Sammanfattning.

Jag verkar ha en patologisk förmåga att låta mitt jobb ta över mitt liv. Om någon till äventyrs frågar "hur det är" så börjar jag prata om jobbet. Det tar mig bara ögonblick att relatera nästan vilket ämne som helst till min rådande arbetssituation. Det är ett slags missbruksbeteende och även om det inte har direkt fysiskt harmfulla bieffekter så är det ett plågsamt uppvaknande att tvingas inse att jag ur detta perspektiv förvandlats till en tråkmåns och möjligen en idiot.

Fredagen den 29:e juni avslutade jag efter ca 3,5 år på egen begäran min anställning på Tholmarks Uthyrning AB. Detta utan att ha en annan anställning att gå till. Omgivningens reaktion på detta har varit antagandet att det måste vara något allvarligt galet för att alternativet "arbetslös" skall framstå som det bättre, eller ens acceptabelt. De flesta har varit artiga nog att utgå från att det är jobbet som blivit mest galet.

Jag låter bli att gå in på detaljer, ni har säkert redan hört dem till leda. Kontentan är att min arbetssituation under tre års tid utvecklats till något som jag inte längre tror på, eller vill vara delaktig i. Små guldkorn här och där har inte förmått väga upp vad jag uppfattat som brister i de etiska och organisatoriska fundament på vilka verksamheten vilar. Irritation och frustration avlöser varandra i all oändlighet, vardagen förvandlas till ett hamsterhjul av taggtråd. För bloggens vidkommande var detta rena döden då situationen degenererade till en nivå där det hade utgjort grund för uppsägning att öppet ge utlopp för den allt kraftigare kritiken, och då har jag redan en väldigt hög tröskel för vad jag unnar mig. Istället blev det en och annan sammanbiten armhävning.

Våren 2012 började jag ana de nu välbekanta tecknen på att anställningens bäst-före-datum nalkades och började öppet att diskutera alternativet att sluta. Jag såg ingen anledning att smyga med detta utan ville istället skicka en tydlig signal till (förmodat) berörda parter att allt inte stod rätt till. Tidpunkten sattes till slutet av juni av två skäl. Dels skulle årsbonusen hinna utbetalas och dels ville jag slippa uppleva ytterligare en traditionsenligt underbemannad och kaotisk semesterperiod. Jag bollade med planen på en mestadels teoretisk nivå tills jag en dag fick en rak fråga om hur jag tänkte göra. Huvudet var fortfarande villrådigt men magen var säker. Alltså meddelade jag där och då vår depåchef om min kommande uppsägning, helt odramatiskt (Vad jag inte visste då var att chefen skulle komma att slå mig till mållinjen med nästan två månader, på grunder inte helt snarlika mina egna men åtminstone sprungna ur samma familj av orsaker).

Tiden fram till min sista dag tillbringades med att leta efter tecken på att den situation jag ville lämna höll på att vändas till något bättre, eller på att allt bara var ett stort missförstånd. Det var både tragiskt och tillfredsställande när dessa tecken uteblev. I takt med att jag kunde börja lägga tid på att planera min framtid istället för att irritera mig över jobbet så fick jag en liten välbehövlig infusion av livsglädje. Saker började se lite ljusare ut, jag började ta tillbaka initiativet. Att vara arbetslös är ingen dans på rosor men från mitt perspektiv är det enkel matematik; jag byter ett problem jag inte kan lösa mot ett som jag har haft tidigare framgångar med. Att söka jobb är något jag tycker är roligt och saker man tycker är roligt tenderar man att bli bra på. Resten handlar om att ha tiden på sin sida och tid är pengar. Alltså har jag sett till att bygga upp en tilltagen ekonomisk buffert som i skrivande stund är på "pre-Landrover-nivå" vilket är riktigt bra. Jag har dessutom reaktiverat mitt kontaktnät ute hos f.d. arbetsgivare, kunder och vänner för att få draghjälp i jobbsökandet, med imponerande resultat hittills. Jag har anledning att känna tillförsikt.

Jag unnar mig en tids "rehabilitering" nu under sommaren och försöker hitta tillbaka till den Rilleman jag vill vara. Att göra kul saker och att odla några av mina intressen är bra medicin. Det är så mycket (och så många..) jag försakat under de senaste åren... det är svårt att svälja att jag låtit det gå så långt. Nu börjar vägen mot en sundare framtid med detta inlägg som ett slags första ovant barfotasteg. Alla riktningar utom bakåt är framåt.

