Molybdendisulfid, konsten att skämma bort sin bil

Klet. Dyrt klet.

Som ett ytterligare led i att uppdatera servicehistoriken på Defendern har jag nu smort främre drivknutarna ("CV joints"). Dessa huserar i var sin kammare bakom ett par halvsfäriska metallskal, populärt kallade "krombollarna". Tanken är att drivknutar, lager och whatnot skall ligga och plaska i ett oljebad men i takt med att tätningen slits läcker oljan gärna ut. Istället har de sluga britterna kokat ihop ett ohemult kletigt fett med tixotropa egenskaper som skall ersätta oljan och förhoppningsvis inte rinna lika lätt. På ett lite sjukt sätt är det bra att bilen läcker lite här och där eftersom det åtminstone indikerar att det finns något kvar... det är svårare/dyrare att göra något tätt än att göra det lätt att fylla på. Fettet kommer i föredömligt praktiska engångspåsar med en liten pip i ena kanten. Man klipper av spetsen på pipen, lirkar in den i påfyllningshålet och klämmer försiktigt i precis rätt mängd utan kladd. För den som absolut VILL kladda så är det lätt ordnat, glöm bara att vrida ut hjulet så att krombollen blockerar påfyllningshålet. Tur att jag tagit för vana att läsa på innan jag gör ens "enkla" saker. :-)

Vänster fram, max utvinklad. "Kromboll" och öppet påfyllningshål.

Under det tidigare rapporterade oljebytet var alla pluggar utrustade med 1/2" fyrkantsfäste så gissa om jag var imponerad när pluggen till drivknuten plötsligt krävde en 3/8". Med den tur som bara drabbar den förtänksamme hade jag min privata hylsnyckelsats i rätt storlek liggande i bilen och kunde snart börja spänna lite muskler. Det gick åt fler än jag trodde men efter ett par fornsvenska vulgariteter lossade pluggarna och fettet pressades i med en kirurgs handlag. Hela jobbet tog max en kvart och underlättades storligen av att kunna utföras i relativ komfort i jobbets verkstad precis efter stängningsdags. I helgen väntar första längre resan med bilen då jag skall leda horder av släktingar i "etapp 2" av Mors flytt. Att anlita SJ är inte ett alternativ av SÅ många skäl varför jag unnar mig att brumma till Västergötland på ett ståndsmässigt sätt och i en frustrerande låg hastighet. Jag lovar inget men jag blir förvånad om det inte under resans gång kommer att skapas underlag för fortsatt bloggande...