till Johannelund och bygga en ställning innan 07. Solen värmer redan.
Vardagslyx!
--
Skickat från min mobila enhet
måndag 29 juni 2009
Morgonpigg
Klockan är 0600, väntar på att chefen ska sladda in på jobbet. Jag ska
till Johannelund och bygga en ställning innan 07. Solen värmer redan.
Vardagslyx!
till Johannelund och bygga en ställning innan 07. Solen värmer redan.
Vardagslyx!
Helgvärme
Fredagen avslutades med grillfest på Tholmarks tillsammans med bekanta från förra arbetsgivaren Servicestaden. Jag parkerade mig vid det kluvna oljefatet och eldade hamburgare för glatta livet. Strålande solsken, 50 liter glödande kol och högsommar.. inte fan frös man i alla fall. Efter att ha fått en pilsner och en vattenfylld hink att stå i infann sig en viss komfort. Så småningom fick jag mumsa burgare jag också. Det var trevligt att se gamla bekanta igen och att uppdatera sig på de senaste nyheterna. Det blev ganska sent men inte så värst blött.
Jag var ändå ganska seg på lördagsmorgonen och tog en lång frukost innan jag satte mig på cykeln och styrde ut mot Vidingsjö. Tanken var att titta på Tinnerö eklandskap och Rosenkällasjön. Det var varmt och skönt och det enda som störde var allt gräspollen i luften som fick mina ögon att klia. Efter en stund började jag ana att det var läge för årets första elaka solbränna också men det var så dags...
Tinnerö eklandskap är ganska vackert, med kor, gräs och ...träd. Besök det om du har tid. Rosenkällasjön är tydligen något slags uppstyrd fågelsjö och det blev man varse när man stod uppe på nåt slags utkiksberg de byggt vid ena kanten. Ett sånt jävla kacklande! Oredan i luften var total och såg mest ut som om en hel flygtrafikledning haft personalfest samtidigt. Fåglar på alla flightlevels samtidigt , starter och landningar i olika riktning på samma bana och valfritt höger eller vänster varv... jag såg till och med en fågel som uppenbarligen landat ovanpå en annan fågel och verkade mycket upprörd över detta.
Rosenkällasjön i sig var ganska trevlig med väl utbyggda stigar och fågeltorn för den som gillar sånt. Jag blev genast väldigt fascinerad av algsoppan som växte på ytan och dess märkliga fraktala mönster.
Det finns bara två sorters fåglar; ånkor och pjoddar. Ånkor är stora, flaxar runt och bär sig åt medan pjoddar är små och förvandlas till moln av fjädrar när de möter en välriktad hagelsvärm. Det finns däremot undergrupper. Under min tur såg jag "stor vit väsande lömsk sjöånka", "bajsånka", "dykånka" och "sabeltandad rovånka". Pjoddarna åt mest insekter och vägrade vara stilla så att jag kunde kika med kikaren på dem. När jag tröttnat på naturen och ändå hade kikaren i ryggsäcken tog jag vägen förbi SAAB och idkade lite planespotting istället. SE-KII landade medan jag var där, i övrigt stilla och lugnt, bara några 340:s inne på service. Kvällen avslutades med en timma inlines.
Söndagen var också varm och efter en kortare promenad för att köpa ny linsvätska åkte cykelkläderna på. Jävlar i havet vad svettigt det blev. Perfekt!
Jag var ändå ganska seg på lördagsmorgonen och tog en lång frukost innan jag satte mig på cykeln och styrde ut mot Vidingsjö. Tanken var att titta på Tinnerö eklandskap och Rosenkällasjön. Det var varmt och skönt och det enda som störde var allt gräspollen i luften som fick mina ögon att klia. Efter en stund började jag ana att det var läge för årets första elaka solbränna också men det var så dags...
Tinnerö eklandskap är ganska vackert, med kor, gräs och ...träd. Besök det om du har tid. Rosenkällasjön är tydligen något slags uppstyrd fågelsjö och det blev man varse när man stod uppe på nåt slags utkiksberg de byggt vid ena kanten. Ett sånt jävla kacklande! Oredan i luften var total och såg mest ut som om en hel flygtrafikledning haft personalfest samtidigt. Fåglar på alla flightlevels samtidigt , starter och landningar i olika riktning på samma bana och valfritt höger eller vänster varv... jag såg till och med en fågel som uppenbarligen landat ovanpå en annan fågel och verkade mycket upprörd över detta.
Rosenkällasjön i sig var ganska trevlig med väl utbyggda stigar och fågeltorn för den som gillar sånt. Jag blev genast väldigt fascinerad av algsoppan som växte på ytan och dess märkliga fraktala mönster.
Det finns bara två sorters fåglar; ånkor och pjoddar. Ånkor är stora, flaxar runt och bär sig åt medan pjoddar är små och förvandlas till moln av fjädrar när de möter en välriktad hagelsvärm. Det finns däremot undergrupper. Under min tur såg jag "stor vit väsande lömsk sjöånka", "bajsånka", "dykånka" och "sabeltandad rovånka". Pjoddarna åt mest insekter och vägrade vara stilla så att jag kunde kika med kikaren på dem. När jag tröttnat på naturen och ändå hade kikaren i ryggsäcken tog jag vägen förbi SAAB och idkade lite planespotting istället. SE-KII landade medan jag var där, i övrigt stilla och lugnt, bara några 340:s inne på service. Kvällen avslutades med en timma inlines.
Söndagen var också varm och efter en kortare promenad för att köpa ny linsvätska åkte cykelkläderna på. Jävlar i havet vad svettigt det blev. Perfekt!
torsdag 25 juni 2009
Bloggsallad
Som rubriken antyder blir det lite gott och blandat i det här inlägget. Jag har samlat på mig lite saker att kommentera men har på grund av värmen fått en träningsknäpp och varit ute och svettats på kvällarna istället för att skriva inlägg. Träningen har ju fått ett ökat fokus på sistone men pga tecken på överansträngning tar jag det lugn tills på lördag, då jag cykelledes tänker titta på Tinnerö eklandskap och Rosenkällasjön alternativt vara fruktansvärt bakfull, lite beroende på hur fredagens grillfest med förra och nuvarande arbetsgivaren avlöper. Hellre dö än tveka, borrhammare och skyliftar till alla... vad kan gå fel.