Förtivla ej kära läsare, i takt med att jag upplever en allt mer
tilltagande grad av normalitet så börjar även bloggdemonerna att röra
oroligt på sig i sin slummer...

--
Skickat från min mobila enhet

The fine art of helgfrukost

När det är helg får man äta efterrätt även efter frukost om man
behöver! Kladdkaka, latte och allt solsken jag kan önska på Wayne's
Coffee. Jag är i min "trygghetszon". :-)

--
Skickat från min mobila enhet

Mogadishu moment

Hell yeah!! 3 st Blackhawks dånar förbi på låg höjd! Bring the noise. :-)

--
Skickat från min mobila enhet

Hjälplös

Jag upptäckte precis Rillemans motsvarighet till kryptonit;
schäfervalpar, och ta mig fan om jag lämnar tillbaka några av dom
frivilligt! MINA! ALLIHOP!

--
Skickat från min mobila enhet

Glada miner överallt...

Sammanfattning av läget: "Det är som att vara en guldfisk i en tallrik
gröt; fel kille på fel plats, sliter som fan men kommer ingenstans"...
;-)

--
Skickat från min mobila enhet

Reflektioner

Under promenaden genom Ikanohuset passerade jag ett ungt par utanför Teknikmagasinets skyltfönster. Killens klädsel var en smula uppseendeväckande, vilket är ironiskt med tanke på att han hade på sig en full kamouflageuniform (BDU i MARPAT-mönster) och på ena armen hade en unit patch från "Umbrella Corporation", kända ifrån Resident Evil.

Min första reaktion var att genast töntförklara honom, tills jag plötsligt blev medveten om den nivå av nördighet som krävs för att vid första anblicken identifiera alla de ovan nämnda detaljerna... sånt går bara inte att bortförklara med att man är "lite allmänbildad". :-/

Omkörd!

Efter att ha hörsammat en vänlig inbjudan har jag nu åter avnjutit en konsert med min favoritkör; Chorus Lin - Linköpings blandade studentkör, denna gång i Verdefoajén på Linköpings Konsert & Kongress. Rummet kändes en smula litet och stramt till en början, men detta endast i jämförelse med St. Larskyrkans väldiga volymer där advetskonserten utspelades. Rummet fylldes snart av ett förväntansfullt lågmält sorl från besökare mellan 6 och 76 år, med en viss dominans av den övre änden av spektrat. Dirigent är lyckligtvis även denna gång den utmärkta Anna-Carin Strand. Intrycket denna gång var att hon verkligen förkroppsligar uttrycket "musikalisk motor" och hennes energi fick mig att fundera på musikens motsvarighet till Brownsk rörelse, det liksom spritter i henne. På pianot finner man Martin Perk som visade storform i både en egen improvisation och i rejält svängiga "Sakta stiger solen".

Kören rivstartar programmet med irländska folkvisan "Star of the County Down" och lämnar inte mycket tvivel om vilken form de är i, det hela var en smula överväldigande. Efter lite utmärkt och lättsamt mellansnack följer man upp med "All the things you are" och här börjar jag känna igen den klarhet som jag kommit att förknippa kören med. Som utövande ordsmed uppskattade jag särskilt "Words" av Anders Edenroth, en jättevacker vokal hyllning till språket. Rummet börjar kännas precis lagom stort och det känns överdådigt med en så stor kör "för bara mig".

Liksom tidigare konserter lockar även denna fram en hel del känslor hos åhöraren och jag drar slutsatsen att Chorus Lin är en kör man inte bara avnjuter med öronen, man lyssnar även med hjärta, mage ...och örsnibbar. Örsnibbarnas inblandning blir uppenbar när man fått lyssna till kvällens två solister i verken "It don't mean a thing" respektive "Mozart och dammsugaren". Om man bortser från de rent musikaliska kvaliteterna var tjejerna så söta att mina öron började hetta och jag fick blanda insulin i linsvätskan när jag kom hem. Detta var enda tillfällena under konserten då en mikrofon hade varit på sin plats emedan solostämmorna förtjänar en större kontrast mot bakgrunden.

