Idiotförklaring

Om någon skulle erbjuda mig att fira en större högtid med familjen på en sunkig byggarbetsplats med alla bekvämligheter man normalt hittar i ett flyktingläger så skulle jag ha idiotförklarat den personen på fläcken. Om samma person säger till mig att "i år firar vi påsken nere på landet" så packar jag snällt min väska och kliver i snickarbyxorna för att lägga ner en massa tid och energi på ett hus som ger mig samma varma känsla som... Klamydia? Jag är visserligen en fysiskt aktiv människa som trivs med utmaningar men det här projektet kan liknas vid att be smeden smida länkarna till den egna bojan. Jag må vara en idiot, men det finns gränser även för sådana.

Vad är då anledningen till att jag inte tycker om "familjens fritidshus"? Well, för det första anser jag att om något skall klassas som ett familjeprojekt så bör detta inbegripa att hela familjen faktiskt haft något att säga till om vid anskaffandet. Särskilt som objektet i fråga är ett arbetstidsmässigt sjunkhål som endast kan befrias från decennier av entropiskt förfall med arbetsinsatser som skulle fått killarna som byggde pyramiderna att generat skruva på sig och lägga på ett kol. För det andra har hela konceptet "hus på landet" ingen som helst lockelse på mig, jag är helt immun mot allt naturromantiskt svammel om rödfärg och ställer mig svårt frågande till glädjen i att bära runt på ved. Jag kräver vatten för att vara lycklig, så enkelt är det. Jag är som lyckligast på en segelbåt, men finner glädje i de flesta boendeformer så länge de erbjuder närhet till- och utsikt över stora öppna vattenytor. Då blir humöret gott och tanken känns fri. Tredje invändningen är att huset är beläget utanför Mjölby, en stad som är mindre inspirerande än leran som omger den. Att resa dit är som att vara på min egen bakgård men utan att ha tillgång till mina prylar. Varken exotiskt och avkopplande eller bekvämt.

Kan man be att få inskrivet i testamenten att man vill slippa ärva vissa grejer?