Maskinerna är våra vänner??

Jag har tidigare skrivit ett inägg om mina erfarenheter av Willy's nya automatkassor, där man själv scannar sina varor. Att jag även idag ställde mig i samma kassakö kan endast härröra från djupt liggande masochistiska personlighetsdrag. Jag njuter uppenbarligen av att se mitt liv förslösas medan andra människor slåss med sånt de inte begriper. Idag gick dock dumheten upp till en hittills inte skådad nivå, så lite spännande var det allt. Jag fick se det hysteriskt roliga i att kombinera ny teknik, okunskap, urusel timing och äktenskap!

Jag valde att ställa mig efter ett par i yngre medelåldern eftersom deras varukorg såg föredömligt tom ut. De hade naturligtvis samma problem med att scanna streckkoden som alla andra. 99% av alla jag sett misslyckas med detta moment börjar vifta runt med varan som om de försöker inpränta varans pris i systemet medelst en jävligt komplicerad besvärjelse. Jag tror att hemligheten ligger i att SÄNKA varan så att scannern SER streckkoden, och sedan hålla den STILL tills man får ett bekräftande pip, och min MTBF talar för att jag är nära sanningen här.

Riktig humor uppstod dock först när de krigat klart med scannern och skulle betala. Exakt varför de valde att samarbeta om detta kommer jag aldrig att förstå. I det aktuella kassasystemet ingår att man följer en intruktion, gör ett val och därefter följer nästa instruktion tills man är klar. Det är inte helt svårt för en enstaka person att ibland hamna i ofas med systemet, och där det inte är helt svårt för den enskilde brakade det aktuella äkta paret in som ett hangarfartyg på en båtmässa. "Han" har, i egenskap av man, inmutat touchskärmen som sitt personliga revir och fått svår teknisk tunnelsyn. "Hon" har hand om familjens plånbok och därmed betalkortet, varför hon tar på sig uppgiften att sköta betalkortsterminalen. Ingen av dem säger ett ord, båda stirrar rakt fram.

Samtidigt som han försöker välja betalaternativ drar hon kortet i läsaren. Det blir fel. Systemet säger med lugn röst att de skall göra om och göra rätt. Mannen idiotförklarar hustrun. På hans skärm står ju att man skall "stoppa in kortet i läsaren", inte dra det. Hon stoppar in kortet i läsaren. Jag noterar att deras kort inte har något chip, men har nu så roligt att jag inte för allt smör i kyldisken vill ingripa i naturens gång. Jag är bara 32 år gammal, jag har tid. Kortterminalen klagar, hustrun tar poäng på mannen. Ett lika, antalet idioter ökar med 100%. Vad som sedan följer är en balett i tid och rum där kort trycks in och dras ut, knappar trycks på och val exekveras men där INGET görs i rätt ordning! De verkar arbeta efter principen "ett oändligat antal apor på ett oändligt antal automatkassor MÅSTE förr eller senare lyckas köpa kattmat, ättika, bananer...". Hade det inte varit för den hårt prövade personalen, som lyckligtvis har root på maskinerna, så hade situationen lätt kunnat eskalera till fullskalig genus-jihad.

Ungefär samtidigt börjar jag spana mot de andra kassorna för att se om de kanske kommer att bli lediga innan mitt förstahandsval. Till min lycka ser jag att en grupp yngre tjejer lyckats mangla sig igenom procesen så långt att de ska betala. De väljer kontantalternativet, får veta att de är skyldiga Willy's några dryga hundralappar och försöker således pressa in en tjock bunt blandade sedlar i inmatningsspringan. Dumheten är lika uppenbar som logiken bakom den i detta fall. Om man får ut en bunt sedlar ur bankomaten så är det väl bara logiskt att man stoppar in en bunt sedlar i en snarlik maskin? Maskinen blir först helt förstoppad, sedan kräks den. Svenska språket innehåller inga tilfredställande kraftfulla vulgariteter för att utrycka den frustration jag plötsligt känner, så jag är tyst och räknar till ett mycket högt tal.

Slutsatsen blir även denna gång att det enda i den här historien som gör skäl för beteckningen "automatkassa" är merparten av de människor som försöker använda en.