar