Det går ju bra för EN Saab i alla fall!

Det var en påtagligt morgontrött besiktningsman som utan vidare spisning godkände min bil i morse innan jobbet. Den bedömdes till och med som varande i "fint skick", så vitt jag kunde se helt utan sarkastiska undertoner. Fan trot, men eftersom den går bra och inte kostar mig särskilt mycket så behåller jag den ett år till.

Att flyga är att leva!

I dagens Corren står att läsa en artikel om att några av de bostäder som projekteras i innerstaden kan komma att få problem med flygbuller. Historiskt sett har klagomål av den här typen, tillsammans med fiskal anemi hos Ivan, varit det som slagit flest spikar i kistan för vårt en gång så slagkraftiga flygvapen (Idag är det väl mest ett slag i luften?). Problemet är applicerbart även på den civila sidan.

Uppenbarligen måste man som utexaminerad stadsplanerare steloperera stora delar av hjärnan och slå på resten med en dum-klubba. Dom där jönsarna i svarta polokragar och intelektuella brillor verkar ha tagit på sig att leka "cowboy och indianer" med de få återstående flygfälten och om de får härja oemotsagda så kommer vi snart bara få se tragiskt sönderkorroderade flygkroppar i reservat. Jag drömmer mardrömmar om små barn som i en allt för snar framtid inför förälderns förklaring av hur ett flygplan fungerade reagerar med klentrogen skepticism istället för storögd fascination.

För mig är det en självklarhet att det låter om flygplan. Förvisso skulle jag kanske inte bosätta mig vid banänden på LAX men tycker att en dag utan mysigt muller är en bortkastad dag. Jag blir ibland nostalgisk och saknar det djupa rytandet av en RM8B i en JA37, som rent fysiskt fick ens inre organ att dansa av glädje och fröjd! Tänk den som ändå fått uppleva kolvmotorepoken, med högkomprimerade Merlins, Twin Wasps eller Daimler Benz som slet luften i bitar under sin framfärd. Fan, jag läcker hydraulvätska ur ögonen när jag tänker på det..



I min värld, som mycket av den här bloggen utspelas inom, är det en enkel fråga om vad som kom först; Flygplatsen eller nybygget. Visst måste det byggas fler bostäder i Linköping, men inte nödvändigtvis i city. Låt staden växa lite ut på landet istället så kanske vi kommer en bit på vägen till att faktiskt bli den fjärde storstadsregionen istället för som nu, ena avgränsningen av Östergötlands perineum.

Snövita tankar

Dagens promenad präglades av ett forcerat meteorologiskt omslag. Plusgraderna till trots vräker snön ner. Vissa associationskanaler är helt omöjliga att stänga av och till en början tyckte jag därför att snöfallet såg ut precis som visualiseringen av "dataströmmen" i The Matrix. När det började täta på lite övergick det hela till att påminna om asknedfallet i inledningen till "Dantes Peak", sånär som på färgen.

Det är roligt att titta på hur folk hanterar vädrets växlingar, men generellt sett är de flesta ordentligt förändringströga. Att man helt plötsligt inte ser ett skit genom igensnöade glasögon leder ingalunda till något doktrinbyte när det gäller transporttaktiken, utan man cyklar glatt grinande åt helvete i första bästa kurva. För egen del är jag klädd för alla eventualiteter så här års och njuter av spektaklet inifrån lugnet i huvan på min parkas. Det är märkligt vad ett par centimeter högteknologisk klädnad kan göra skillnad när det gäller att skilja kallt slask ifrån min behagligt promenadvarma hud.

Det ska bli roligt att se om jag tar cykeln, bilen eller skidorna till jobbet i morgon.

Norsk JSF - "Gömmekampfly"?

Norrmännen får ju stå för konsekvenserna av sitt beslut att köpa Amerikansk, det är inte mycket att orda om. Att internationella kritiker börjar såga deras beslutsgrunder sönder och samman är att slå in en öppen dörr; bra motion och lite roligt men påverkar knappast någonting. Ett dåligt beslut är dåligt från första början, det blir inte sämre bara för att man börjar fatta.

För egen del undrar jag mest om våra kära teknikoptimistiska oljemånglande torskbönder i väster har insett det RIKTIGA problemet med flygplan baserade på smygteknik? Dom syns ju så dåligt så man tappar lätt bort dom om man inte minns var man stealth dom...

Sabotage som konstform?

