Att flyga är att leva!

I dagens Corren står att läsa en artikel om att några av de bostäder som projekteras i innerstaden kan komma att få problem med flygbuller. Historiskt sett har klagomål av den här typen, tillsammans med fiskal anemi hos Ivan, varit det som slagit flest spikar i kistan för vårt en gång så slagkraftiga flygvapen (Idag är det väl mest ett slag i luften?). Problemet är applicerbart även på den civila sidan.

Uppenbarligen måste man som utexaminerad stadsplanerare steloperera stora delar av hjärnan och slå på resten med en dum-klubba. Dom där jönsarna i svarta polokragar och intelektuella brillor verkar ha tagit på sig att leka "cowboy och indianer" med de få återstående flygfälten och om de får härja oemotsagda så kommer vi snart bara få se tragiskt sönderkorroderade flygkroppar i reservat. Jag drömmer mardrömmar om små barn som i en allt för snar framtid inför förälderns förklaring av hur ett flygplan fungerade reagerar med klentrogen skepticism istället för storögd fascination.

För mig är det en självklarhet att det låter om flygplan. Förvisso skulle jag kanske inte bosätta mig vid banänden på LAX men tycker att en dag utan mysigt muller är en bortkastad dag. Jag blir ibland nostalgisk och saknar det djupa rytandet av en RM8B i en JA37, som rent fysiskt fick ens inre organ att dansa av glädje och fröjd! Tänk den som ändå fått uppleva kolvmotorepoken, med högkomprimerade Merlins, Twin Wasps eller Daimler Benz som slet luften i bitar under sin framfärd. Fan, jag läcker hydraulvätska ur ögonen när jag tänker på det..



I min värld, som mycket av den här bloggen utspelas inom, är det en enkel fråga om vad som kom först; Flygplatsen eller nybygget. Visst måste det byggas fler bostäder i Linköping, men inte nödvändigtvis i city. Låt staden växa lite ut på landet istället så kanske vi kommer en bit på vägen till att faktiskt bli den fjärde storstadsregionen istället för som nu, ena avgränsningen av Östergötlands perineum.