Min favorit denna gång är tveklöst "Butterfly" av Mia Makaroff, som enligt uppgift handlar om fjärilens kärlek till sitt korta liv. För mig handlade sången solklart om kärleken till vingarna, flygandet och om att ta vara på all den tid man har. Jag drabbades av så kraftig ståpäls att jag hade kunnat göra tagliatelle av en skinnjacka om jag försökt ta på mig en och utnämnde genast sången till officiell "theme song"! Under detta nummer leker kören också med rummet på det sätt som blivit ett av deras signum genom att göra "kvartsrollar" varvet runt. Effekten är akustiskt intressant och det håller åhöraren alert genom att tillföra en visuell dimension. Jag måste också utfärda en varning för "When I fall in love" då den utgör en uppenbar fara för notoriskt monogama hobbyromantiker som jag själv... man vill ju genast springa och gifta sig! Hu... vacker och farligt suggestiv. ;-)

Körens tolkning av "Säkkijärven polkka" är tekniskt utmärkt, mycket underhållande och utvecklas till något påminnande om ett lätt inbördeskrig mellan sektionerna och publiken får svårt att hålla skrattet nere. Om introduktionen skulle visa sig vara sann så har ryssarna (och det Finska folket) mitt djupaste deltagande! :-) Sista ordinarie nummret; "Sir Duke" är stort och svängigt som en hel ledbuss och jag känner att jag återigen varit med om något gott och värdefullt. Vacker körmusik har vissa likheter med guld; alla vet att kornen må finnas någonstans därute men inte förrän någon lägger ner en massa tid och möda på att samla ihop och förädla dem till det där vi alla längtar efter får den sitt sanna värde. Chorus Lin är sitt eget bästa bevis för att dessa människor verkligen finns.

Fail...

Eftersom jag fått så många snälla och positiva kommentarer på min recension av Hamiltonfilmen fick jag uppslaget att försöka recensera en något mer.. slupmässig skapelse. Mest för att se om jag klarar att objektivt bedöma en rulle som jag inte redan har en känslomässig koppling till. Nu råkade filmen i fråga olyckligtvis bli 2010 års kanske mest udda skapelse i kategorin "direkt till TV", nämligen "Sharktopus".

(Bilden länkar till trailern.
Skyll dig själv.)

Redan när man läser titeln vet man att det man har framför sig är ett verk av tattare med kameror. När första namnet i rollistan är Eric Roberts börjar man få olustkänslor och en viss förståelse för varför hans syster Julia inte längre skickar honom julkort. Killen är ju det närmaste man kommer en verklighetens Troy McClure och har historiskt sett en karriärkänsla värdig en dyngbagge. När man börjar spela filmen gör man det med samma känsla som en patient som just givit kirurgen godkännandet att amputera ett svårt infekterat ben för att rädda resten av kroppen, man vet att man kommer att klara sig men med en stor personlig förlust. Det som kanske skänker ett litet hopp om räddning är att filmen skapats i samarbete med den välkände B-filmregissören Roger Corman. (Corman har samtidigt producerat liknande verk som "Dinoshark" och "Dinocroc vs. Supergator" för SyFy chanel. Ett studie av rollistorna ger vid handen att flera av skådespelarna dyker upp i flera av filmerna och att en del av dem märkligt nog har samma efternamn som regissören...).

Filmens handling utspelar sig i vattnen utanför amerikanska och mexikanska västkusten där biotech-företaget Blue Water, lett av forskaren Nathan Sands (Roberts) och hans smarta ("men ändå blygt sexiga") dotter Nicole, testar en hybrid av haj och bläckfisk de utvecklat åt amerikanska försvaret. Skapelsen är förmodat framtagen med avancerad genteknik men har en fysiologi som bäst beskrivs som "de otäckaste halvorna av haj och bläckfisk, ihoplimmade på mitten" och kontrolleras via ett avancerat neuralt interface vars enda svaghet är att det inte tål att kollidera med utombordsmotorer. Kan ni GISSA vad som händer sen?! I detta skede av filmen blir det uppenbart att filmskaparen tittat lite väl mycket på en av de mer seriösa "haj-rysarna", nämligen "Deep Blue Sea" från 1999. Utan styrning, och med en av den lömske projektledaren i hemlighet överklockad agressivitet, rymmer Sharktopus söderut mot mexikanska badorten Puerto Vallarta. Detta är en av de få rent geniala ingredienserna i filmen då det blir helt naturligt att klippa in bilder av unga vackra människor i badkläder.

