Curling, inget som lockar mig..

Under de senaste två Olympiska vinterspelen har jag med stort intresse följt damernas curling. Det är en förvånansvärt spännande och alltigenom taktisk sport där avgörandet kan komma i sista stenen. Dessutom får man se späda kvinnor vråla likt fyllebrunstiga hamnarbetare. På senaste tiden har jag dock funderat på curling ur ett annat perspektiv.

Begreppet curlingföräldrar lanserades av den danske psykologen Bent Hougaard och syftar till den typ av förälder som agerar stödtrupp åt sitt barn i sådan grad att barnet i processen oavsiktligt går miste om viktiga lärdomar om livet som enbart kan fås av de smällar man normalt åker på under sin uppväxt. Den amerikanska termen sägs vara helicopter parent och syftar då på att förälderna hela tiden hovrar ovanför barnet. Slutresultatet av denna approach sägs bli verklighetsfrämmande bortklemade unga vuxna som inte kan hälla upp ett glas vatten utan att bränna ner köket och som inte kan bädda en säng så att det går att studsa en k-pist på det sträckta överkastet. Jag tror att de flesta håller med om att curling inom barnuppfostran är att dra omsorgerna lite för långt. Jag vill istället ta upp frågan om vi inte faktiskt kan hitta det även i arbetslivet?

Förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare är ett av ömsesidigt beroende. Det är en komplicerad balans som när den fungerar bra gränsar till ett symbiotiskt förhållande där båda parter drar nytta av samarbetet. I verkligheten finns dock ofta en subjektiv upplevd skevhet i denna balans, ibland sann och ibland inte. Det som intresserar mig, ur ett strikt "curlingperspektiv", är hur vi som arbetstagare ofta tenderar att kompensera för brister i verksamheten på ett sådant sätt att dessa inte syns och därför ej heller korrigeras. Ett exempel skulle kunna vara anställda som regelbundet arbetar övertid för att hinna med det som spillt över efter en arbetsdag eller som offrar lunchrasten för att hålla uppe ett vansinnigt tempo. Ett annat exempel är när man för att kunna genomföra arbetet medvetet kompromissar med sin etik eller rent av bryter mot lagar och förordningar. Allt detta sker naturligtvis på en glidande skala. Att köra 140 km/h när man har en "bråttomleverans" är kanske lättare än att godta att pumpa ut spillolja i ett vattendrag... Men varför gör vi det?

Med risk för att låta som en gammal Sovjetisk kommissarie som just firat slutförandet av senaste femårsplanen med en hink jäst rödfärg så tycker jag att något av det klokaste man kan göra i arbetslivet är att vara tydlig med vart ens komfortzon ligger. Detta är en mångdimensionell yta som innefattar en mängd parametrar. Några värden som spänner upp min egen zon är följande:

• Jag har åtta timmars arbetsdag, 0700-1600. Övertid vid enstaka tillfällen går bra men kräver en god orsak och är inget jag tar lätt på då jag värderar min fritid. Dålig planering och/eller bristande kommunikation är inte en god orsak.
  
• Jag arbetar konstant för att öka värdet av mitt personliga varumärke. Andra människor skall tänka på mig och det jag erbjuder i positiva termer. Därför är det viktigt att min och arbetsgivarens strävan går i samma riktning så att vi stärker varandra och så att positiva utfall reflekteras ömsesidigt. Med detta som grund är jag noga med att sätta en hög standard när det gäller att bedriva verksamheten inom lagens råmärken och att inte åta mig uppdrag som jag inte kan lösa på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Jag är hellre "dyr men bra" än "jobbkåt klåpare".
  
• Ordning och reda är vattnet min lyckliga själ simmar i. Rent, snyggt och organiserat ska det vara och tillräckliga resurser skall avsättas för organisatoriskt underhåll för att motverka det oundvikliga förfallet. Ett visst mått av "studs och puts" krävs även på personlig nivå då tarvliga olater ofelbart sänker helhetsintrycket . Om man nu t.ex. på sin fritid ÄR en flatulent troglodyt så får man vackert rycka upp sig i håret och ikläda sig hjälterollen och tusenmetersblicken under arbetstid. Kunder är korkade som mörtar, de tror på vad de SER, så ser för fan kompetent ut!
  
• Jag anser att jag har rätt att avvakta med att exekvera en uppgift tills dess att jag finner att sagda uppgift är tillräckligt väl definierad och tills jag anser att jag har all för ett lyckat utförande nödvändig information. Allt annat är att låta avsändaren leva i en fortsatt lögn om att de gör nåt rätt medan man reder ut deras tillkortakommanden bakom deras rygg och nekar dem möjligheten att lära sig något. Det är arbetsekonomiskt att spendera en minut extra på några följdfrågor vid ordergivningen än att slösa en halvtimma ute på ett jobb när något inte stämmer.
  

Jag tror att även en arbetsplats behöver få uppleva konsekvenserna av den verklighet man format åt sig själv, på samma sätt som ett barn behöver få lära sig av verkligheten. Tillvaron är till sin natur självreglerande, men detta kräver att man inte av missriktad god vilja dämpar ihjäl de återkopplade styrsignaler ens handlingar genererat. Ju snabbare man ser sambandet mellan orsak och verkan desto fortare kan man i nästa steg börja fundera på vad man kan ändra på. Detta är lärande och utveckling på både personlig och organisatorisk nivå! Som avslutning ett citat ifrån en avhandling om just curling i arbetslivet. Den visar på ett bra sätt just faran med att vara lite för snäll.

"Genom att påverka och 'sopa väg' åt någon annan undanröjer man mer än enbart hinder. Hos barn kan man se att de förlorar sin egen förmåga och fantasi och blir slöa och vill få allt i livet serverat. Samtidigt får de en bristande förståelse för andras vilja och önskemål."