Sötvatten, nej tack!

Enligt välorienterade källor får Roxen ta emot 6-7 ton sukralos varje år. Ämnet är ett sötningmedel som används av bl.a. Arla för framställningen av mini-yoggi. Sukralos är ur ett kemiskt perspektiv väldigt stabilt vilket gör att det inte bara passerar mag/tarmkanalen nästan orört utan även reningsverket. Eftersom det bryts ner långsamt hamnar det sen i tilltagande mängd i naturen. Det är skrämmande att det enda man med säkerhet kan säga om ämnets inverkan på biotopen är att "halterna ännu inte är så höga att fiskarna dör av det". Fan vad trygg jag känner mig...

Sukralos tillverkas genom att sackaros kloreras för att göra molekylen stabil och därmed hindra den från att spjälkas och tas upp av kroppen. Man tar alltså något som i grund och botten är socker och gör det till nåt som är 600 gånger sötare genom att tillsätta saker som hör hemma i simbassänger. Produkten blir något som förlorar allt värde för vår kropp efter den korta stund vi haft det på tungan, och som därefter bara är en förorening på väg ut i Roxen. Till gruppen klororganer hör även kändisar som våra mest kända miljögifter, exempelvis DDT, pcb, fenoxisyror och dioxiner.

Varför å varför, är vi så rädda för socker?? Det är en av grundstenarna i vår biologi, helt enkelt livsnödvändigt. Vår kropp har sedan urminnes tider förfinat metoden att bryta ner socker till energi. Om den moderna människan nu har problem med att den äter för mycket socker så känns det som en mycket avig lösning på problemet att istället börja äta kemikalier som för allt vad jag vet har mer gemensamt med nervgifter än med mat.