LandsDINGet i Östergötland

I dagens Extra Östergötland står att läsa om Landstingets ekonomiska kris, vilken nu manifesterat sig i ett anställningsstopp. Det ekonomiska underskottet sägs i artikeln fullkomligt skena iväg, vara värre än i fjol och är i reda pengar 47 miljoner kronor, vilket i min värld motsvarar ungefär samma antal helt schyssta cyklar. Om krisen inte hävs sägs konsekvenserna kunna bli varsel om uppsägning bland personalen och längre väntetider för de som söker vård. Tuff skit.

Det heter ibland "om du inte är en del av lösningen så är du en del av problemet", och i detta fall är det så sant som det är sagt! Just JAG kan var en av anledningarna till att gamle Stig-Bruno i Snythyttan inte får nya fina höftleder i titan utan istället får nåt gjort av nedsmälta polska konservburkar inopererat av en misslyckad veterinär "från Smolensk via Poolia". Problemet är alla de timmar jag skyfflat runt landstingets möbler, sopor och hela vårdcentraler. För vår lilla flyttfirma är landstinget i Östergötlands län en formidabel kassako, ett ymnighetshorn utan botten, likt SAAB före dem. De förefaller vara låsta i leken "hela havet stormar" fast med komplikationen att musiken inte går att stänga av, så alla måste hela tiden fortsätta byta platser med varandra! Och, som alla i Landstinget vet, byter man plats så måste man ha sina egna möbler med sig...

Det har gått så långt att vi nu i praktiken har carte blanche och kan åka runt lite som vi vill och jobba med vad vi känner för. Oftast krävs bara att man dyker upp och ställer sig i en godtycklig korridor så kommer det snart någon och undrar om man kan fixa det ena eller andra åt dom. Naturligtvis är vi tjänstvilligheten själva, mellan digra fikaraster, privata ärenden och med tickandet av arbetstidsklockan i bakgrunden. Ett exempel; två gubbar och en gammal diesel brummar slött iväg för att hämta en (1) stol, en rätt dyr stol när man summerat tre mantimmar (Rusta/Jula/Systemet låg ju på vägen) och 15 kilometers bilkostnad. Om vi vore i den medicinska branchen så skulle det vi gör motsvaras av att ett helt operationslag sattes in för att åtgärda ett nageltrång, under en hel veckas tid. Det konstiga är att vi får hållas. Ingen ifrågasätter vårt upplägg, ingen undrar över hur vi disponerat vår tid. För syns skull lägger vi på ett kol ibland, och då får vi så mycket beröm att det är rent pinsamt. Försöker man lägga på ett kol övrig tid, eller bara vill åstadkomma nåt under en arbetsdag, får man höra att "lugn lugn vi måste få jobbet att räcka". Än idag grubblar jag över hur vi kom undan med att dra ut på ett jobb som kunde tagit en vecka under normala (effektiva) former till att sträcka sig över tre veckor. Den dagen arbetstidsstöld blir OS-gren har vi bara svenskar på pallen. Det finns fler personer än jag i den här historien som borde rannsaka sig själva. Somliga borde slå upp ordet arbetsetik i ett lexikon (företrädesvis ett med stor stil och många bilder), andra behöver bara se till att de får lite mer valuta för sina pengar.

Är nu inte detta blogginlägg att bita den hand som föder mig? Kanske det, men nu bryr jag mig inte längre. Dels byter jag nu arbetsgivare och dels VILL jag inte längre tiga och följa ett dåligt exempel bara för att få chansen att sakta men säkert nöta ner mina axlar och knän för en sporadisk timlön. Det ironiska är ju att ju mer jag sliter på dem desto sämre blir mina chanser att jag får nån hjälp med dem om de behöver lagas.