Allas vår Jonas har förtjänstfullt kommenterat den samhälleliga uppluckringen i ett inspirerande blogg-inlägg. Den kommentar jag började fila på antog ett eget liv varefter den istället hamnade på den egna bloggen..

"Förr i tiden", när vi båda var .. yngre, verkade det som att det i de akademiska kretsarna fanns en tradition av att förneka existensen av själva begreppet "rätt och fel". Vågorna gick höga i rödvinsglasen och folk fick näsblod av den intellektuella höjden i samtalen. ALLT skulle vara möjligt och tillåtet, särskilt i de mer blöt-filosofiska kretsarna som ändå mest sysslade med ömsesidigt navelskåderi och intrakraniell självbefläckelse.

I de aningens mer praktiskt orienterade disciplinerna Teknik och Naturvetenskap är det ju sedan länge känt att vissa vägval resulterar i ogynnsamma resultat, inte sällan benämnda som just "fel". Exempel på detta är premiepensionsval, härdsmältor och kommunism (men vänta nu, är inte det en filosofi?! QED, PTV & RAF etc.). I takt med att de för forskningen uppnåbara resultaten blivit mer och mer oöverskådliga har man tack och lov infört restriktioner så att fler smarta huvuden hinner tänka på saken innan det trycks på knappar och blandas gener av hackspett och espressobönor (Ekologisk slagborr, patent pending).

Den sista bastionen för den helt otyglade tanken är nu tydligen konsten (en populär men felaktig uppfattning är att det istället är politiken). Där försöker man fortfarande ursäkta de mest befängda beteenden med att det är just "konst" och därmed avsett att ge upphov till känslor hos betraktaren och allt är förlåtet.. jada jada. Fine. Jag finner det därför helt i linje med dessa människors eget resonemang att jag närhelst jag i framtiden ser en artistisk statsfinansierad vandal får bli precis så upprörd jag vill och för stunden känner för. När herr- eller fröken konstnären väl vaknar till igen tänker jag argumentera för att snytingen ingick som ett fristående performance-tillägg till den pågående konsthandlingen, och dessutom inte var att betrakta som en simpel troglodyts aggression utan som manifesterad fysik och därmed vetenskapligt klanderfri. Vetenskap handlar om sanningen, sanningen är inte alltid vacker (vilket otvivelaktigt kvalificerar den som konst) och skönheten finns i betraktarens öga, vilket nu sakta antar en svullet blå färgton... Sjunker inte detta samband omedelbart in finns det lyckligtvis ganska mycket spännande fysik att demonstrera. Vissa människor fattar långsamt men är man bara tillräckligt pedagogisk så är det ingen konst!

(Samtliga bilder; (c) Mikael Syväjärvi. Dessa och fler bilder ingår i temat "Art of Science" och kan beskådas på hans sida Growing Art. Det är inte osannolikt att bilderna föreställer ytan på odlad kiselkarbid (SiC), något som jag under min tid på Norstel AB fått god tid att studera och förundras över. Att med ett stereomikroskop jaga fram över vad som ter sig som ett landskap fullt av böljande dyner och terasser är en sällsam upplevelse, och det enskilt mest åksjukeframkallande jag någonsin varit med om! Jag tar en Cl2-läcka vilken dag som helst..)

Kundkontakt av tredje graden!

Det vore mig fjärran att tala illa om "kunderna". Det är oprofessionellt och dålig affärsetik. Däremot är det inget som hindrar mig från att komma med aktietips. Dagens tips, baserat på ett nyligen avslutat telefonsamtal, är att investera hårt i aluminium. Jag förutspår att folie snart kommer att bli en bristvara...

Ps. Ett tecken på tilltagande ålder är att jag så fort jag blir lite bekymrad ser ut som en klingon i pannan.. Ds.

Lättsam lördag, och en smakfråga

Lördagen har varit full av sånt som gör mig glad och som ger mig energi. Först botaniserade jag i bokantikvariatet på Snickargatan, där jag hittade några pärlor:

• "Svarta hål och kosmiska ägg", Asimov, 1977.
• "Karlebo Handbok", Maskinaktiebolaget Karlebo, 1950.
  
• "Rymdgeometri", Hermods Korrespondensinstitut, 1944.

