Ack Värmeland?

Efter att ha hämtat mig från midsommarfirandets alla vedermödor var det återigen dags att lasta firmabilen full med skrot och likt en urvattnad Mad Max ge sig ut på vägarna för att slåss mot otäta ställverkskassuner. Denna gång var siktet ställt på Karlstad, Värmlands juvel, Klarälvens ringmuskel.

Vid ankomsten på måndag eftermiddag inspekterades arbetsplatsen i ett hjärtligt hällande regn. Lyckligtvis var inget arbete inplanerat utan vi fortsatte mot Coop för att handla förplägnad och mot Bomstadbadens Familjecamping för att söka förläggning. Vi hyrde en liten stuga och fick samtidigt tillgång till de övermåttan lyxiga hygienfaciliteterna. Allt var hur fräscht som helst och det tog inte lång stund innan man kände sig helt hemmastadd. Vi degade framför den kollektiva dumburken en stund, i glatt samspråk med en ambulerande guldhandlande gentleman och dennes trötta hund, innan vi petade i oss ett par tre varmkorvar och kröp till kojs.

Likt ljuddämpade skuggor rullade vi ur sängarna på befallning av väckaruren. Från sovande till fullt påklädd tar det inte fullt 30 sekunder. Frukosten skulle imponerat på killarna från Sparta, men det den saknar i smak tar den igen på fiberinnehåll. Flingorna vi köpt skulle kunna ge en bäver förstoppning... En stund innan 0700 rullar vi mot arbetet inne i Karlstad. Vädrets makter har deklarerat eld upphör och det är blåsigt och molningt men torrt.

De aktuella kassunerna är föredömligt lättillgängliga och vi har inga problem att lyfta undan så många raster (betonglock, väger ca 50 kg styck) vi behöver. Att kunna arbeta stående får anses vara lyx, normen är att bara kunna ta bort ett raster, åla ner, och sedan utföra arbetet liggande i kassunen, ett arbete för "de obotligt smala utan dödsångest". Innan vi ens kan börja vårt egentliga arbete måste vi tömma kassunerna på regnvatten, transformatorolja, döda smådjur, amfibier och en salig sörja av alger, mossa och slam. Till detta arbete har vi ett helt batteri av pumpar och filter, men det mesta av solid karaktär förs via gummiraka och spade ner i en sopsäck. Det enkla är ofta det bästa. När allt är rent kan det egentliga arbetet med att täta kassunen börja. Genomföringar och täckplattor i rostfri stålplåt monteras med expanderbult. Allt sitter som berget och blir tätare än det mesta på marknaden. En gissning är att våra tätningar faktiskt är det enskilt starkaste på kassunen när vi är klara, man tar inte bort en sån utan att ta med en stor del av väggen den sitter i.

Tisdagen blev en dryg och därför övermåttan produktiv dag. Jag och kollegan jobbar bra ihop och är båda två väldigt... resultatorienterade. Därför får vi ofta mycket gjort på lite tid. Arbetet kändes dock i rygg och axlar när vi var klara för dagen och det var en fröjd som är svår att uttrycka i ord när jag fick kliva in i duschen på campingen för att låta det varma vattnet skölja cementdammet ut håret. Trotts att jag använt skyddsglasögon vid sågningen hade jag fått lite damm i ena ögat och hade därför en klart rosa ögonvita. Väldigt latjo, väldigt "Barbie"...

Onsdagen lovade gott emedan det riktigt tunga jobbet var avklarat. Vädret var fortsatt gynnsamt. Vi checkade ut från den lummiga campingen vid stranden och körde via Coop Bygg in till jobbet igen. På schemat stod gummisprutning av ett par kassuner med otäta väggar samt gjutning av ett par barriärer för läckande olja. Beväpnad med en hink, murslev, en påse finbetong och en helt rudimentär aning om hur man gör började jag göra den värsta kaksmet som någonsin skådats. Jag var faktiskt så seriös att jag byggde mig en liten gjutform, om man nu kan kalla att slå i fyra spik i lika många träbitar för att bygga... Med teknikerns obändiga självförtroende struntade jag i att läsa instruktionen på påsen och blandade betong med vatten tills en för ändamålet lämplig plasticitet uppnåtts. Jag hade en aning om att betong som skall slevas i för hand behöver vara något mindre rinnig än betong som skall hällas i gjutform. Framtiden får utvisa om denna teori, liksom det färdiga resultatet, håller. Det blev i alla fall en dubbel uppsättning strängar med varierande grad av finish. För extra täthet fick de sedan en coating av vår gummimassa. Jag tror det funkar som avsett och skulle jag ha fel så är det inte värre än att en morgontrött sommarjobbare kan mejsla bort skräpet på en kafferast. Det enda en Rilleman kan förmås armera är handgranater.

Resan hem från Karlstad var inte särskilt lång men efter tre intensiva dagar och med den avspänning som kommer av vetskapen om att man lyckats med ännu ett jobb var det stundtals lite svårt att hålla tankar och ögonlock i styr. Ett stopp på VärmlandsRasta för lite mat gav ny energi och ett ilsket humör. Att ta 19 kronor för ett glas läsk! Månglare! Nu vankas ett par dagar hemma innan vi drar igen på måndag.