Första ämnet får bli den kommunala jakten på rökare. Var fjärde kommun har bestämt att de anställda inte längre får röka på betald arbetstid. I 18 fall gäller förbudet även snusning. Nikotin får i förekommande fall intas på lunchtid som är utanför arbetstid. Kommunerna åberopar hälsoskäl och att rökpauser och rökrelaterad sjukfrånvaro kostar dem 27000-36000 kr per rökare. Rökarna skriker om förmynderi och förbudssverige. Sen hostar dom vanligtvis en stund. Som övertygad ickerökare är jag helt för att man låter den som så önskar röka så mycket de bara vill och kan så länge de inte stör någon. Det är ett personligt beslut så gott som något. Jag skulle bli heltokig om någon ville förbjuda mig att träna. Däremot har jag aldrig förstått att man i alla dessa år har accepterat rökarens alla pauser och avbrott i arbetet. När jag påpekade att det vore rättvist att ge mig 2,5 timmars träning på betald arbetstid per vecka för att jag skulle få samma "lättnader i arbetet" som mina rökande kollegor blev det dålig stämning direkt. Eftersom poängen gått fram ganska skoningslöst behövde jag inte göra allvar av hotet att införa en "spinningruta".
Senaste tiden har jag med spänning följt BAE Land Systems/Hägglunds jakt på ett FMV-kontrakt på nya stridsfordonet SEP. Idag kom beslutet att FMV istället köper AMV från Finska Patria, något som med lite otur innebär dödsstöten för SEP-satsningen. Jag har blandade känslor inför nyheten. Man får ju anta att FMV åtminstone har några indianer i kanoten och således har fattat det under rådande omständigheter vettigaste beslutet, "mest pang för pengarna" eller vad det nu heter i pansarkretsar ("mest pang i plåten"?). Samtidigt är jag svårt förtjust i SEP pga dess innovativa design med diesel-elektrisk hybriddrift, navmotorer i varje hjul och unik förmåga att med hjulchassi utföra pivotsväng. Dessutom har fordonet parats med ett fett aktivt försvar mot inkommande stridsdelar från diverse system. Den fjärrstyrda tunga kulsprutan "LEMUR" på taket låter ju som något Ingvar Kamprad kommit på efter ett hemvärnsmöte. För övrigt är pansar för de som är så veka att de måste åka sittande ut i strid och dess enda berättigande på slagfältet är att de hindrar PV-hkp-besättningarna från att falla i sömn av leda. Så det så. Nästa vecka ska vi prata om det dumma med just helikoptrar och hur de flyger pga estetiska principer snarare än aerodynamiska.
Igår fick jag göra en snabbutryckning för att försöka laga en ytfräs uppe på US där det pågår renoveringsarbeten. Ytfräsar är stora maskiner som behandlar betonggolv helt utan respekt och som kan få en hel psykiatrisk klinik att vibrera på ett ganska störande sätt, det kittlar på ställen man inte visste att man hade. Arbetet komplicerades av att maskinen i fråga befann sig inne i en "hot zone" där man sanerade asbest (det är inte bara hälsofarligt, det är verkligen VARMT eftersom all frånluftventilation stängs av för att inte sprida dammet). Jag var helt nöjd med att sakna tillträde dit men fick istället finna mig i att en jäktad och svettig kille fick springa fram och tillbaka genom luftslussen för att passa in den nya reservdelen jag tillverkade. Jag hade två skäl att vara glad; dels var det för en gångs skull ingen risk att JAG skulle dö på jobbet och dels hade jag gott om tid att rota igenom en container för elskrot. Där såg jag något fint:
Macintosh Powerbook 180c, anno ca Juni 1993. 8,3 tums aktiv matrisskärm med 265 färger. 1,4 MB diskettdrive och 80 eller 120 MB HD. 33 MHz Motorola 68030 CPU, med möjlighet att ställa ner till 16 Mhz för att spara batteri. Styrkula. När jag stod där och höll i den kände jag på ett trevligt sätt den annars så diskreta dimension vi kallar "tid" svepa över och genom mig likt fartvinden runt en SR-71 med vidöppet spjäll. Efter att ha bekämpat instinkten att samla på mig skräpet började jag plötsligt att asgarva, något som är lite vanskligt med tanke på att jag ju befann mig på psyk... Det som slog mig var att jag nu sett netbooken gå full circle! Så här i efterhand inser jag ju att jag borde ha satt in en annons på Blocket, "Billig netbook säljes, för dig som inte behöver det senaste"...
Första ämnet får bli den kommunala jakten på rökare. Var fjärde kommun har bestämt att de anställda inte längre får röka på betald arbetstid. I 18 fall gäller förbudet även snusning. Nikotin får i förekommande fall intas på lunchtid som är utanför arbetstid. Kommunerna åberopar hälsoskäl och att rökpauser och rökrelaterad sjukfrånvaro kostar dem 27000-36000 kr per rökare. Rökarna skriker om förmynderi och förbudssverige. Sen hostar dom vanligtvis en stund. Som övertygad ickerökare är jag helt för att man låter den som så önskar röka så mycket de bara vill och kan så länge de inte stör någon. Det är ett personligt beslut så gott som något. Jag skulle bli heltokig om någon ville förbjuda mig att träna. Däremot har jag aldrig förstått att man i alla dessa år har accepterat rökarens alla pauser och avbrott i arbetet. När jag påpekade att det vore rättvist att ge mig 2,5 timmars träning på betald arbetstid per vecka för att jag skulle få samma "lättnader i arbetet" som mina rökande kollegor blev det dålig stämning direkt. Eftersom poängen gått fram ganska skoningslöst behövde jag inte göra allvar av hotet att införa en "spinningruta".