Dessa inlemmas tout de suite i min sakta växande samling av teknisk litteratur från "förr". I det större perspektivet ingår detta samlande i min satsning på att vara "elektriskt oberoende" den dagen det smäller. Således har jag säkrat att för överlevnaden viktiga saker är åtkomliga och brukbara utan extern elektricitet. Dynamoladdad radio, handvevad kaffekvarn och en seriös samling böcker om att designa jetmotorer ska väl i händerna på en driftig ung man (spela med..) kunna få ett samhälle på fötter igen efter att rymdvarelserna åkt hem, det radioaktiva dammet lagt sig och zombierna fått sitt. Foliehatt PÅ! Givakt, manöver!

Vad gäller kaffe så provas just nu sorten Fazenda Recreio (Brazilien) ur Kahls sortiment. En påse El Tambo (Colombia) står på tur. Om dofterna är något att gå efter så kommer det gå vilt till på tungan.

Ett besök på biblioteket för att plöja igenom de tidningar jag är för snål för att prenumerera på ledde till en intressant artikel i Cykeltidningen Kadens. Där provades Kolfiber-MTB (Nej! INTE motortorpedbåt, [MojnTejnBajk]...) i spannet upp till 30 kkr, vilket i ärlighetens namn är ungefär där tillverkarna slutar fega och saker börjar se generellt bra ut. Med viss tillfredsställelse noterade jag att förstaplatsen i testet togs av Nishiki SRI Carbon, med omdömet "mest race för pengarna". Tsk.. visste jag väl. :-)

Jag börjar åter igen närma mig något som (ur ett rent subjektivt perspektiv) kan liknas vid en karriärmässig milstolpe och funderar på att fira detta enligt en gammal fin och avgjort mycket personlig tradition, nämligen genom att skaffa en ny klocka. Armbandsuret är ett av ett fåtal materiella sätt jag är bekväm med att uttrycka mig på, jag bär det i princip all min vakna tid och det är därför föremål för en mycket seriös urvalsprocess. Tid är mycket viktigt för mig då det är min huvudsakliga referens i tillvaron, enligt mottot "Ibland vilse, men aldrig sen!". Till dags dato har jag trimmat ner fältet till tre finalister och två "hedervärda omnämnanden". Synpunkter tas tacksamt emot. Budgeten är satt till det normerade värdet "dyr" på en helt cykelbefriad skala.

• Fortis B-42 Marinemaster. Mekaniskt urverk, ren design. Tillräckligt vattentät m 20 bar. Andas "no-nonsense". Kändes väldigt trevlig i butiken och kan bli helrätt med ett svart "NATO" nylonband. Leder tankarna till urtavlan på ett flyginstrument. 1.2 dyr.
  

• Oris Divers.., Mekaniskt urverk, väldigt vattentätt (100 bar) och har en heliumventil. Väger 250 g, oklart om det är en fördel men det ger ju i alla fall mer klocka per krona och vid behov kan man släcka ljusen för en uppkäftig valross med den... Går att få tag på genom en lokal handlare men har ännu inte fingrats på. Vågmönstret på urtavlan påminner om det på Omega Seamaster och ger mig blandade känslor, liksom den separata sekundvisningen. "Bra eller anus?" 1.5 dyr.
  

• TAG Heur Formula 1 Chronotimer. En dark horse i sammanhanget emedan den har quartsurverk och analog-digital tidvisning. Tät till 20 bar, helt OK i Formel 1-sammanhang... Att den är med bland finalisterna beror på att jag tycker om designen och den smarta lösningen där man får de mer avancerade tidtagnings/alarm-funktionerna samtidigt som den digitala displayen helt går att släcka ned då man vill ha ett mer sobert utseende. Har ett komplicerat system utan knappar för manövrering av funktioner, mha 3-positions krona och snabb/långsam rotation. Ganska kompakt jämfört m övriga finalister. Den klocka som bäst påminner om min nuvarande. 1 dyr.
  

De båda hedervärda omnämnandena gäller Tridente från Marcello C respektive Sharkhunter SUB 5000T från DOXA. Tridenten är väldigt lik en Rolex Submariner och Doxan har en berättigad plats hos alla fans av Clive Cusslers romansvit om Dirk Pitt/NUMA etc. Båda går bort då de saknar Svensk återförsäljare och/eller kostar som en rätt OK cykel...

Tro, hopp och smälek

"Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Borås tycker att statsminister Fredrik Reinfeldt borde avsluta sina tal med att säga att Gud ska välsigna Sverige.
...
Förebilden är USA där presidenten avslutar med att be Gud välsigna landet."

