Schrödingers plasma-TV

Ett av mina återkommande jobb i flyttbranchen är att köra SAAB's utställningsmateriel ner till Landvetters flygplats, varifrån det sedan flygs till nån del av världen där man hoppas få sälja flygplan. Det är vanligtvis att betrakta som ett "finjobb" eftersom man bara behöver köra bil och inte bära någonting.

I dagens last ingick det vanliga krimskramset som hör mässor till, broschyrer och presentartiklar. Dessutom en stor svart hjulförsedd låda innehållande en plasmaskärm. Denna var försedd med diverse dekaler som antydde ett visst mått av ömtålighet varför jag lastsäkrade den med allt jag hade. Resultatet kan bara beskrivas som flyttbondage av bästa sorten. Enligt fraktsedeln vägde skärm och transportlåda straxt under 200 kg. Gör man skärmar i gjutjärn nu eller vad?

Vanligtvis är det inte snöstorm mellan Ödeshög och Borås. Det snöade ett tag så mycket att vindrutetorkarna bara orkade knuffa snön fram och tillbaka över rutan. Att sikten nästan helt uteblev hade säkert stört mig om jag inte hade varit så upptagen med att låta bli att bli blåst av den istäckta vägbanan. En skåpbil har förvånansvärt få fördelar i en sån situation; stort vindfång, lätt egenvikt, råstark turbodiesel och bakhjulsdrift. Jag var dock aldrig riktigt nära döden utom på en bro mellan Gränna och Jönköping där vinden nästan pressade mig över räcket. Efter det var jag i alla fall inte sömnig längre.

Nere på Landvetter parkerade jag utanför GLA-terminalen för flygfrakt och bad personalen om hjälp med avlastningen. Efter att alla spännband lossats rullades skärmlådan fram så att truckföraren kunde gaffla på den. Detta gick bra. Han backade sedan försiktigt in genom porten och svängde vänster. Det gick väl sådär. Lådan, som uppenbart är rätt topptung, och som fortfarande befinner sig en knapp meter ovanför backen, välter och hinner rotera hela 90 grader innan alla 190 kilona annonserar för världen att de landat klart. Jag har alltid hävdat att man kan höra skillnad på vanliga ljud och "dyra ljud" och dagens övning gav mig ingen anledning att revidera den uppfattningen.

Gjort är gjort och det fanns ingen anledning att bråka om olyckan. Det är en sak mellan fraktfolket, SAAB och ev . ett försäkringsbolag. För att lätta upp stämningen lite kände jag att någon borde säga nåt, så jag klämde till med att situationen visade slående likheter med den berömda "Schrödingers katt". Detta framkallade de mest oförstående blickar jag sett, någonsin. Eftersom poängen var i uppenbar fara förklarade jag snabbt hela grejen med att plasmaskärmen, tills någon öppnade lådan och faktiskt kollade om den var hel eller trasig, befann sig i ett obestämt kvanttillstånd där den var BÅDE hel OCH trasig, SAMTIDIGT. Jag var den ende som var upphetsad när jag förklarat klart. Fraktkillarna skruvade lite på sig, pratade lågmält sinsemellan och kom fram till slutsatsen att "om det fanns två skärmar i lådan så kanske åtminstone den ena fortfarande var hel".

På vägen hem kom jag på vilka fåglar som har det hetaste myset; Flamingos.