Senaste tiden har jag med spänning följt BAE Land Systems/Hägglunds jakt på ett FMV-kontrakt på nya stridsfordonet SEP. Idag kom beslutet att FMV istället köper AMV från Finska Patria, något som med lite otur innebär dödsstöten för SEP-satsningen. Jag har blandade känslor inför nyheten. Man får ju anta att FMV åtminstone har några indianer i kanoten och således har fattat det under rådande omständigheter vettigaste beslutet, "mest pang för pengarna" eller vad det nu heter i pansarkretsar ("mest pang i plåten"?). Samtidigt är jag svårt förtjust i SEP pga dess innovativa design med diesel-elektrisk hybriddrift, navmotorer i varje hjul och unik förmåga att med hjulchassi utföra pivotsväng. Dessutom har fordonet parats med ett fett aktivt försvar mot inkommande stridsdelar från diverse system. Den fjärrstyrda tunga kulsprutan "LEMUR" på taket låter ju som något Ingvar Kamprad kommit på efter ett hemvärnsmöte. För övrigt är pansar för de som är så veka att de måste åka sittande ut i strid och dess enda berättigande på slagfältet är att de hindrar PV-hkp-besättningarna från att falla i sömn av leda. Så det så. Nästa vecka ska vi prata om det dumma med just helikoptrar och hur de flyger pga estetiska principer snarare än aerodynamiska.
Igår fick jag göra en snabbutryckning för att försöka laga en ytfräs uppe på US där det pågår renoveringsarbeten. Ytfräsar är stora maskiner som behandlar betonggolv helt utan respekt och som kan få en hel psykiatrisk klinik att vibrera på ett ganska störande sätt, det kittlar på ställen man inte visste att man hade. Arbetet komplicerades av att maskinen i fråga befann sig inne i en "hot zone" där man sanerade asbest (det är inte bara hälsofarligt, det är verkligen VARMT eftersom all frånluftventilation stängs av för att inte sprida dammet). Jag var helt nöjd med att sakna tillträde dit men fick istället finna mig i att en jäktad och svettig kille fick springa fram och tillbaka genom luftslussen för att passa in den nya reservdelen jag tillverkade. Jag hade två skäl att vara glad; dels var det för en gångs skull ingen risk att JAG skulle dö på jobbet och dels hade jag gott om tid att rota igenom en container för elskrot. Där såg jag något fint:
Macintosh Powerbook 180c, anno ca Juni 1993. 8,3 tums aktiv matrisskärm med 265 färger. 1,4 MB diskettdrive och 80 eller 120 MB HD. 33 MHz Motorola 68030 CPU, med möjlighet att ställa ner till 16 Mhz för att spara batteri. Styrkula. När jag stod där och höll i den kände jag på ett trevligt sätt den annars så diskreta dimension vi kallar "tid" svepa över och genom mig likt fartvinden runt en SR-71 med vidöppet spjäll. Efter att ha bekämpat instinkten att samla på mig skräpet började jag plötsligt att asgarva, något som är lite vanskligt med tanke på att jag ju befann mig på psyk... Det som slog mig var att jag nu sett netbooken gå full circle! Så här i efterhand inser jag ju att jag borde ha satt in en annons på Blocket, "Billig netbook säljes, för dig som inte behöver det senaste"...
lördag 20 juni 2009
Något off-center-sommar
Midsommar tillbringades i sällskap av familj och släkt i föräldrarnas stuga utanför Mjölby. Vädret var lite ostadigt men var inte bråkigare än att jag kunde stå ute och dricka pilsner medan jag slentriangrillade. Maten kompletterades av sval öl och kall nubbe. Så småningom ledde detta till att stort dådmod utbröt bland den manliga delen av gästerna. Någon, lite oklart vem, fick den fantastiska idén att vi nu skulle ta bort den fruktansvärt fula betongmuren som tidigare ägare gjutit runt blomsterplanteringen på husets framsida.
Enligt metoden "hellre dö än tveka, var är min pilsner?" och i total avsaknad av vare sig plan eller elverktyg gav vi oss på betongen med metoder som skulle imponerat på neandertalarna som uppfann dem. Spett, kofot och baksidan på en släggyxa kan göra underverk, särskilt när de svingas av en lagom onykter 60-kilos skjortlös drummel... Far och morbror hade fullt upp med att röja efter min framfart. Enligt uppgift hade inte så mycket splitter flugit genom luften sedan Bosnien.
Far gjorde en tapper insats i det att han föregick med gott exempel och spettade sig i pannan. Outstanding, påminner om en liten incident med en dubbelhandsfattad hal skiftnyckel och en heliumflaska i ett närbeläget Fysikhus för många år sedan.. Medan han plåstrade om sig charmade jag tjejerna hos grannen.
Natten blev ganska kass eftersom ett par sena nubbar gav sig på rödvinet medan jordgubbarna simmade konstsim i ölet. Jag mådde inte direkt illa men intog för säkerhets skull ett gekko-liknande sinnestillstånd för att inte reta någon illasinnad reflex. Totalt sov jag väl ett par timmar utan att egentligen vila och är därför idag lite matt i pälsen. Innan hemfärd hann jag i alla fall med att gräva ur rabatterna och medelst skottkärra köra bort den heltokiga blandningen av växtmaterial, gamla tegelstenar, glasskärvor, cykeldelar och taggtråd (isf armeringsjärn i cementen..) som utgjorde fyllnadsmaterial. Förr i tiden grävde man visst ner allt som inte hann undan?
Enligt metoden "hellre dö än tveka, var är min pilsner?" och i total avsaknad av vare sig plan eller elverktyg gav vi oss på betongen med metoder som skulle imponerat på neandertalarna som uppfann dem. Spett, kofot och baksidan på en släggyxa kan göra underverk, särskilt när de svingas av en lagom onykter 60-kilos skjortlös drummel... Far och morbror hade fullt upp med att röja efter min framfart. Enligt uppgift hade inte så mycket splitter flugit genom luften sedan Bosnien.
Far gjorde en tapper insats i det att han föregick med gott exempel och spettade sig i pannan. Outstanding, påminner om en liten incident med en dubbelhandsfattad hal skiftnyckel och en heliumflaska i ett närbeläget Fysikhus för många år sedan.. Medan han plåstrade om sig charmade jag tjejerna hos grannen.
