The unbearable irony of blogging

Ju mer häftiga galenskaper som händer mig desto mindre tid har jag att skriva om dem på bloggen. Vänligen tolka senaste tidens tystnad som att jag är mitt uppe i en tornado av underbara tokerier, hela tiden balanserandes på gränsen för vad jag orkar med. Det lär märkas när jag inte orkar längre... ;-)

Curling, inget som lockar mig..

Under de senaste två Olympiska vinterspelen har jag med stort intresse följt damernas curling. Det är en förvånansvärt spännande och alltigenom taktisk sport där avgörandet kan komma i sista stenen. Dessutom får man se späda kvinnor vråla likt fyllebrunstiga hamnarbetare. På senaste tiden har jag dock funderat på curling ur ett annat perspektiv.

Begreppet curlingföräldrar lanserades av den danske psykologen Bent Hougaard och syftar till den typ av förälder som agerar stödtrupp åt sitt barn i sådan grad att barnet i processen oavsiktligt går miste om viktiga lärdomar om livet som enbart kan fås av de smällar man normalt åker på under sin uppväxt. Den amerikanska termen sägs vara helicopter parent och syftar då på att förälderna hela tiden hovrar ovanför barnet. Slutresultatet av denna approach sägs bli verklighetsfrämmande bortklemade unga vuxna som inte kan hälla upp ett glas vatten utan att bränna ner köket och som inte kan bädda en säng så att det går att studsa en k-pist på det sträckta överkastet. Jag tror att de flesta håller med om att curling inom barnuppfostran är att dra omsorgerna lite för långt. Jag vill istället ta upp frågan om vi inte faktiskt kan hitta det även i arbetslivet?

Förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare är ett av ömsesidigt beroende. Det är en komplicerad balans som när den fungerar bra gränsar till ett symbiotiskt förhållande där båda parter drar nytta av samarbetet. I verkligheten finns dock ofta en subjektiv upplevd skevhet i denna balans, ibland sann och ibland inte. Det som intresserar mig, ur ett strikt "curlingperspektiv", är hur vi som arbetstagare ofta tenderar att kompensera för brister i verksamheten på ett sådant sätt att dessa inte syns och därför ej heller korrigeras. Ett exempel skulle kunna vara anställda som regelbundet arbetar övertid för att hinna med det som spillt över efter en arbetsdag eller som offrar lunchrasten för att hålla uppe ett vansinnigt tempo. Ett annat exempel är när man för att kunna genomföra arbetet medvetet kompromissar med sin etik eller rent av bryter mot lagar och förordningar. Allt detta sker naturligtvis på en glidande skala. Att köra 140 km/h när man har en "bråttomleverans" är kanske lättare än att godta att pumpa ut spillolja i ett vattendrag... Men varför gör vi det?

Med risk för att låta som en gammal Sovjetisk kommissarie som just firat slutförandet av senaste femårsplanen med en hink jäst rödfärg så tycker jag att något av det klokaste man kan göra i arbetslivet är att vara tydlig med vart ens komfortzon ligger. Detta är en mångdimensionell yta som innefattar en mängd parametrar. Några värden som spänner upp min egen zon är följande:

• Jag har åtta timmars arbetsdag, 0700-1600. Övertid vid enstaka tillfällen går bra men kräver en god orsak och är inget jag tar lätt på då jag värderar min fritid. Dålig planering och/eller bristande kommunikation är inte en god orsak.
  
• Jag arbetar konstant för att öka värdet av mitt personliga varumärke. Andra människor skall tänka på mig och det jag erbjuder i positiva termer. Därför är det viktigt att min och arbetsgivarens strävan går i samma riktning så att vi stärker varandra och så att positiva utfall reflekteras ömsesidigt. Med detta som grund är jag noga med att sätta en hög standard när det gäller att bedriva verksamheten inom lagens råmärken och att inte åta mig uppdrag som jag inte kan lösa på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Jag är hellre "dyr men bra" än "jobbkåt klåpare".
  