Teamet från Blue Water, under påtryckningar från en lätt fuktig statlig uppdragsgivare, rekryterar den tidigare kickade "hjälten" och drar även de söderut för att stoppa rymlingen. Här går filmen in i en mer akut usel fas. Stock photo av solbadande turister (till mexikansk semestermusik...) varvas med blodiga CGI-slasherklipp på en nivå som enbart kan skapas när en bunt amatörer använder HELA sin veckopeng och ALLA knapparna i MS Paint. Naturligtvis är filmen redan från början helt fjärran från allt vad realism heter men jag kan bara inte stillatigande beskåda en bläckfiskhaj som ryter (!), går med tentaklerna på land och som dessutom har fysiska attribut som varken finns på haj ELLER bläckfisk! Skådespelarnas interaktion med sagda varelse begränsar sig till dåligt synkade skrik innan de slits i bitar alternativt att låtsas skjuta med prop guns i helt fel del av bilden. Det som till sist gjorde att jag faktiskt tittade till slutet var att jag efter en stund började ana en viss kultfaktor och började ha lite roligt på allvar. Slutet är O-troligt uselt. För den hugade finns skräpet i nån Piratbukt nära dig.

Nya rön!

Jag känner ett visst mått av sympati med alla de som dras med besvärliga allergier och relaterade åkommor. Jag tycker att det är rätt och viktigt att det läggs krut på att hitta anpassade lösningar för att dessa personer skall kunna njuta av det vi andra tar för givet i så stor grad som möjligt. I extrema fall av allergi är jag mer än villig att offra mina jordnötter om det innebär fara för livet för någon annan. Men sen finns det ju de där andra fallen.

Som samhälle betraktat har vi av någon anledning valt den enkla och dyra utvägen att in absurdum dalta med individer som anför problem med att leva i en modern elektrifierad verklighet. Det byggs på vissa arbetsplatser hela Faradayska friggebodar för att hålla den mystiska "strålningen" stången så att de stackars offren kan sitta och hamra på sina mekaniska skrivmaskiner i ljuset av valtranslampor. Om nu den medicinska vetenskapen lutar åt att elöverkänslighet är en psykosomatisk åkomma så kan jag visst tänka mig att ta personer som anser sig drabbade på allvar, för även "Den inbillade sjuke" mådde faktiskt lite dåligt om jag minns min Moliére, men enbart i (det elektriska!) ljuset av att lösningen ligger hos dem själva och inte i att anpassa en fullt fungerande verklighet till deras inbillning. Min lösning på situationen är att alla som anför problem med att vistas i en normal elmiljö tilldelas ett jordspett att gå och sitta på när det känns jobbigt, alternativt ett tidsoberoende arbetsvisa till den mörka kontinenten. Utlösande faktorn för det här inlägget var artikeln i Corren, som inte bara visade på vilka ohemula proportioner frågan fått, utan dessutom hade en ovanligt välformulerad rubrik.

Edit; OM man nu istället skulle börja ta elallergi på allvar så kräver jag att få min egen intolerans mot organisatorisk insufficiens klassat som arbetsskada! ;-)

Dagens "vad var det jag sa.."

http://www.affarsliv.com/bloggar/bloggmeddelande.aspx?blogg=5550904&entry=5584766

Jag har svårt att acceptera att personen bakom den länkade texten inte har detaljerad insikt i min nuvarande situation, allt för mycket stämmer allt för bra. Med tanke på mitt eget intresse för frågor som denna är det kanske dags att fundera på att ta steget in i konsultträsket? I alla händelser vore det rätt intressant att boka en tid för att bolla lite idéer med folk som av allt att döma lever i samma verklighet som jag själv.

The battle of the Lysplast!

När ljumma vårvindar smeka Linköpingsnatten vill man ju inte direkt sitta inne och uggla. Istället för att förbanna mörkret som fortfarande dröjer sig kvar väljer den driftige och nyfikne att istället packa sin ränsel med exotisk och spännande lysplast och beger sig ut för att en gång för alla bränna ögonen ur skogens skitdjur. "Jag talar om The battle of the Lysplast 2012" eller "Rillemans onödigt djupa test av pannlampor"!

Den som väljer att ägna sig åt utomhusformer av motion även under årets kalla och framförallt mörka period kommer förr eller senare att önska sig lite portabel belysning. Pannlampan med LED-teknik verkar vara de flestas val och utbudet är formidabelt. Man hittar i ena änden Claes Ohlsons billigaste för 29 kr som brukar gå sönder innan man tömt batteriet och som motsvarar att sätta en fimp på huvudet och i andra änden modeller för 8500 kr som ger obeskrivliga 2600 lumen och har hela kluster av lysdioder som inte ens alverna begriper sig på.