Natten blev ganska kass eftersom ett par sena nubbar gav sig på rödvinet medan jordgubbarna simmade konstsim i ölet. Jag mådde inte direkt illa men intog för säkerhets skull ett gekko-liknande sinnestillstånd för att inte reta någon illasinnad reflex. Totalt sov jag väl ett par timmar utan att egentligen vila och är därför idag lite matt i pälsen. Innan hemfärd hann jag i alla fall med att gräva ur rabatterna och medelst skottkärra köra bort den heltokiga blandningen av växtmaterial, gamla tegelstenar, glasskärvor, cykeldelar och taggtråd (isf armeringsjärn i cementen..) som utgjorde fyllnadsmaterial. Förr i tiden grävde man visst ner allt som inte hann undan?
tisdag 16 juni 2009
Lite drygt 1500 kcal senare
Idag var jag pigg efter jobbet. Vädret var fint och eftersom det var varmt och skönt klev jag i mina inlines när jag kom hem. Jag fyllde vatten i min TNF Dogfish, stoppade ner en ziploc med hemnyckel, ID och kontokort samt preppade pulsmätaren. Jag hade ingen direkt plan för åkningen, det var helt enkelt vackert väder och jag var på humör. Come what may.
Det här inlägget skulle bli fruktansvärt enformig om jag räknade upp de geografiska brytpunkter som kom att utgöra min färdväg, så jag provar att länka till den istället. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det blev en bra runda om än lite längre än jag från början tänkt mig. I efterhand kan man ifrågasätta det kloka i att se till att ha motvind under sista halvan av turen, lagom i Hjulsbro började jag känna mig lite dödlig faktiskt. Jag körde dock fortfarande om cyklister i uppförsbackarna så helt utskämd kan jag inte ha blivit. På vägen hem hann jag precis hälsa på en mötande bekant, Magnus Ingmarsson. Det var trevligt och gav nya krafter när det verkligen behövdes. Drygt 29 km på 1:42 ger ett snitt på lite över 17 km/h... nåja, ingen är perfekt.
Idag har jag förutom de vanliga cyklisterna också åkt ifrån en kille på rullskidor, en uppfinning som jag har lite svårt för. Den förefaller närbesläktad med inlines men verkar lite.. tråkig. Och så saknar den broms vilket gör åkning i andra miljöer än ren landsväg avgjort lömsk. De senaste rundorna har resulterat i ett betydande slitage på hjul och lager och en rotation av de tidigare och en service av de senare är påkallat. Jag har tankar på att byta upp mig till en ny modell med 100 mm hjul men känner väl att det finns en hel del kvar i de jag har innan de är utslitna.
På det hela taget börjar jag nu känna av effekterna av träningen. Vilopulsen har gått ner några slag och jag har ett behagligt lugn i kroppen. Nattsömnen är djup och aptiten glupande. Förutom arbetslunchen och tvåfikat med tårta har jag nyss petat i min en överbliven låda grillad laxkotlett med bulgur, vitlöksfrästa gröna bönor och två stora smörgåsar med jordnötssmör (POWER!). Den som förundras över blandningen skall veta att jag när jag är hungrig efter träning helt enkelt äter från vänster till höger i skåpen tills huggtänderna försvinner... Därför har jag aldrig kattmat hemma. Eller katt.
Om det är sant att Inuiterna har 200 ord för "snö" vete fan, men efter den här rundan har jag minst så många för att beskriva den sorgliga variation av asfalt som Linköpings kommun erbjuder sina innevånare.
Det här inlägget skulle bli fruktansvärt enformig om jag räknade upp de geografiska brytpunkter som kom att utgöra min färdväg, så jag provar att länka till den istället. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det blev en bra runda om än lite längre än jag från början tänkt mig. I efterhand kan man ifrågasätta det kloka i att se till att ha motvind under sista halvan av turen, lagom i Hjulsbro började jag känna mig lite dödlig faktiskt. Jag körde dock fortfarande om cyklister i uppförsbackarna så helt utskämd kan jag inte ha blivit. På vägen hem hann jag precis hälsa på en mötande bekant, Magnus Ingmarsson. Det var trevligt och gav nya krafter när det verkligen behövdes. Drygt 29 km på 1:42 ger ett snitt på lite över 17 km/h... nåja, ingen är perfekt.
Idag har jag förutom de vanliga cyklisterna också åkt ifrån en kille på rullskidor, en uppfinning som jag har lite svårt för. Den förefaller närbesläktad med inlines men verkar lite.. tråkig. Och så saknar den broms vilket gör åkning i andra miljöer än ren landsväg avgjort lömsk. De senaste rundorna har resulterat i ett betydande slitage på hjul och lager och en rotation av de tidigare och en service av de senare är påkallat. Jag har tankar på att byta upp mig till en ny modell med 100 mm hjul men känner väl att det finns en hel del kvar i de jag har innan de är utslitna.
På det hela taget börjar jag nu känna av effekterna av träningen. Vilopulsen har gått ner några slag och jag har ett behagligt lugn i kroppen. Nattsömnen är djup och aptiten glupande. Förutom arbetslunchen och tvåfikat med tårta har jag nyss petat i min en överbliven låda grillad laxkotlett med bulgur, vitlöksfrästa gröna bönor och två stora smörgåsar med jordnötssmör (POWER!). Den som förundras över blandningen skall veta att jag när jag är hungrig efter träning helt enkelt äter från vänster till höger i skåpen tills huggtänderna försvinner... Därför har jag aldrig kattmat hemma. Eller katt.
Om det är sant att Inuiterna har 200 ord för "snö" vete fan, men efter den här rundan har jag minst så många för att beskriva den sorgliga variation av asfalt som Linköpings kommun erbjuder sina innevånare.
lördag 13 juni 2009
Verkligheten är tuff ibland
Efter att ha sovit precis lagom mycket för länge petade jag i mig en näve "knusperflakes" (generisk term för spannmålsbaserade födoämnen som är fiberrika nog att ge en bäver förstoppning) och fil. Därefter vidtog promenad ut mot Ikeaområdet med avsikten att skaffa en läsare för micro-SD-kort. Promenaden blev lagom lång och efterhand blev jag hungrig varpå stegen styrdes mot Burger King.
Klockan var straxt före 1400 och kön var lång. Det var kvavt och varmt. Jag öppnade alla dragkedjor i min windstopperjacka. Till vänster om mig står en familj. Fadern beställer fyra menyer och killen bakom disken har att göra en stund eftersom alla skall ha olika saker. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur sonen i familjen, en kille 15-årsåldern och ungefär i min storlek, tar ett kliv framåt mot disken som för att ta en av brickorna... sen upphör verkligheten att gälla ett par ögonblick.