Min omedelbara reaktion på detta uttalande var att ärade fru riksdagledamoten fått saker fett om bakfoten, emedan jag tycker att USA är en lika bra förebild för ett litet land som Carl Serung är för ett litet barn. Dessutom anser jag att stat och kyrka/religion gör sig bäst åtskilda. Det mest religiösa inslaget i mitt liv för närvarande är när jag understundom drabbas av dålig andedräkt.

Min andra reaktion var att ärade fru riksdagsledamoten fått saker fett om även den andra foten och faktiskt slår in en öppen dörr i den här frågan. Statsministern kanske inte ber gud välsigna landet i var och varannan mening, men efter hans uttalanden är det en MYCKET stor del av svenska folket som mumlar varianter på "Gud hjälpe oss alla..".

Tecken i tiden?

Jag vet inte vad som skrämmer mig mest; att jag under natten till idag drömde att jag bytte blöja på en liten knatte.. eller att jag faktiskt var rätt duktig på det??? ~ :-/

Delad dumhet är dubbel...

Det ekonomiskt sunda i att ha tusentals delfinaler i både hockeyns elitserie och musikvärldens mer tveksamma motsvarighet (Melodifiaskovalen) överskuggas till fullo av medelsvenssons oförmåga att koncentrera sig på skeden som sträcker sig längre än ett avsnitt av Cops. Statistiskt sett är det naturligtvis bättre att ha sju delfinaler så att det, i hockeyns fall, är det konsekvent bättre laget som vinner. I Melodipestivalens fall betyder fler finaler bara fler mediokra miffon att mata aftonpressen med. Jag däremot, som gammal sur traditionalist, saknar den tid när man vid ETT tillfälle bänkade sig för att se sässongen avgöras.

Det är inte otroligt att man vid en ljudupptagning av vad som vid första anblicken är en jublande hockey- eller schlagerfantast kommer att få höra den rena sanningen:

"-JAAAAA!!! ÄNTLIGEN ÄR DET ÖÖÖÖVVEEEERRR!!!!"


Jag måste förresten vidarebefordra en liten lagom fin vits jag hörde häromdagen, courtecy of SNL:

"Why can't [tveksamt heterosexuell kändis] go faster than 68 mph? At 69 he´s likely to blow a rod..."

En sån dag...

Hela dagen har varit en oavbruten provokation för mitt sinne för ordlekar... Exportrådets besök på firman medförde en intressant diskussion om intereuropeiska kulturella skillnader och de problem dessa kan orsaka oss svenskar. Detta gav mig uppslaget till vad som kan bli två nya yrkeskategorier; kulturtolk respektive kulturkrocktestdocka. Den förra hjälper dig i nya möten och den senare provar alla dumheter åt dig.

Tidigare på dagen, på väg hem ifrån Norrköping såg jag en lastbil med texten "Ecophon". Naturligtvis läste jag fel och började fundera på det här med "Eco-porn". Först tänkte jag att det var en helt naturlig utveckling då allt annat i dag använder miljövänlighet som säljande argument. Sen slog det mig att porren ALDRIG kommer att framställas som ekologisk. Visserligen verkar den vara full av plantor men samtidigt finns det väl knappast en mer besprutad verksamhet?

Prylen, att dra frågan till sin spets

Det är ingen ände på i-landsbekymren... Just nu brottas jag med ett prylsug som tyder på två saker. För det första går vi mot ljusare tider (prylsug är förtruppen till de mer traditionella vårkänslorna, vänta bara) och för det andra har min tillfredsställande disciplinerade ekonomiska strategi givit upphov till en sund köpkraft som bara ber om att få sättas i arbete! Tyvärr är resurserna dock fortfarande finita och således måste jag våndas, vela och välja... Bah!

Detta att vara nyfiken på prylar är ju så vanligt att det borde ha en egen förklarande term, låt oss kalla det för "aha-begär" tills vidare. Det är detta som får oss att läsa kataloger, tester, tidningar och websidor om varenda liten ynklig dimension av det vi suktar efter. Till slut blir vi papperstuggande kalenderbitare som kan driva vilken stackars butikspersonal som helst till gråtens gräns genom att bli den n:te (där n är ett tal större än Göran Persson) personen den dagen som tvångsmässigt rabblar allt om produkten dom sen inte köper för att "dom vill fundera lite till".