Genom mitt arbete är jag återförsäljare åt Silva och har på så sätt kommit i besittning av deras senaste flaggskepp i ljusdjungeln; Silva Sprint Plus. Lampan anges ha en styrka på 1030 lumen och använder Silvas "Intelligent Light System". Detta syftar inte på att Gud på något magiskt sätt styr ljusbilden utan tjänar till att försöka sprida ljuset så att det på bästa sätt fyller bärarens synfält. Metoden är att använda en blandning av stora och små dioder för att ge både starkt ljus framåt och lite svagare i sidoloberna. Hela paketet med lampa, batteripaket, cykelfäste och laddare kostar 4000 kr.

Dagens utmanare är ett alternativ som på kort tid blivit den stora snackisen i träningsforumen, en Hongkong-importerad lampa som saluförs på Ebay under rubriken "CREE XML 1600 Lm T6 LED Bicycle Light Headlight Headlamp". Som namnet antyder är ljuskällan en T6 lysdiod från Amerikanska tillverkaren Cree. Angivelsen 1600 lumen bör tas med en nypa salt då insatta källor anger att T6-dioden inte ger mer än ca 1000 lumen under optimala förhållanden. En stor del av intresset och uppståndelsen runt lampan kommer av det facila priset på ca 350 kr, inklusive frakt från Hongkong.

Naturligtvis måste jag ställa de två lamporna mot varandra i ett så rättvisande test som möjligt. Jag väljer att beskriva upplevda för- och nackdelar för varje lampa för att slutligen illustrera skillnader i respektive ljusbild.

Sprinten ger intryck av att vara väl produktutvecklad och har ett föredömligt stabilt pannband med stora justeringsmöjligheter. Lampan har flera effektsteg och är naturligtvis vattentålig. Kablaget är försett med en inte uppenbart standardiserad form av kontakter men verkar sitta ihop på ett säkert sätt. Batteripaketet är smidigt och har ett polstrat och väl isolerande fodral. Ljusbilden på maxeffekt är mycket jämn och saknar hög/lågdagrar. Möjligen lyser den upp lite väl mycket åt sidorna på bekostnad av räckvidden. Ljuset förefaller ha en färgton åt det gul-gröna.

Silva Sprint Plus. Fotot något ljusare än vad jag upplevde verkligheten.

Avstånd ca 2m.

Hongkong-lampan har ett gediget lamphus i aluminium, en högglanspolerad reflektor och en klar frontlins i glas. Pannbandet är enkelt men funktionellt. Lampan spänns fast med hjälp av en o-ring (50x5 mm) vilket är listigt. Dels kan lampan med samma metod fästas runt ett cykelstyre eller vilken annan rund stång som helst i samma storlek (25 mm diameter) och dels är o-ringar billiga att ersätta. Lampa och batteri kopplas samman med en standard rak DC-plug. Denna kan vid kraftiga rörelser eventuellt få för sig att separera men kan då antingen låsas med lite tejp eller enkelt bytas mot t.ex. samma typ av kontaktdon som används till modellfordon (37-400, Kjell & Co). Batteriet kommer i ett mycket enkelt tygfodral med en bälteshälla. Ljusbilden är tydligt cirkulär, har en markant centrumspot och utanför denna ett jämnt men svagare fält av allmänljus. Räckvidden är mycket bra och ljuset upplevs som vitt. Eventuell dimma och fukt i luften avslöjas obönhörligen genom tydligt backscatter och kan vara störande. Att råka föra handen framför ljusstrålen vid justering av lampan blev en MYCKET bländande upplevelse, bör undvikas!

Cree XML... osv. Fotot ganska rättvisande,
man såg verkligen "runt kröken" men inte
fullt lika mycket på sidorna om spåret.

Avstånd ca 2m.

Ingen av lamporna har egentliga svaga sidor och båda har varsina starka sidor. Sprinten är en typisk "floodlight" och sprider utmärkt medan Kina-lampan är en "spot" med en otrolig räckvidd. Vilken man sen väljer kommer sannolikt att ha med de övriga faktorerna att göra. För löpning och skidåkning tror jag på Sprinten medan jag hellre väljer Kina-lampans räckvidd för cykling och eftersöksjakt. Blandar man in ekonomin i diskussionen kan svaret bara bli ett.

Dagens skörd..

Min ovilja att titta åt ett annat håll, stoppa huvudet i sanden och sluta försöka få till stånd en diskussion om en del av de saker som stör verksamheten på arbetsplatsen har nu krönts med viss framgång. En av kollegorna som hårdast håller på ståndpunkten att "om man bara ser det positiva så behöver ingen erkänna ett misslyckande" ifrågasatte idag min generella förmåga att över huvud taget känna lycka och passade sedan lite lagom högt på att likna mig vid könet hos en gammal kvinna med pH-obalans, ehuru något mindre prosaiskt uttryckt. Den självklara retorten hade väl varit att förklara att vem som helst kan bli på dåligt humör om man hela tiden måste dela grannskap med ett arsel som sprider sin skit över hela tillvaron... men det är ett problem som förtjänar en riktig lösning så jag lade saken till handlingarna. Att springa i retoriska cirklar runt folk som bli imponerade av sin egen flatulens ger för lite.