Det ser ut som att killen börjar huka sig på väg framåt, och med ett helt overkligt högt THUNK!! kraschar han med överkäkens tandrad först ner i kassadiskens yta för att sedan studsa baklänges och bli liggande på golvet. Det hela är så overkligt, det tar säkert en hel sekund innan någon av oss övriga i kön lagt pusslet nog för att ens reagera. Min första tolkning var något i linje med att killen halkat och..försökt bita (??) en tugga ur disken, snabbt följt av andra tolkningen att det kan röra sig om ett självskadebeteende hos en ung person med psykiskt handikapp. Eftersom han fallit åt mitt håll är jag nere på knä för att fånga/stötta hans huvud ungefär samtidigt som hans far (?) greppar honom från andra sidan. Eftersom det blivit dödstyst i samtliga köer hörs det precis hur förvånad mannen är när hans eget pussel får det till att killen svimmat medan han sträckt sig efter en av dryckesbägarna. Killens mor (?) och ytterligare en kvinna i sällskapet dyker upp och jag ger plats samtidigt som mina egna tankar börjar fundera på dels hur killens tänder klarat sig och dels på om det föreligger ett behov av ambulans, en svimning är inte direkt livshotande men om den är inledningen på ett anfall av något slag kan det vara en kamp mot sekunderna. Dessutom kan jag inte får ur huvudet det fruktansvärda ljudet av en kropp som studsar med tänderna mot en massiv bänkskiva... När jag reser mig upp har jag BK-föreståndaren precis bakom mig, förvirrad och blek. Frågan om ambulans hänger i luften och jag frågar diskret killens föräldrar om deras åsikt. De svara nåt vagt om att det inte behövs, och jag får känslan av att det inte är första gången detta inträffat, att de redan har hans ben i högläge styrker detta. Grabben börjar prata och låter ganska koherent om än svag, blicken antyder närvaro. De reser sakta killen upp och leder iväg honom mot ett bord. Medan jag får min mat är de framme och hämtar en bunt servetter och en mugg vatten, jag ser inget men föreställer mig att det är en och annan tandflisa som slagits loss. Medan jag mumsar min burgare och sallad med förvånansvärt darriga händer är någon dessutom framme och spanar på golvet runt disken. Utslagna tänder? The horror..
Dagens upplevelse gav mig en hel del att tänka på när det gäller hur vi tolkar sånt som händer runt oss. Vissa saker som händer ofta verkar bilda "färdiga sets" som vi lagrar, genast känner igen och kan plocka ur minnet utan att behöva ägna mentala resurser åt att tolka på nytt varje gång. Detta är säkert resurseffektivt men innebär en klar fara i att vi ibland missar avvikande men viktiga detaljer och kör på som vanligt. Just i det aktuella exemplet med killen som svimmade fick jag för ett kort ögonblick känslan av att inte förstå någonting av det jag såg, allt var isolerade sekventiella observationer utan underliggande sammanhang. "Varför gör han sådär?" är väl det som bäst sammanfattar känslan. Under den fortsatta promenaden efter lunch började jag fundera i banorna runt att det kanske är precis just så min autistiske bror Christofer upplever sin omvärld?
När vi andra NTV-människor (Normal Tills Vidare.. vi är alla knäppa egentligen, vänta på din diagnos bara) gladeligen går runt och generaliserar i vår kontakt med tillvaron så kan en autist gå runt och betrakta ALLT som enstaka isolerade händelser*. Detta, att hela tiden behöva försöka tolka alla intryck, leder till en fruktansvärd belastning och kan utgöra grunden till det introverta beteendet som är typiskt för autismen. Verkligheten blir ett svårförståeligt, bråkigt och skrämmande ställe. Andra människor, med allt vad spontant och oförutsägbart beteende heter, svårast av allt. Att isolera sig och omge sig med ett fåtal trygga rutiner blir en överlevnadsstrategi.
*Ett av de bästa exempel på detta har jag fått av en "högfungerande autist" som med egna ord beskrivit sina upplevelser. Han berättar att han en gång tittat på en hund och då fått förklarat att det var just en "hund". När han senare såg samma hund ur en något annorlunda vinkel var det honom helt främmande att koppla ihop upplevelserna. En "hund" såg ju inte ut sådär... allt måste ha en helt unik designation.
Klockan var straxt före 1400 och kön var lång. Det var kvavt och varmt. Jag öppnade alla dragkedjor i min windstopperjacka. Till vänster om mig står en familj. Fadern beställer fyra menyer och killen bakom disken har att göra en stund eftersom alla skall ha olika saker. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur sonen i familjen, en kille 15-årsåldern och ungefär i min storlek, tar ett kliv framåt mot disken som för att ta en av brickorna... sen upphör verkligheten att gälla ett par ögonblick.
Det ser ut som att killen börjar huka sig på väg framåt, och med ett helt overkligt högt THUNK!! kraschar han med överkäkens tandrad först ner i kassadiskens yta för att sedan studsa baklänges och bli liggande på golvet. Det hela är så overkligt, det tar säkert en hel sekund innan någon av oss övriga i kön lagt pusslet nog för att ens reagera. Min första tolkning var något i linje med att killen halkat och..försökt bita (??) en tugga ur disken, snabbt följt av andra tolkningen att det kan röra sig om ett självskadebeteende hos en ung person med psykiskt handikapp. Eftersom han fallit åt mitt håll är jag nere på knä för att fånga/stötta hans huvud ungefär samtidigt som hans far (?) greppar honom från andra sidan. Eftersom det blivit dödstyst i samtliga köer hörs det precis hur förvånad mannen är när hans eget pussel får det till att killen svimmat medan han sträckt sig efter en av dryckesbägarna. Killens mor (?) och ytterligare en kvinna i sällskapet dyker upp och jag ger plats samtidigt som mina egna tankar börjar fundera på dels hur killens tänder klarat sig och dels på om det föreligger ett behov av ambulans, en svimning är inte direkt livshotande men om den är inledningen på ett anfall av något slag kan det vara en kamp mot sekunderna. Dessutom kan jag inte får ur huvudet det fruktansvärda ljudet av en kropp som studsar med tänderna mot en massiv bänkskiva... När jag reser mig upp har jag BK-föreståndaren precis bakom mig, förvirrad och blek. Frågan om ambulans hänger i luften och jag frågar diskret killens föräldrar om deras åsikt. De svara nåt vagt om att det inte behövs, och jag får känslan av att det inte är första gången detta inträffat, att de redan har hans ben i högläge styrker detta. Grabben börjar prata och låter ganska koherent om än svag, blicken antyder närvaro. De reser sakta killen upp och leder iväg honom mot ett bord. Medan jag får min mat är de framme och hämtar en bunt servetter och en mugg vatten, jag ser inget men föreställer mig att det är en och annan tandflisa som slagits loss. Medan jag mumsar min burgare och sallad med förvånansvärt darriga händer är någon dessutom framme och spanar på golvet runt disken. Utslagna tänder? The horror..
