Sabotage som konstform?

Allas vår Jonas har förtjänstfullt kommenterat den samhälleliga uppluckringen i ett inspirerande blogg-inlägg. Den kommentar jag började fila på antog ett eget liv varefter den istället hamnade på den egna bloggen..

"Förr i tiden", när vi båda var .. yngre, verkade det som att det i de akademiska kretsarna fanns en tradition av att förneka existensen av själva begreppet "rätt och fel". Vågorna gick höga i rödvinsglasen och folk fick näsblod av den intellektuella höjden i samtalen. ALLT skulle vara möjligt och tillåtet, särskilt i de mer blöt-filosofiska kretsarna som ändå mest sysslade med ömsesidigt navelskåderi och intrakraniell självbefläckelse.

I de aningens mer praktiskt orienterade disciplinerna Teknik och Naturvetenskap är det ju sedan länge känt att vissa vägval resulterar i ogynnsamma resultat, inte sällan benämnda som just "fel". Exempel på detta är premiepensionsval, härdsmältor och kommunism (men vänta nu, är inte det en filosofi?! QED, PTV & RAF etc.). I takt med att de för forskningen uppnåbara resultaten blivit mer och mer oöverskådliga har man tack och lov infört restriktioner så att fler smarta huvuden hinner tänka på saken innan det trycks på knappar och blandas gener av hackspett och espressobönor (Ekologisk slagborr, patent pending).

Den sista bastionen för den helt otyglade tanken är nu tydligen konsten (en populär men felaktig uppfattning är att det istället är politiken). Där försöker man fortfarande ursäkta de mest befängda beteenden med att det är just "konst" och därmed avsett att ge upphov till känslor hos betraktaren och allt är förlåtet.. jada jada. Fine. Jag finner det därför helt i linje med dessa människors eget resonemang att jag närhelst jag i framtiden ser en artistisk statsfinansierad vandal får bli precis så upprörd jag vill och för stunden känner för. När herr- eller fröken konstnären väl vaknar till igen tänker jag argumentera för att snytingen ingick som ett fristående performance-tillägg till den pågående konsthandlingen, och dessutom inte var att betrakta som en simpel troglodyts aggression utan som manifesterad fysik och därmed vetenskapligt klanderfri. Vetenskap handlar om sanningen, sanningen är inte alltid vacker (vilket otvivelaktigt kvalificerar den som konst) och skönheten finns i betraktarens öga, vilket nu sakta antar en svullet blå färgton... Sjunker inte detta samband omedelbart in finns det lyckligtvis ganska mycket spännande fysik att demonstrera. Vissa människor fattar långsamt men är man bara tillräckligt pedagogisk så är det ingen konst!

(Samtliga bilder; (c) Mikael Syväjärvi. Dessa och fler bilder ingår i temat "Art of Science" och kan beskådas på hans sida Growing Art. Det är inte osannolikt att bilderna föreställer ytan på odlad kiselkarbid (SiC), något som jag under min tid på Norstel AB fått god tid att studera och förundras över. Att med ett stereomikroskop jaga fram över vad som ter sig som ett landskap fullt av böljande dyner och terasser är en sällsam upplevelse, och det enskilt mest åksjukeframkallande jag någonsin varit med om! Jag tar en Cl2-läcka vilken dag som helst..)