• Ordning och reda är vattnet min lyckliga själ simmar i. Rent, snyggt och organiserat ska det vara och tillräckliga resurser skall avsättas för organisatoriskt underhåll för att motverka det oundvikliga förfallet. Ett visst mått av "studs och puts" krävs även på personlig nivå då tarvliga olater ofelbart sänker helhetsintrycket . Om man nu t.ex. på sin fritid ÄR en flatulent troglodyt så får man vackert rycka upp sig i håret och ikläda sig hjälterollen och tusenmetersblicken under arbetstid. Kunder är korkade som mörtar, de tror på vad de SER, så ser för fan kompetent ut!
  
• Jag anser att jag har rätt att avvakta med att exekvera en uppgift tills dess att jag finner att sagda uppgift är tillräckligt väl definierad och tills jag anser att jag har all för ett lyckat utförande nödvändig information. Allt annat är att låta avsändaren leva i en fortsatt lögn om att de gör nåt rätt medan man reder ut deras tillkortakommanden bakom deras rygg och nekar dem möjligheten att lära sig något. Det är arbetsekonomiskt att spendera en minut extra på några följdfrågor vid ordergivningen än att slösa en halvtimma ute på ett jobb när något inte stämmer.
  

Jag tror att även en arbetsplats behöver få uppleva konsekvenserna av den verklighet man format åt sig själv, på samma sätt som ett barn behöver få lära sig av verkligheten. Tillvaron är till sin natur självreglerande, men detta kräver att man inte av missriktad god vilja dämpar ihjäl de återkopplade styrsignaler ens handlingar genererat. Ju snabbare man ser sambandet mellan orsak och verkan desto fortare kan man i nästa steg börja fundera på vad man kan ändra på. Detta är lärande och utveckling på både personlig och organisatorisk nivå! Som avslutning ett citat ifrån en avhandling om just curling i arbetslivet. Den visar på ett bra sätt just faran med att vara lite för snäll.

"Genom att påverka och 'sopa väg' åt någon annan undanröjer man mer än enbart hinder. Hos barn kan man se att de förlorar sin egen förmåga och fantasi och blir slöa och vill få allt i livet serverat. Samtidigt får de en bristande förståelse för andras vilja och önskemål."

Produktiv söndag

Ända sedan jag köpte Defendern har jag haft en diger lista med saker som skall fixas, lagas eller bara ses över. Idag kunde jag bocka av ytterligare två punkter. Den enastående stryktåliga sopsäck som under vintersäsongen tjänat som substitut för ena sidorutan på flakkåpan har nu pensionerats. Jag har utifrån gummilist på löpmeter och en knappt halv kvadratmeter plexi förfärdigat och monterat en ny ruta. I processen ingick att tillverka en del improviserade verktyg som skulle imponerat på vem som helst med motsatta tummar. Det krävdes en grovmåttning och en finjustering innan allt satt som en smäck, vilket under omständigheterna räknas som en framgång. Att såga plexi med sticksåg är kul. Jag fick blodad hand... tand! Tack till Ryds Glas, Tannefors Glas, Festool och folket som fyller på våra förbandslådor. ;-)


Jag håller det inte för direkt svårt att trycka in ena eller andra plastrutan om man nu vill ha nåt på flaket men eftersom båda T-handtagen som satt på bakluckan var helt upprostade och inte längre gick att låsa alls så pratade jag med de trevliga människorna på Tryggve Olson Normdetaljer AB och fick två nya handtag hemskickade både fort och till ett bra pris. Hyvens! T-handtag är vid första anblicken mycket enkla prylar, men det är ju månraketer också. Det tog minst fyra försök för mycket att få allt på plats på rätt sätt varav två försök saboterades av att den fjäderbelastade mekanismen sköt ut sig och spred sig över rummet. Att samtidigt visuellt och akustiskt försöka bestämma vart alla delar landat i verkstan är en uppgift som kräver ögon som en örn och öron som en fladdermus, men efter en del snokande och svärande fick jag ihop det. Viss tillpassning krävdes och effektuerades medelst vinkelslip och stor hammare.


Efter en snabb tvätt ser bilen finare ut än någonsin och är redo för nästa etapp oljebyten och kanske lite fin solskyddsfilm på nya rutan. Extraljus, komradioantenn och en extern anslutning till batteriet står också på listan.

"To BE, or not to BE.."