Dagens upplevelse gav mig en hel del att tänka på när det gäller hur vi tolkar sånt som händer runt oss. Vissa saker som händer ofta verkar bilda "färdiga sets" som vi lagrar, genast känner igen och kan plocka ur minnet utan att behöva ägna mentala resurser åt att tolka på nytt varje gång. Detta är säkert resurseffektivt men innebär en klar fara i att vi ibland missar avvikande men viktiga detaljer och kör på som vanligt. Just i det aktuella exemplet med killen som svimmade fick jag för ett kort ögonblick känslan av att inte förstå någonting av det jag såg, allt var isolerade sekventiella observationer utan underliggande sammanhang. "Varför gör han sådär?" är väl det som bäst sammanfattar känslan. Under den fortsatta promenaden efter lunch började jag fundera i banorna runt att det kanske är precis just så min autistiske bror Christofer upplever sin omvärld?
När vi andra NTV-människor (Normal Tills Vidare.. vi är alla knäppa egentligen, vänta på din diagnos bara) gladeligen går runt och generaliserar i vår kontakt med tillvaron så kan en autist gå runt och betrakta ALLT som enstaka isolerade händelser*. Detta, att hela tiden behöva försöka tolka alla intryck, leder till en fruktansvärd belastning och kan utgöra grunden till det introverta beteendet som är typiskt för autismen. Verkligheten blir ett svårförståeligt, bråkigt och skrämmande ställe. Andra människor, med allt vad spontant och oförutsägbart beteende heter, svårast av allt. Att isolera sig och omge sig med ett fåtal trygga rutiner blir en överlevnadsstrategi.
*Ett av de bästa exempel på detta har jag fått av en "högfungerande autist" som med egna ord beskrivit sina upplevelser. Han berättar att han en gång tittat på en hund och då fått förklarat att det var just en "hund". När han senare såg samma hund ur en något annorlunda vinkel var det honom helt främmande att koppla ihop upplevelserna. En "hund" såg ju inte ut sådär... allt måste ha en helt unik designation.
torsdag 11 juni 2009
Djuriskt kul på jobbet
Jag har fortfarande sjukt roligt på temat ''veterinära vitsar''
"-Doktorn! Sedan min hund slog i huvudet har han varit helt tyst!"
"-Allvarligt sånt här... kan röra sig om en skallskada."
--
Skickat från min mobila enhet
onsdag 10 juni 2009
Slutet är nära
Det har blivit dags att ta farväl av vänner och familj, livet som hittills har varit så fullt av glädje och värme går mot sitt slut. Inom kort kommer jag byta ystra velocipeder och simfenor mot parkbänkar och fotriktiga skor med snedslitna klackar. Med trött blick kommer jag i sakta mak kasta gammalt bröd på fåglar i parken och gnälla på att allt rör sig för fort. Jag kommer att idisla om "kungabarnen" och rösta på Alf Svenssom för att han är så duktig på saxofon. Jag kommer att behålla mitt körkort för länge och köra med konstant vänster blinkers i 70 km/h på alla vägar. På ICA kommer jag att betala kontant, med mynt, oftast några för få. Jag kommer att ha 3 flaskor ättika i skafferiet.
Jag har fått ett grått hårstrå vid tinningen, och jag känner mig inte vidare charmig.
Jag har fått ett grått hårstrå vid tinningen, och jag känner mig inte vidare charmig.
lördag 6 juni 2009
Rilleman, bäst på fest
Bra fest det här. Enda singeltjejen är typ 60... perfekt! Nu vankas
det bröllopstårta.
det bröllopstårta.
--
Skickat från min mobila enhet
fredag 5 juni 2009
SM i feltolkning
I morse höll jag på att försova mig, hörde aldrig klockan, vaknade 0650 av en känsla att något var annorlunda på ett obra sätt. Nu har jag lyckligtvis jobbet på 1200 meters avstånd varför jag var där i anständig tid ändå.
Innan jag rusade hemifrån noterade jag en rubrik på DN's förstasida; "Kvinnorna sviker S och M". Hmm... Jag erkänner att politik INTE var det första jag tänkte på. Det ÄR svårt att hitta kvinnor som... never mind. Detta aktualiserar bara att man, OM man gillar S/M, ska vara väldigt försiktig med hur man uttrycker detta. För vem vill stå där med sin nya "gimp suit" och stirra på en (troligtvis) lika häpen Fredrik Reinfeldt?
Innan jag rusade hemifrån noterade jag en rubrik på DN's förstasida; "Kvinnorna sviker S och M". Hmm... Jag erkänner att politik INTE var det första jag tänkte på. Det ÄR svårt att hitta kvinnor som... never mind. Detta aktualiserar bara att man, OM man gillar S/M, ska vara väldigt försiktig med hur man uttrycker detta. För vem vill stå där med sin nya "gimp suit" och stirra på en (troligtvis) lika häpen Fredrik Reinfeldt?
torsdag 4 juni 2009
Cruel and unusual pun-ishment!
"-Why are crossdressers underrepressented among fighter pilots?"
"-Because at an early stage they are taugth that drag will slow your ass down..."
"-Because at an early stage they are taugth that drag will slow your ass down..."
