Det ekonomiskt sunda i att ha tusentals delfinaler i både hockeyns elitserie och musikvärldens mer tveksamma motsvarighet (Melodifiaskovalen) överskuggas till fullo av medelsvenssons oförmåga att koncentrera sig på skeden som sträcker sig längre än ett avsnitt av Cops. Statistiskt sett är det naturligtvis bättre att ha sju delfinaler så att det, i hockeyns fall, är det konsekvent bättre laget som vinner. I Melodipestivalens fall betyder fler finaler bara fler mediokra miffon att mata aftonpressen med. Jag däremot, som gammal sur traditionalist, saknar den tid när man vid ETT tillfälle bänkade sig för att se sässongen avgöras.
Det är inte otroligt att man vid en ljudupptagning av vad som vid första anblicken är en jublande hockey- eller schlagerfantast kommer att få höra den rena sanningen:
"-JAAAAA!!! ÄNTLIGEN ÄR DET ÖÖÖÖVVEEEERRR!!!!"
Jag måste förresten vidarebefordra en liten lagom fin vits jag hörde häromdagen, courtecy of SNL:
"Why can't [tveksamt heterosexuell kändis] go faster than 68 mph? At 69 he´s likely to blow a rod..."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
hehe, det känns väl ändå skönt att veta att ett kommande x antal veckor är det valfri närbelägen DVD-hylla som gäller för att säkra kvällsunderhållningen på lördagar :-)
Skicka en kommentar