Dagen började helt utan sovmorgon men med något mindre brådska än vanligt. Med en tid för kunskapsprov för tungt släp inbokad 0815 kändes det bara fånigt att först studsa förbi på jobbet för att meddela att jag genast måste dra igen... Jag knallade ut mot bilen i god tid då jag tycker om att ha lite tid för att fokusera innan en skrivning och för att tackla små oförutsedda problem på vägen.

Under de senaste dagarna har jag till ingen nytta alls låtit min bil belysa sin designerade uppställningsplats. Uppenbarligen. Defendern har "ljus på" och "ljus av". Den kan sägas vara mitt alter ego bland fordon; den gör det du ber den om hur dumt det än är och låter dig reda ut konsekvenserna själv. Med något mindre god tid till mitt förfogande men utan panik bytte jag till plan B och cykel.


Trafikverkets lokaler uppe på Garnisonsområdet öppnar 0800 och jag var där i god tid. Efter lite inledande förvirring knölade jag mig in i fotoautomaten och förevigades samt präntade ner min namnteckning på en skrivplatta.

Jag tog mitt körkort 1997 och kan inte minnas att jag någonsin skrivit ett datoriserat kunskapsprov (?). Det var dock på en nivå som även den mest datorillitterate kan hantera. 60 frågor varav fem som var med för utvärdering och inte ingick i provet, således maximalt 55 poäng och 44 för godkänt. Låter ju som att man har en sportslig chans, eller?

Jag kan glatt meddela att åren som flyttgubbe satt obotliga spår då ingen körundervisning i Världen kan förmå mig att fatta varför jag inte får parkera min bil därhelst jag behöver ha den för att kunna lösa mitt uppdrag. Inte heller är jag helt överens med Trafikverket om bästa approach vid en olycka där det förekommer farligt gods, dom förutsätter att man inte kan uttyda EU-numren på märkskylten eller organisera en framskjuten förbandsplats ... lättviktare! Jag noterade 51 rätta svar och kunde andas ut. Nu återstår att boka upp tid för körprovet, men detta har vi redan övat en gång och bedömt såsom banalt i ljuset av att vi rangerar runt släpvagnar och liftar hela dagarna i tjänsten.


Efter arbetsdagens slut kastade jag mig över den grannlaga uppgiften att få ner lite laddning i mitt stackars bilbatteri. På en Defender är detta intressant nog placerat inne i kupén, en decimeter under förarens arsle. Man lyfter på sitsen och tar bort locket och vips tittar man på 105 Ah och ett spännande nystan av kabel. I brist på eluttag vid parkeringsplatsen måste jag ta med det in i lägenheten. Detta batteri är till kapaciteten DUBBELT så stort som vad jag hade i Saaben och när jag under dess tyngd vacklade i en fin sinuskurva mot hemmet syntes grannar och övrig löst folk avundssjukt titta efter mig och väsa saker på temat "annorlunda" och "icke-normerat". Nu laddar det hur som helst men min gamla plåtlåda till laddare har sina bästa år bakom sig. Framtiden stavas CTEK.

Fallandesjuka?

Personer (med en latent huggy-feely-läggning) i min omgivning känner sig uppenbarligen då och då manade att påminna mig om att "vi jobbar i ett serviceyrke". Om detta beror på mitt dokumenterade koffeinabstinenta morgonhumör eller på mitt dåligt dolda förakt för folk som försöker lassa över problem som de inte ens försökt lösa själva på mig vete tusan. Jag hjälper den som verkligen behöver det. I övrigt hyr vi ut saker som man använder själv och det är ens eget ansvar att veta vad man ger sig in på. Fattar man inte efter en kort instruktion så finns det hantverkare och proffs att ringa.

Idag blev jag tvungen att ta ett snack med vårt skyddsombud.
-"Jo..du? När jag jobbar på ställningar och på lite höjd.. då håller ju firman med fallskydd. Sele och lina och sånt..."
-"Jaa...?"
-"Framgent vill jag ha skydd även mot de hopplösa fall jag råkar ut för i butiken hela dagarna!"

Mitt hjärta slår kolvslag!