Det sociala experimentet fortsätter och tesen jag nu försöker bevisa är att informationsflödet inom en organisation går att jämställa med blodflödet i en biologisk organism och att brister i flödet ger likartade följder i de två systemen; dålig mättnad ger allt ifrån nedsatt funktion till spontan amputation av hela organ. Det är ganska basic grejer men det är ändå kul att få lite medhåll av människor som skriver böcker i ämnet.

Skuggspel

De flesta av oss har ett omedvetet fokus på något område. Detta visar sig t.ex. då vi, i stora brusiga ljudmiljöer, kan uppfatta ett enstaka ord tvärs över rummet. Exempel ur verkligheten är det egna namnet, "svart klätterrep" (jag) och "bröst" (nästan alla andra). Jag har fått anledning att fundera på den visuella motsvarigheten till denna förmåga att spontant sortera ut kända mönster ur tillvarons brus av information.

Jag har på senaste tiden tagit mig för att promenera till jobbet. Det är inte långt, vädret har varit skönt och jag behöver tiden för att hinna vakna till och för att mentalt örfila upp mig så att jag går hela vägen fram. För några dagar sedan råkade jag kasta ett öga åt ett håll jag tidigare försummat och råkade helt utan förvarning ut för en 100%-ig känsla av igenkännande. Det rör sig om en skugga som kastas mot en vägg och formen lämnade verkligen INGET åt fantasin. Jag visste direkt att jag sett den tidigare. Bilden länkar till svaret.

Demonrecensenten har ordet

Som flera av er vet har jag tagit grav skada av att i unga och formbara år ha utsatts för Jan Guillous verk i sviten om den Svenske underrättelseofficeren Carl Gustav Dilbert (va.. Gilbert? Vad är det för ett lamt namn?!) Hamilton. Jag har ännu idag en faiblesse för det mattsvarta och blir direkt upphetsad av tanken på olivgröna klätterrep, ballistisk nylon och omagnetisk dykutrustning. Flera av romanerna har filmatiserats och rollen som Hamilton har gestaltats av flertalet mer eller mindre goda skådespelare samt av Sunes pappa. Den senaste i ordningen att hamna på vita duken är nu "Hamilton - I nationens intresse", som utkom i bokform 1988 och där titelrollen spelas av Mikael Persbrandt. Rilleman har sett filmen.


Filmen ger intryck av att vilja väldigt mycket mer än filmskaparna kunnat leverera, åtminstone med bevarad trovärdighet. Rollporträtten saknar djup, vissa är träaktigt stereotypa, och jag får intrycket att regissören gjort det felaktiga antagandet att alla som ser filmen har romanen i gott minne och därför sitter på nog med bakgrundskunskaper för att fylla ut det filmen inte förmedlar. De få bra skådespelare som dyker upp i filmen får allt för lite att jobba med. Som om 24 års tidsglapp mellan bok och film inte var nog så har man valt att skriva om intrigen (som i romanen utspelar sig i efterdyningarna av kalla kriget) för att passa en mer modern geopolitisk situation. Resultatet av detta, i kombination med en sedvanlig artistisk frihet i de tekniska detaljerna och tidigare nämnda kvot mellan ambition och talang är att tittaren genast är vilse i pannkakan. Det finns Snuttefilmsamatörer som skulle ha kunnat lära Hamiltongänget ett och annat om hur man får publiken att TRO att de sett det man inte har råd att visa... Storyn kunde vara vilken lågbudgetaction som helst och innehåller de för modern film så pinsamt övertydliga produktplaceringarna i överflöd; Jag vet nu vilken båt Hamilton kör, vilken telefon han ringer med och fan-i-mig vilken som är "Amerikanska specialstyrkors favoritklocka"!!