Teknokrati
As a metallurgically minded person i find the upcoming election somewhat stressful. Everybody is pressing me to cast a vote, when in all fairness it would be much stronger if I just forged it.
onsdag 3 juni 2009
Oblodigt allvar
Jag vet att somliga av er kvider i smärta över mina små harmlösa ordvitsar, men jag bara måste... det är ett gift, en mental restprodukt av ett kantstött inre, som måste ut ur systemet:
"Hur tusan kan det komma sig att blodcentralerna fortsätter att existera, när hela deras grundtanke går ut på att tappa så många besökare som möjligt?"
"Hur tusan kan det komma sig att blodcentralerna fortsätter att existera, när hela deras grundtanke går ut på att tappa så många besökare som möjligt?"
Medborgare Rilleman
Har idag fullgjort de av mina medborgerliga plikter som fick skjutas upp p.g.a. gårdagens utryckning. Min röst är nu hörd i EU-valet och mitt blod kommer förhoppningsvis någon till godo, med lite tur hamnar det i en kvinna. Träningsvärken i lår och armar är episk efter senaste rundan och jag älskar det ("AJ-Ont-hihihi", typ). Med blodgivningen som ursäkt har jag en vilodag där jag bara cyklar runt och fikar med gamla arbetsgivare och skickar nödvändiga papper åt alla håll.
Diverse bekanta har under dagen uppmärksammat mig på att jag apropå gårdagens arbete figurerar i pappersbaserade rikstäckande media. Både Aftonblahadet (s.22) och TrÄxspressen (s.23) har i dagens utgåva små artiklar där jag står och ser antingen förvirrad eller myndig ut i bakgrunden, det är svårt att avgöra. Båda känslorna var aktuella i olika skeenden av arbetet. I vanlig ordning är rubrikerna helt förutsägbara; "Missade kröken" resp. "Sprit funkar inte i trafiken". Nåja, hade de varit bra journalister så hade de väl jobbat på riktiga tidningar...
Diverse bekanta har under dagen uppmärksammat mig på att jag apropå gårdagens arbete figurerar i pappersbaserade rikstäckande media. Både Aftonblahadet (s.22) och TrÄxspressen (s.23) har i dagens utgåva små artiklar där jag står och ser antingen förvirrad eller myndig ut i bakgrunden, det är svårt att avgöra. Båda känslorna var aktuella i olika skeenden av arbetet. I vanlig ordning är rubrikerna helt förutsägbara; "Missade kröken" resp. "Sprit funkar inte i trafiken". Nåja, hade de varit bra journalister så hade de väl jobbat på riktiga tidningar...
Blött, trött, nött
Igår när jag precis knallat in på biblioteket för att EU-rösta (bröllop i Höör i helgen, hinner inte annars) var det som om rösterna av tusentals alkoholiserade själar vrålat i samfälld vånda... Kort därefter ringde telefonen.
Ett släp lastat med 14 pall öl, vin och sprit hade gått av vägen i höjd med Överum och nu behövde lasten bärgas. Jag var på jobbet 30 minuter senare och med en lastbil och två kompanjoner drog vi mot olycksplatsen. Väl där möttes vi av Assistancekåren och en helt otrolig syn. Tydligen har släpet gått utanför väggrenen, skurit ut och vält ett halvvarv, hyvlat av skåp och last och sedan slagit i något så att det gått upp på vägen igen och lagt sig på snedden bakom bilen. Chauffören klarade sig oskadd. Röran i diket var fruktansvärd.
Bitar av skåpet, lastpallar, plastbackar och ett helt systembolagssortiment låg i en homogent tumlad röra. Trasigt, sprucket, upplöst.. urk. Initialt var instruktionen att röja olycksplatsen, se till att drickat kom tillbaka och gärna i så gott skick att det gick att räkna av alt. returneras. Efter en stunds hårt och ganska fruktlöst arbete insåg vi att tidsåtgången för att manuellt bära upp godset var allt för hög och tillstånd inhämtades att få hyra in en kranbil och dumpa vrakgodset i en container. All heder åt Assistancekårens personal som hade björnkoll på vem man skulle ringa. Utan deras insatser hade vi stått kvar i diket än. Deras tjänster var säkert också mycket uppskattade av den okände lastbilschauffören som höll ut så mycket från kranbilen att han istället satte SIN bil i diket på andra sidan vägen. Vad är oddsen för att köra av vägen precis där det står TRE bärgare..?
Vi hade sorterat fram och lastat så mycket som gick att hitta av de dyra sorterna; sprit och viner, men sedan fick skopan göra processen kort med resterande flaskor och burkar. "Pelle" var en sann virtuos med skopan, och den fullkomligt frustade av ölskum. Idag luktar mina arbetskläder fortfarande svagt av pilsner... Olycksplatsen är mycket sank redan från början och efter olyckan är den fullständigt marinerad i öl. Jag fruktar att det inte kommer att finnas ett nyktert rådjur i den skogen på den här sidan midsommar. Som slutkläm handplockade vi igenom olycksplatsen för att få upp så mycket glassplitter som möjligt och därefter gjordes en provisorisk justering av vägbanken. Vägverket får laga räcket och Telia den nedrivna ledningen.
Urlastningen av det bärgade "fingodset" tog en bra stund och idag är jag ledbruten och rätt sliten. Mina kläder ser ut som om någon krupit genom en leråker och mina skor är inkapslade i torkad gyttja. SNAFU, med andra ord. :-)
Ett släp lastat med 14 pall öl, vin och sprit hade gått av vägen i höjd med Överum och nu behövde lasten bärgas. Jag var på jobbet 30 minuter senare och med en lastbil och två kompanjoner drog vi mot olycksplatsen. Väl där möttes vi av Assistancekåren och en helt otrolig syn. Tydligen har släpet gått utanför väggrenen, skurit ut och vält ett halvvarv, hyvlat av skåp och last och sedan slagit i något så att det gått upp på vägen igen och lagt sig på snedden bakom bilen. Chauffören klarade sig oskadd. Röran i diket var fruktansvärd.
