Bergsetappen Hästholmen-Borghamn-Hästholmen

Efter att ha spenderat natten i föräldrarnas fritidshus, och i samma veva hjälp till att ta emot/bära in 687 kg nytt IKEA-kök, fortsatte jag idag mot Ödeshög/Hästholmen och Omberg för en dags avkopplande cykelträning. Vädret var soligt och varmt, perfekt för att fira nationaldag på ett berg.

Valet av cykel föll på gamla Stevenshojjen eftersom Nishikin behöver lite "shakedownkörning" innan allt är rätt inställt. Jag utgick från Hästholmens hamn 0950 och efter att ha passerat Alvastra, Ellen Key's Strand och Naturrum stod jag på Hjässan, ca 190 höjdmeter högre upp, klockan 1020. Nåja, efter en liten stund stod jag i alla fall, det var väldigt tätt mellan höjdmetrarna mot slutet... Jag har nu döpt om sista uppförslutet till "l'Alpe d'Huezåjävlabrantdetär!". Jag stannade bara på toppen länge nog för att ta lite foton, och för att kolla så att fighting facet var på plats.


Att ta sig ner till Naturrum igen var en snabb och skakig upplevelse och jag var glad åt att det inte var några fotgängare på väg upp under tiden eftersom jag for över hela stigen för att undvika stenar och rötter. Jag slog in på Norra Sjövägen och satte siktet på Borghamn. Vägen är trevligt vindlande och rejält kuperad vilket leder till att man vill försöka ha så hög fart som möjligt för att "platta ut "uppförsbackarna. Jag var lite sliten efter toppattacken och tvingades ta det lite lugnare än jag tycker är roligt. Utsikten är hänförande och jag stannade ett par gånger för att ta bilder.


Vid Västra Väggar körde jag förbi en bunt butchiga flator, eller kanske en kvinnlig MC-klubb (det är lätt att ta fel) som fikade på en rastplats. Straxt därefter började den långa nedförslöpan mot Borghamn och det är väl ingen underdrift att säga att det gick lite för fort en stund. Till min stora förtret tvingades jag nu bromsa för samma MC-brudar som jag en stund tidigare kört förbi. Har man 50 hästar mellan bena och en vattenbuffel på överkroppen kan man väl stå på lite?!

Borghamn var en sömnig håla med ett par stora stenbrott. Det enda av intresse för övrigt var "Gyllenhamamrs Pensionat", men PG var visst inte hemma. Jag vände åter samma väg som jag kommit.

I de långa branta uppförsluten fick jag verkligen köra taktiskt och välja växel med omsorg. Allt blev en kamp för att inte överskrida mjölksyratröskeln. Jag kom dock på mig själv med att ligga på högre växlar än jag från början trott, trots uppförslutet. Ett intressant fenomen är att de flesta av de övriga cyklister jag mötte under turen INTE hälsade på mig. Anledningen till detta står att finna i att jag packade in mina pinaler i bilen med sådan hast att jag glömde hjälmen hemma. Cyklister utan hjälm betraktas som oseriösa puckon enligt ordstävet "Tomma lador behöver inget tak".

Efter ca 2 timmar och 30 minuters lagom hårt cyklande var jag tillbaka vid bilen i Hästholmen. Under en stor del av återfärden hade jag haft anledning att komtemplera begreppet "energy expenditure". Förutom hjälmen hade jag även glömt att ta med mig energisnask och även om vattentillgången var god så misstänker jag att energiinnehållet i de flugor jag misslyckades med att spotta ut inte riktigt matchar var jag gjorde av med på resan. Problemet fick en lösning genom att jag stolpade in på den fantastiska anrättningen "31:ans Glassbar, med hemlagad Italiensk glass i 24 smaker!" och beställde en "tivolistrut" med fyra kulor och all den topping och grädde en sommarvikare klarar att balansera. Jag rekommenderar alla ett besök för glassen, och särskilt hasselnötsmaken samt citronsorbeten, är utsökta!


Väl hemma igen kändes det faktiskt som en helt värdig utmaning att bo på första våningen när allt skulle bäras upp i lägenheten igen, benen var lite stumma. Jag väljer att tolka detta som att jag inte helt skämt ut mig idag. Bra bra. Resten av kvällen ska jag ta det lugnt. I morgon blir det en tur runt stan på inlines.