Någon gång i filmprojektets begynnelse annonserades att rollen som Hamilton skulle tillfalla Mikael Persbrandt och aftonpressen fick generalspel. Meter efter meter skrevs om hur han tränade med Navy Seals och whatnot... resultatet av ansträngningarna mynnade ut i löp av typen "Persbrands superkropp" och bilder på en svettig medelålders man med en skaplig men inte överdriven muskeltonus. För egen del tycker jag att Persbrandt för sig väl genom de små action- och fightingscener han har och i övrigt lyckas med att hålla Gunwald Larsson borta ur handlingen. Övriga scener med ambition till "taktiskt uppträdande" är rena pojkrumsfantasier. Gestaltningen av Hamilton är stel och på tok för stoisk för att vara sevärd. Förmodligen hade man inte tappat så mycket på att bara klippa in sekvenser av hans bild ifrån filmaffischen (Den är faktisk rätt snyggt gjord, och sen inser man att det är Mads Mikkelsen man tänker på när man ser den). Persbrandt kan mycket bättre än såhär och alla paralleller till Daniel Craigs framgångar med att blåsa liv i James Bond är fantasier av filmjournalister som egentligen vill vara nåt roligare. Jag har visst hopp om filmmusiken men väljer att inte kommentera den specifikt tills jag hunnit lyssna mer på den.

Jag vet inte vad den här filmen skulle vara, men jag vet en sak. Detta är INTE Hamilton. Med undantag för inslaget av skjutvapen skulle det kunna vara en vanlig dag på jobbet för mig; Jag blir smutsig och trasig medan jag löser problem åt människor som inte kan själva samtidigt som jag helst vill sluta och göra nåt vettigt med mitt liv. Betyget blir två olivgröna klätterrep av fem möjliga, där det ena kommer av att Fanny Risberg förmodligen är lite kär i mig.

Vård Av Barn eller Värdet Av Barnlöshet?

Senaste tidens kedja av händelser har börjat följa ett ganska bekant mönster; det som ofelbart medför att min framtid kommer att innehålla en löneförhandling, "Rilleman style". De av er som känner mig tillräckligt väl vet vad det betyder och är välkomna att inkomma med tips via epost.

Jag tycker att barn är ganska trevliga bekantskaper och på det stora hela kommer jag väl överens med de jag träffar. Flera av mina vänner har startat småskalig produktion med gott resultat och det är uppfriskande att se deras bästa och sämsta egenskaper kondenserade i nya små människor som springer runt och lär sig alla dumheter man visar dem. Jag saknar själv, precis som tidigare, någon egen längtan efter småttingar och känner (till skillnad från delar av min komplicerade föräldrakonstellation) inte att detta är någon källa till uppståndelse. Jag har fokus på andra av livets utmaningar och glädjeämnen.

Det här med barn knyter på sätt och vis an till den förmodat annalkande löneförhandlingen. Kopplingen är att även en övertygat barnlös person som jag själv i arbetet blir påverkad av omgivande barns hälsotillstånd. Jag talar naturligtvis om VAB, Vård Av Barn, och de intressanta effekter detta får på en i övrigt ganska upprotad och chockskadad arbetsplats. Problemet är varken barnen eller deras sjukdomar, båda är en del av hela konceptet med könlig förökning och pueril oförmåga att låta bli att stoppa allt som är litet nog i munnen... (lär man sig verkligen INGET om epidemiologi i lekis nuförtiden??). När de är små och sjuka måste de tas om hand. Problemet börjar bli synligt när organisationen man verkar inom plötsligt utan tillräcklig förvarning (egentligen egalt om man ändå inte bryr sig om att hålla sig med reserver eller sjukvikarier) drabbas av att medarbetare i nyckelpositioner hissar VAB-flagg och seglar hem. I det läget spelar de filosofiska resonemangen kring sjuka barn mycket liten roll, man är fullt upptagen med att svälja irritationen över att plötsligt ha fått även en annan persons arbetsuppgifter slängda i knät, uppgifter som påfallande ofta inte är kompatibla i tiden och rummet med de man redan hade eller som ligger långt utanför ens kompetens-/intressesfär. Detta är illa nog vid enstaka tillfällen men när det förvandlas till en inofficiell tradition som alltid verkar drabba samma person/personer så börjar det personaltektoniska trycket att öka och öka och öka... När panodil inte längre hjälper får man linda armeringsjärn runt skallen för att hålla ihop tills man kan stämpla ut.

Dålig resursplanering i kombination med taskig lägesbild och bristande kommunikation är en ganska besk cocktail att simma runt i, som gjort för att skapa motsättningar och irritation. Om man för en stund gör tankeexperimentet att löneförhandling åter skulle innebära den rent fiskala process ordet antyder så undrar jag hur man kapitaliserar på värdet av att knappt ens ha egna sjukdagar under ett år och att ens tillgänglighet för arbetsgivaren aldrig påverkas av tredje part. VAB är en rättighet och skall naturligtvis inte bestraffas, men detta betyder inte samtidigt att Värdet Av Barnlöshet skall hållas utanför lönediskussionen, förutsatt att ens arbetsgivare orkade lägga tid på sådana.