Igår var jag på "Motorhistorisk show" på Flygvapenmuséum där Per Gillbrand förevisade sina modellmotorer och föreläste om signifikanta steg i (främst) kolvmotorns utveckling sedan begynnelsen.


Vi fick se, höra, och dofta (!) modellexempel från Bröderna Wrights "Flyer", via Husqvarnas legendariska MC-motor till en "omöjlig" kopia av v16-motorn som driver Bugatti Weyron. Samtliga startade snällt och rev upp massiva applåder. Gillbrand själv är minst lika kul att lyssna på som hans motorer. Enorm kunskap lagrades med festliga anekdoter från hans långa karriär och toppades med en humor som man nog måste vara Västgöte för att till fullo uppskatta. Jag skrattade så jag blev blöt i ögat.

Då ett flertal vänner inte kunde närvara tog jag med mig kameran och förevigade eventet. Jag valde medvetet att inte spela in när man som avslutning tände upp den bänkade Rolls Royce Merlin-motorn... dels ville jag njuta av ljudet utan att störas av en kamera och dels är det en upplevelse som inte kan förmedlas. Den måste upplevas. Några bilder från kvällen ligger på webben.

Jaaa! och JAAAA!!

Första gädjeropet härrör från samtalet från en mycket trevlig kvinna på SSA som önskade veta om jag hade några särskilda önskemål angående min anropssignal. En hel del var givet på förhand, såsom SA5 (för Sverige, distrikt 5) samt BT då detta är den sekvens man nu tröskar igenom. Alltså fick jag i praktiken välja på en handfull alternativ till sista bokstav... men det är ju tanken som räknas! :-) Från och med idag är jag således Sigurd Adam 5 Bertil Tore Filip i amatörradiosammanhang. Att det blev Filip som sista bokstav beror mest på att det vid internationell bokstavering kändes lätt att både komma ihåg och att uttala ".. Bravo Tango Foxtrot". Det går som en dans... typ.

Glädjerop två kommer av nyheten att läckerbiten Eva Röse skall spela robot (!) i SVT:s kommande sci-fi-satsning "Äkta människor" som ska börja spelas in nu och som skall visas under 2012. Harald Hamrell som regissör borgar för att det satsas rejält med krut på serien och att det kommer att bli hög klass på skådespeleriet. För att använda en parafras på en gammal sci-fi-klyscha; [jedi] "This is definitely the droids You should be looking for!" [/jedi]

Vad är DIN diagnos?

Hur många känner igen sig? :-D

QSO!

Istället för att fira Socialistisk Julafton har jag har idag avlagt ett godkänt SSA-prov för amatörradiocertifikat. Jag har förvisso studerat flitigt men var ändå tacksam för att ha fått en generös och förstående provförrättare (Tack till SM5YMS!). När papperskvarnen inom några dagar har malt färdigt bör den spotta ur sig en officiell anropssignal som jag framgent kan använda på de upplåtna banden. Kursen som sådan har varit intressant och precis så stimulerande som jag hoppats på. Jag märker att det gjort mig gott att börja plugga igen. Stort tack även till Göran (SM5YNB) och Johan (SA5BNU) som hållit kursen i regi av Radioklubben Östra!

Det är i skrivande stund lite oklart exakt vad för slags radio jag kommer att satsa på. En del av beslutet kommer att baseras på om och hur jag lyckas lösa antennfrågan. Det är inte särskilt populärt att bestycka hyresvärdens tak med alla de spröt och ledare en god mottagning kräver... Roligaste idén hittills är faktiskt att ta en av våra egna bomliftar på årshyra och ha den som antennmast utanför lägenheten. :-D (En annan populär idé är att med enkla medel uppgradera Defendern till en Ratgb, fast då lär jag väl snart börja sova i bilen... ;-)

Som det gamla ordstävet säger; "No rest for the wicked"... nu när radiocertet är i hamn byter jag genast en bokhög mot en annan och börjar läsa till teoriprovet för BE-behörighet den 11:e maj. Att höja gränsen för vad Defendern får dra från dagens mjäkiga 750 kg till maximala 3500 kg är ju närmast ett måste. Efter detta har jag inga spikade planer men är sugen på att lära mig ett nytt språk eller på att repetera lite matte.