Påsk upphör!

Påsken tillbringades i år ute hos föräldrarna i gott sällskap av en hel del släkt och ytterligare en frisk fläkt som jag hoppas få tillfälle att återkomma till...

Jag kände mig redan från början precis lagom ohälsosamt stressad över att hinna med de slutliga studierna inför uppskrivningen inför radioamatörcertet vilket gjorde att jag redan från starten av vårt lilla samkväm drogs med en gnagande längtan efter formelsamlingar och miniräknare. Som en slags kompromiss hade jag nogsamt packat en del av detta i en liten väska och tog varje tillfälle i akt att grotta ner mig i de nördigaste djupen av våglängder, atmosfäriska skikt och stående-våg-fenomen.

Påsken är en högtid som i vårt sekulariserade samhälle en bart handlar om två saker, att stoppa huvuder fullt med mat (och snaps de de av oss som förstår sånt!) och att samla en så stor skara av arbetsovilliga släktingar som möjligt till att göra allt det man inte kan/vill göra själv i trädgården etc. Med detta som utgångspunkt framstår det som logiskt att jag delade min tid mellan att prova en bunt goa snapsar och att släpas runt ett framtida potatisland efter en helt ostyrig och vilt hoppande jordfräs som aldrig varit närmre en CE-märkning än en AU.

På den digra listan över arbeten att hinna med fanns en liten notis om att de döda träden längst ner i hagen borde tas ner innan de, med lite otur, själva tog vägen ner via grannens uthus. Att ta ner träd är en manlig syssla vilket tydligt påverkade uppslutningen. Träden lutade någotsånär åt rätt håll men visa av tidigare eskapader i samma anda enades vi raskt om att den vore klokt att medelst ett rep dra lite i trädet i en önskad fallriktning. Det tog mig exakt ingen mätbar tid alls att först braka in med Landrovern i hagen och att med en färdighet som skulle fått min gamla scoutledare att darra med läppen av stolthet knopa ihop träd och bil. Det måttades, syftades och stegades... allt för att säkerställa att bilens avstånd till trädets förväntade nedslagspunkt var tillräckligt. Därefter lades det i lågväxlar och repet ansattes med en "rekorderlig och otvetydig grundspänning". Morbror, som är talangfull på allvar, satte sågen i trädet och så fort antydan till rörelse syntes gav jag lite gas och drog ned trädet. Mitt bidrag var försumbart på ett lätt förtrytligt sätt då trädet valde att inte bara falla åt rätt håll utan dessutom fortare än vad en Defender backar med ilagd lågväxel. Verdamt!!

Med nästa träd tog jag inga chanser. Koppla repet, sprinta till bilen, garva som en galen vetenskapsman och riva ner trädet INNAN sågen ens hunnit varvas upp! BRAAAK! Landrover FTW! Visst missnöje och anklagande blickar från övriga. Va sa? Spån i huvudet? Vanlig åkomma i vissa delar av släkten... :-P

Efter att alla träd som skulle läggas omkull faktisk lagts omkull kände jag mig väldigt nöjd med mig själv och framför allt med bilens insats varför jag ansatte att köra ett litet ärevarv i hagen innan jag lämnade den. Med nedvevad ruta, lågväxel och ett kolonialt ansiktsuttryck skumpade jag i en vid båge runt mot grinden.

Det enda som avslöjade att bilen inte längre rörde sig var just att bilen inte längre rörde sig, för motorn gick som den skulle och vid en titt ut genom sidorutan syntes båda hjulen på vänstersidan glatt slira i det två decimeter tjocka lerlager min käre Fader med stor förnöjsamhet låtit mig styra rakt ut i och som fram tills nu varit helt okänt för mig.

På samma sätt som ens inre röst pratar med en när man just misslyckats med att plocka sig en saftig Thailändsk dödsgiftfisk till lunch så berättade de inre rösterna nu att det är kutym att man till fots avspanar okända terrängsträckor innan man kör dem. Och att man gärna står på lite vid genomfart av lera. De yttre rösterna, härrörande från ett par helt sprakande lyckliga Fader respektive Morbror, sa istället att de plötsligt blivit väldigt fikasugna och att de önskade lycka till. Sen försvann de som popcorn med helt opassande breda leenden.

Jag skulle inte vara Rilleman om jag inte redan hade någon slags plan för sådana här eventualiteter. Förvisso är det en smula irriterande att fastna med bilen knappt 150 meter hemifrån men vafan... lera är lera. Ur det gigantiska utrymmet på flaket plockades domkraft och körramper. Ett par brädlappar krävdes som underlag för Hi-Jacken men sedan var det en ren formsak att lyfta upp framhjulen så mycket som krävdes för att få in ramperna under dem. Detta gick dock inte fortare än att hela den församlade menigheten under stor muntration kunde beredas tillfälle till fotografering av bärgningsmanövern i stor detalj. Det är en lågoddsare vad familjens kommande julkort kommer att avbilda... Med behärskning och elegans klöste sig bilen ur surhålet och rullade skitig som en gammal Sovjetisk stridsvagn tillbaka till gårdsplanen. Jag vill gärna tro att jag lärde mig något av händelsen, men tänker inte gå ed på det. :-)