Lite vardagsfilosofi

Märkligt att Världen blev ett MER begripligt ställe i samma ögonblick som jag genomfors av insikten att det enda som är konstant i tillvaron... är förändring. Känns som något man redan visste, men det har varit svårt att hitta en tillräckligt rak formulering. Hur som helst var det en välkommen pusselbit i min världsbild.

Shout it out!

De flest av er har säkert någon gång i livet hört eller läst sagan om "Kejsarens nya kläder", av HC Andersen. Den sedelärande historien om vådan av att inte stå upp för sin avvikande åsikt och påpeka uppenbara fel och brister är fantastisk i sin enkelhet och i sitt sätt att åskådliggöra hur vi människor ibland kan lura oss att andra människor har bättre koll på läget än vi själva. I sagan är det de vuxna som tiger och det lilla barnet som till slut utropar den sanning alla innerst inne enats om; Kejsaren är naken!

Jag har under senaste tiden haft anledning att fundera på de sociala processer som ligger bakom sagan och symboliken i de olika deltagarna. Hela historien bygger på människornas osäkerhet och rädsla för att bli stämplade som dumma eller odugliga. Kejsaren ser inte tyget men fejkar och kör på hellre än att erkänna sig som oförmögen. Den trogne ministern vet förvisso att han inte är dum men spelar med hellre än att erkänna sig oduglig. Så småningom har hela hovet och menigheten dragits in i samma masshysteri där man trotts sina privata tvivel håller tand för tunga. Den gemensamma nämnaren för alla ovanstående är att de har något att förlora på att medge att något inte stämmer. Kungens eventuella nakenhet är ju inget som drabbar dem själva och kan därför ignoreras. Alla gör bedömningen att hellre spela med än riskera något genom att slå till bromsen och göra en riktig jämförande bedömning av fakta. Det lilla barnet i sagan representerar den som inte har något att förlora och som fortfarande kan säga sanningen utan att ge upp något eller riskera att bli stämplad som dum eller oduglig.

Grupptryck är stark juju som kan få oss att göra korkade saker och det värsta är att det ibland inte ens krävs en grupp. En av de farligaste människotyper som finns är den som under inverkan av förväntningar utifrån inte längre har förmågan att inse eller erkänna sina normala begränsningar. Pressen att leverera, att "vara duktig", överskuggar hela ens normala självbild. Jag har vid tillfällen i livet befunnit mig i situationer där jag lurat mig själv att jag vet vad jag håller på med, att det jag gör är rätt, och därmed orsakat mig själv och andra skada på något plan. I det tillståndet är vad som helst bättre än att tvingas ta ett kliv tillbaka och erkänna för sig själv och andra; "Jag reder inte ut det här. Bäst att be om hjälp". Har man tur, som jag har haft, så kommer man undan med en dyrköpt läxa och ett ödmjukt tvivel på sin egen förträfflighet (Idag är målet att vara bra på sånt jag tycker är kul, varken mer eller mindre.) Men det kan också gå riktigt illa. Den beska sanningen uppdagas först när fiaskot är fullbordat och exakt ingen står och applåderar det hårda arbetet som lagts ner. Alla är fullt upptagna med att två sina händer och förklara att det inte kunde ha gått på något annat sätt, alla tecken fanns ju där... man borde ha vetat bättre. Vi ser exempel på detta hela tiden. Hon på jobbet som nästan jobbade ihjäl sig? Killen som faktiskt lyckades svepa en flaska vodka, vann utmaningen och dog? Tjejen som egentligen inte alls ville posera naken på klassfotot men blev övertalad?

Jag tror att herr Andersen lyckades bättre med sin sensmoral än vad jag gör här men om jag skall sammanfatta de tankar som legat till grund för inlägget så blir det att inte låta sig förblindas av vare sig smicker eller vackra fantasier om det färdiga resultatet när man påbörjar ett arbete mot något mål. Vill man lyckas så står sig en aldrig så stark övertygelse oftast slätt mot vilken halvdan projektplan som helst. Att se sina gränser för vad de är är och veta när det är dags att låta andra ta över är en fråga om mognad och perspektiv. Alla har det inte. Och Ja, Kejsaren ÄR naken!