måndag 10 januari 2011

En liten istid?

Den där fina vintriga pudersnön som höll på att begrava oss innan jul har i ett nafs ersatts av nåt smutsbrunt omkristalliserat stenhårt elände som till råga på allt inte ens har vett att hålla sig till en aggregationsform. Senaste dygnens plusgrader har till synes fått hela Världen att anta ett rejält ihopsjunket utseende och har genererat stora mängder smältvatten. Jag har under mina yngre år åkt skridskor på sämre is än vad jag cyklade till jobbet på i morse. Samtidigt noteras att avsmältningen nu obönhörligen avslöjar alla under vintern uppkomna takskador. Det rusas runt med trasor, hinkar och våtsugar som aldrig förr.

Jag har med stor munterhet tagit del av diskussionen om anställda som utsatts för repressalier från sina arbetsgivare efter att ha nämnt dessa på sina bloggar (motsv.). Någon har varslats om uppsägning efter att ha liknat arbetsplatsen vid ett dårhus och när man söker på ämnet inser man att det råder stor förvirring kring vad man kan/får/bör säga i "sociala media". I en artikel i SvD rekommenderar en expert på arbetsmarknadsrätt oss att inte skriva något som vi inte skulle kunna tänka oss att säga. Jag tolkar innebörden av detta som att man skall stå för vad man säger, oavsett vilken form detta uttrycks på. Känns väl som en självklarhet egentligen. När samma expert sen skriver att "Lojalitetsplikten är långtgående för alla anställda" och att "Man måste först försöka reda ut problemen internt" så börjar jag fundera på vad som åsyftas och eventuellt mot vilken vägg den uslingen ska stå när revolutionen kommer... Bäst jag ger min syn på det här med lojalitet på jobbet.

  • Lojalitet har inget med anställning att göra. Det är ett ömsesidigt förtroende som byggs upp eller raseras av parternas handlingar och beslut.
  • Problem och missförhållanden på arbetsplatsen bör föras fram i ljuset för att få en lösning. För detta bör skapas trygga officiella kanaler och dokumenterade rutiner.
Det är när sista punkten inte riktigt tagits på allvar som det lätt börjar gro bland gräsrötterna. En av de farligaste situationer en organisation kan hamna i är när en individ blir missnöjd men inte hittar ett sätt att ventilera detta, inte känner att åsikten går att kommunicera på ett tryggt sätt eller förlorar hoppet om att kunna påverka situationen. Missnöje blir uppgivenhet, frustration och till slut desperation vilket i sin tur kan leda till tokerier på högsta nivå. Dessutom är det smittsamt på ett sätt som får Ebola att likna skoskav. Här vill jag hävda att t.ex. bloggandet kan tjäna som en mental övertrycksventil och som en pseudo-anonymiserad kommunikationskanal för saker som inte nödvändigtvis kan sägas rakt ut men som är för viktiga för att inte sägas alls. Jag är fullt medveten om att både chefer och kollegor läser vad jag skriver på dessa sidor och tvekar sällan att väva in budskapen med samma fingertoppskänsla som Mike Tyson. Jag ser det som ett kvalitetstecken att det oftast räcker med att vara knappt läskunnig för att utifrån mina blogginlägg förstå om jag är nöjd med situationen på jobbet eller livet i allmänhet.

4 kommentarer:

Sven Wennerström sa...

Varför hålla sig till en aggregationstillstånd när det finns så många att välja mellan (gasformig, flytande, fast, plasma, Bose-Einstein-Kondensat, degenererad materia och jordnötssmör)?

Rilleman sa...

Ska du hålla på sådär så lär jag snart byta från aggregation till aggression... ;-)

En del av de där tillstånden är ju fysik på "di Levanivå"!

Stina sa...

Jordnötssmör?? ;-)

NLC sa...

JORDNÖTSSMÖR!