Sanningen är ju den att det är jakten, pillandet och suktandet som är det roliga! Jämför med hundarna. Dom är ju som gladast när dom jagar bilar, cyklister och pensionärer men blir helt villrådiga när dom lyckats få tag på en Audi, DBS eller Agda, 82. Ibland är det värsta som kan hända en människa att han eller hon faktiskt FÅR det han/hon vill ha, och det är därför jag hellre har mycket fantasi än mycket pengar! Jag lever sedan länge i ett materiellt överflöd som balanserar på det löjligas gräns och har kommit till en slags insikt. Tro mig därför när jag säger följande: Den materiella lyckan finns alltid bakom nästa hörn, i ett runt hus. Medan du funderar på den pärlan vill jag att du samtidigt överväger om du inte kan finna plats i ditt hjärta/vardagsrum/sovrumstak för en klassisk Stevens 7.1.2. Race mountainbike som behöver ett nytt hem och en kärleksfull ägare. Du vet ju innerst inne att du vill ha en...

Midas moment

Under den gångna veckan slutförde jag en cirkel i tid och rum som tagit mig drygt 30 år. Det innebar för mig ett avslut på en epok och kanske också inledningen på en ny. Jag kan inte gå in på detaljerna ännu då det är jobbrelaterat men det är stora saker på gång och jag befinner mig där jag trivs bäst; mitt i smeten, bodysurfandes på en våg jag hjälpt till att skapa. Inläggets titel syftar på det magiska ögonblicket då jag, bildligt talat, kände att "allt jag rörde blev till guld"... (Hmm, en bokstavlig tolkning för med sig väldigt intressanta hållfasthetstekniska aspekter och..) Hur som helst blir jag nu tvungen att omvärdera en del av mina tidigare fattade beslut om ditt och datt i min omedelbara framtid och även om det är lite oklart exakt vilka konsekvenser detta får så tror jag nog att saker går åt ett bättre håll än dit de varit på väg. Om detta låter kryptiskt så är det åtminstone inget fel på din läsförståelse, grattis.

Helgen tillbringades med att smälta intryck och kolgrillad kycklingsouvlaki. På det hela taget är tillvaron just nu ett trevligt ställe där en ytterligare förbättring måste vara av magnituden "Laura Prepon ringer på dörren och är kramig" eller bättre för att registreras.

Dagens "mest minnesvärda" är den unga kvinnan som hade sin egen kroppsvikt i kvinnliga skönhetsprodukter i ansiktet. Fenomenet observerades under min lunch varför jag fick god tid att fundera och anteckna. Jag får erkänna att mina kunskaper om just smink är nästintill helt obefintliga, men jag sällar mig till skolan "Less is maybe not more, but it's a good start". För egen del sysslar jag i bästa fall med sporadisk återfuktning av det väderbitna pergament jag kallar ansikte, och bara därför att jag blivit itutad att detta är acceptabelt beteende för "moderna män". Minsta tvivel härvidlag och jag återgår till att gno mig med SAE 10W-30! Åter till kvinnan med färggladare ansikte än personlighet... Med början uppifrån observerade jag att brun-utan-sol tydligen har ett maxvärde bortom vilket det förlorar sin förmåga att förmedla att personen under det lever ett hälsosamt liv i solen och snarare indikerar att han/hon lever PÅ solen. Jag äter regelbundet grillat med en ljusare färgton än vad som var fallet här (kom ihåg; "Riktig mat har en mamma. Har det ingen mamma är det ett tillbehör."). Ögonbrynen uppvisade tecken på att ha plockats med en tvångsmässig hängivenhet man annars bara finner hos burhöns granne med en artilleriskjutbana. De kvarvarande hårstråna gav hela pannan ett .. lättbrynt (?) utseende. Ögonen tilldrog sig mitt särskilda intresse. Man kan utläsa mycket av en person genom att studera ögonen. Nu drog jag t.ex. slutsatsen att kvinnan var aktiv inom frivilliga skytterörelsen då ögonen var sotade som kornet på en k-pist. Hade det inte varit för allt det bruna kladdet runt om så hade det varit fullt förståeligt om folk gått fram och stoppat bambu i munnen på henne i tron att hon var en panda... En frikostig borstning med rouge på kinderna brukar ju vara fint men där och då fick jag trycka ned impulsen att knyta näven och skrika "RÖD FRONT, KAMRATER!" när jag efter lunchen vandrade vidare i det multiversum av oklar kausalitet jag kallar verklighet.

På tal om alternativa verkligheter... OM datorn hade uppfunnits för 3oo miljoner år sedan, vad hade man då haft för enhet att ange minneskapacitet i? Trilobites?