Obra!!

Idag gjorde jag slag i saken och köpte mig ett nytt årskort på Simhallen. Jag har kommit till insikt att jag inte får tillräckligt utlopp för min energi i jobbet och att detta orsakat åtminstone en del av den frustration jag känner. Överlag har jag inte skött min träning alls väl sedan förra sommaren, med allt vad detta innebär.

Väl nere i gymmet satte jag mig på en cykel och startade ett 30 min kardioprogram som uppvärmning. Målet var att hålla en stillsam HR på 160. Upp till 150 gick det bra att andas genom näsan men sedan fick det bli "Bruce Willis" (When acting; mouth open, when sleeping; mouth closed). Pulsklockan vägrade först visa några data, något som härleddes till att jag i fjol faktiskt tvättade bort all den fina "elektrolyten" ur bröstbandet innan jag packade ner den. Nu fick jag vackert vänta på att svetten ånyo började flöda innan jag fick domen. Såg nedslående ut.

Efter ett par varv i diverse träningsmaskiner tog jag mod till mig och klev upp på ett löpband. Jag har inte löpt på allvar sedan dryga 10 år tillbaka och har saknat det varenda dag. Någon har sagt att löpband är mer skonsamt för knäna än vanlig löpning vilket gjort att jag blivit nyfiken. Jag bad om en hastighet på 10 km/h och ett uppförslut på 5% för att skona mina knän. Det gick åt skogen.

Jag hade inga problem med att hålla mig på bandet men min kropp reagerade nu med yttersta motvilja mot att tvingas löpa, detta var nu ett helt onaturligt tillstånd. Muskulaturen fanns bara inte där den behövdes. På tre ynkliga minuter drog jag upp pulsen i nära 180 bpm och valde att avbryta. Ett hårt slag och ett brutalt facit på dagsformen. Nu väntar rehabilitering och gradvis tillvänjning för att ta tillbaka så mycket som möjligt.

Simningen gick desto bättre, tack och lov. Vattnet har alltid varit mitt element och det var skönt att få sträcka ut. Tanken är att lägga in tre pass i veckan och att försiktigt få fart på löpningen utan att göra mer skada på knät. Fy satan för att bli äldre... ;-)