Bitar av skåpet, lastpallar, plastbackar och ett helt systembolagssortiment låg i en homogent tumlad röra. Trasigt, sprucket, upplöst.. urk. Initialt var instruktionen att röja olycksplatsen, se till att drickat kom tillbaka och gärna i så gott skick att det gick att räkna av alt. returneras. Efter en stunds hårt och ganska fruktlöst arbete insåg vi att tidsåtgången för att manuellt bära upp godset var allt för hög och tillstånd inhämtades att få hyra in en kranbil och dumpa vrakgodset i en container. All heder åt Assistancekårens personal som hade björnkoll på vem man skulle ringa. Utan deras insatser hade vi stått kvar i diket än. Deras tjänster var säkert också mycket uppskattade av den okände lastbilschauffören som höll ut så mycket från kranbilen att han istället satte SIN bil i diket på andra sidan vägen. Vad är oddsen för att köra av vägen precis där det står TRE bärgare..?
Vi hade sorterat fram och lastat så mycket som gick att hitta av de dyra sorterna; sprit och viner, men sedan fick skopan göra processen kort med resterande flaskor och burkar. "Pelle" var en sann virtuos med skopan, och den fullkomligt frustade av ölskum. Idag luktar mina arbetskläder fortfarande svagt av pilsner... Olycksplatsen är mycket sank redan från början och efter olyckan är den fullständigt marinerad i öl. Jag fruktar att det inte kommer att finnas ett nyktert rådjur i den skogen på den här sidan midsommar. Som slutkläm handplockade vi igenom olycksplatsen för att få upp så mycket glassplitter som möjligt och därefter gjordes en provisorisk justering av vägbanken. Vägverket får laga räcket och Telia den nedrivna ledningen.
Urlastningen av det bärgade "fingodset" tog en bra stund och idag är jag ledbruten och rätt sliten. Mina kläder ser ut som om någon krupit genom en leråker och mina skor är inkapslade i torkad gyttja. SNAFU, med andra ord. :-)
måndag 1 juni 2009
Nytt personbästa!
Ledig dag, på gott och ont. Jag passade på att lämna in ett par finskjortor (nej! inte "linskjortor, det är bomull! dumma ordlista..) på tvätten. Det var målet och vapenvalet var inlines.
Resan började med ett ben från porten till Tholmarks där pulsgivaren justerades (bandet spändes). I takt med att överkroppen blivit en smula V-formad har slika tingestar en tendens att glida nedåt.. :-)
Från Tholmarks spurtades det i lätt motvind till Green Cargo där jag ålade ("tvingade", inte "krypa") mig själv att sitta ner och vara social tills pulsen gått ner under 130. Därefter över järnvägen och bort till Startvätten via Sveagatan/Timmermansgatan. Tjejen i kassan antydde med minspel att de flesta kunder anlände på andra sätt än med inlines.
Samma väg tillbaka, Platensgatan till Kungsgatan och över St. Larsgatan ner till Hamngatan. Detta kändes obra (cementplattor är odugligt när man kör med stavar!) varför jag snart vände upp igen via Ågatan följt av Snickaregatan till Simhallen och Torkelbergsgatan till Trädgårdsföreningen. Sen blev det livat!
Lasarettsgatan är guds gåva till de tokiga. Så fort jag såg uppförsbacken visste jag att det skulle göra ont! Hurra! På toppen, vid infarten till sjukhuset, var jag lite matt i pälsen men inte på något sätt färdig att ge upp. Däremot var det ju slut på backe. Indikerad puls var 200 slag i minuten, något som jag alltid trott skulle vara rejält smärtsamt men som i själva verket mest märktes på att musklerna i ben och armar byggt upp mjölksyra. Det tog bara några minuter att bli pigg och aggressiv igen. Det är nog dags att läsa lite träningsfysiologi (?).
Hemresan gick över Tränggatan (jävla vägbygge!), Stengatan, Åsgatan, Västra vägen, Storgatan, Gröngatan , Biblioteket, Hunnebergsgatan, Grenadjärsgatan och småvägarna i Skägget. 14.4 km enligt eniro.
Efter en burgare på Burger King (motsvarar på ett ungefär energimässigt vad jag förbrukade :-) cyklade jag på eftermiddagen i princip samma sträcka för att varva ner och träffade då på Rebecca, Fidde och Hampus som på ett föredömligt sätt föreslog glassätande på Bosses. Jag får se vad jag gör i morgon. Någon måste ju simma också...
Resan började med ett ben från porten till Tholmarks där pulsgivaren justerades (bandet spändes). I takt med att överkroppen blivit en smula V-formad har slika tingestar en tendens att glida nedåt.. :-)
Från Tholmarks spurtades det i lätt motvind till Green Cargo där jag ålade ("tvingade", inte "krypa") mig själv att sitta ner och vara social tills pulsen gått ner under 130. Därefter över järnvägen och bort till Startvätten via Sveagatan/Timmermansgatan. Tjejen i kassan antydde med minspel att de flesta kunder anlände på andra sätt än med inlines.
Samma väg tillbaka, Platensgatan till Kungsgatan och över St. Larsgatan ner till Hamngatan. Detta kändes obra (cementplattor är odugligt när man kör med stavar!) varför jag snart vände upp igen via Ågatan följt av Snickaregatan till Simhallen och Torkelbergsgatan till Trädgårdsföreningen. Sen blev det livat!
Lasarettsgatan är guds gåva till de tokiga. Så fort jag såg uppförsbacken visste jag att det skulle göra ont! Hurra! På toppen, vid infarten till sjukhuset, var jag lite matt i pälsen men inte på något sätt färdig att ge upp. Däremot var det ju slut på backe. Indikerad puls var 200 slag i minuten, något som jag alltid trott skulle vara rejält smärtsamt men som i själva verket mest märktes på att musklerna i ben och armar byggt upp mjölksyra. Det tog bara några minuter att bli pigg och aggressiv igen. Det är nog dags att läsa lite träningsfysiologi (?).
Hemresan gick över Tränggatan (jävla vägbygge!), Stengatan, Åsgatan, Västra vägen, Storgatan, Gröngatan , Biblioteket, Hunnebergsgatan, Grenadjärsgatan och småvägarna i Skägget. 14.4 km enligt eniro.
Efter en burgare på Burger King (motsvarar på ett ungefär energimässigt vad jag förbrukade :-) cyklade jag på eftermiddagen i princip samma sträcka för att varva ner och träffade då på Rebecca, Fidde och Hampus som på ett föredömligt sätt föreslog glassätande på Bosses. Jag får se vad jag gör i morgon. Någon måste ju simma också...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
