Efter att ha hämtat mig från midsommarfirandets alla vedermödor var det återigen dags att lasta firmabilen full med skrot och likt en urvattnad Mad Max ge sig ut på vägarna för att slåss mot otäta ställverkskassuner. Denna gång var siktet ställt på Karlstad, Värmlands juvel, Klarälvens ringmuskel.
Vid ankomsten på måndag eftermiddag inspekterades arbetsplatsen i ett hjärtligt hällande regn. Lyckligtvis var inget arbete inplanerat utan vi fortsatte mot Coop för att handla förplägnad och mot Bomstadbadens Familjecamping för att söka förläggning. Vi hyrde en liten stuga och fick samtidigt tillgång till de övermåttan lyxiga hygienfaciliteterna. Allt var hur fräscht som helst och det tog inte lång stund innan man kände sig helt hemmastadd. Vi degade framför den kollektiva dumburken en stund, i glatt samspråk med en ambulerande guldhandlande gentleman och dennes trötta hund, innan vi petade i oss ett par tre varmkorvar och kröp till kojs.
Likt ljuddämpade skuggor rullade vi ur sängarna på befallning av väckaruren. Från sovande till fullt påklädd tar det inte fullt 30 sekunder. Frukosten skulle imponerat på killarna från Sparta, men det den saknar i smak tar den igen på fiberinnehåll. Flingorna vi köpt skulle kunna ge en bäver förstoppning... En stund innan 0700 rullar vi mot arbetet inne i Karlstad. Vädrets makter har deklarerat eld upphör och det är blåsigt och molningt men torrt.
De aktuella kassunerna är föredömligt lättillgängliga och vi har inga problem att lyfta undan så många raster (betonglock, väger ca 50 kg styck) vi behöver. Att kunna arbeta stående får anses vara lyx, normen är att bara kunna ta bort ett raster, åla ner, och sedan utföra arbetet liggande i kassunen, ett arbete för "de obotligt smala utan dödsångest". Innan vi ens kan börja vårt egentliga arbete måste vi tömma kassunerna på regnvatten, transformatorolja, döda smådjur, amfibier och en salig sörja av alger, mossa och slam. Till detta arbete har vi ett helt batteri av pumpar och filter, men det mesta av solid karaktär förs via gummiraka och spade ner i en sopsäck. Det enkla är ofta det bästa. När allt är rent kan det egentliga arbetet med att täta kassunen börja. Genomföringar och täckplattor i rostfri stålplåt monteras med expanderbult. Allt sitter som berget och blir tätare än det mesta på marknaden. En gissning är att våra tätningar faktiskt är det enskilt starkaste på kassunen när vi är klara, man tar inte bort en sån utan att ta med en stor del av väggen den sitter i.
Tisdagen blev en dryg och därför övermåttan produktiv dag. Jag och kollegan jobbar bra ihop och är båda två väldigt... resultatorienterade. Därför får vi ofta mycket gjort på lite tid. Arbetet kändes dock i rygg och axlar när vi var klara för dagen och det var en fröjd som är svår att uttrycka i ord när jag fick kliva in i duschen på campingen för att låta det varma vattnet skölja cementdammet ut håret. Trotts att jag använt skyddsglasögon vid sågningen hade jag fått lite damm i ena ögat och hade därför en klart rosa ögonvita. Väldigt latjo, väldigt "Barbie"...
Onsdagen lovade gott emedan det riktigt tunga jobbet var avklarat. Vädret var fortsatt gynnsamt. Vi checkade ut från den lummiga campingen vid stranden och körde via Coop Bygg in till jobbet igen. På schemat stod gummisprutning av ett par kassuner med otäta väggar samt gjutning av ett par barriärer för läckande olja. Beväpnad med en hink, murslev, en påse finbetong och en helt rudimentär aning om hur man gör började jag göra den värsta kaksmet som någonsin skådats. Jag var faktiskt så seriös att jag byggde mig en liten gjutform, om man nu kan kalla att slå i fyra spik i lika många träbitar för att bygga... Med teknikerns obändiga självförtroende struntade jag i att läsa instruktionen på påsen och blandade betong med vatten tills en för ändamålet lämplig plasticitet uppnåtts. Jag hade en aning om att betong som skall slevas i för hand behöver vara något mindre rinnig än betong som skall hällas i gjutform. Framtiden får utvisa om denna teori, liksom det färdiga resultatet, håller. Det blev i alla fall en dubbel uppsättning strängar med varierande grad av finish. För extra täthet fick de sedan en coating av vår gummimassa. Jag tror det funkar som avsett och skulle jag ha fel så är det inte värre än att en morgontrött sommarjobbare kan mejsla bort skräpet på en kafferast. Det enda en Rilleman kan förmås armera är handgranater.
Resan hem från Karlstad var inte särskilt lång men efter tre intensiva dagar och med den avspänning som kommer av vetskapen om att man lyckats med ännu ett jobb var det stundtals lite svårt att hålla tankar och ögonlock i styr. Ett stopp på VärmlandsRasta för lite mat gav ny energi och ett ilsket humör. Att ta 19 kronor för ett glas läsk! Månglare! Nu vankas ett par dagar hemma innan vi drar igen på måndag.
onsdag 25 juni 2008
torsdag 19 juni 2008
Umpc?
Rubriken skall utläsas "ultra mobile personal computer" och syftar på alla de mycket små datorer som börjat dyka upp i butikerna. De har skärmar på 7-10", väger från knappa kilot till ca 1,5 kg och är i storlek närmast att likna vid ett dubbelvikt A4 eller möjligen något större. Priserna för dessa småmaskiner ligger typiskt i klassen 3000-5000 kr. Vissa kan köra Windows XP och flera erbjuds med Linuxdistributioner. Kundkretsen får antas vara de användare som inte egentligen behöver ergonomin i en "fullstor" laptop utan istället värdesätter möjligheten att ha en mycket portabel möjlighet att koppla upp sig trådlöst för att surfa, maila eller köra Skype. Jag har valt att se umpc'n som en slags vidareutveckling av mobiltelefonen snarare än av datorn.
Anledningen till att börjat fundera på små datorer är att jag anar att pensionsdatum snabbt närmar sig för min gamla ång-laptop, en Dell Inspiron 8200. Den tuggar fortfarande maten men saknar allt fler tänder för varje dag. Batteritid är inte att tänka på och det känns inte värt att kosta på en så gammal maskin några nya investeringar. Roligare, och förmodligen en bättre affär, är att köpa nåt nytt och modernt. Frågan är då bara vad? Facit visar att åtminstone inte jag gärna kånkar runt på en bärbar som väger 3 kg plus infrastruktur (väskor, trafo..). Jag hör till dem som surfar och skriver lite e-post när jag är ute, möjligen vill jag skriva lite bloggar och kanske vore det bra att kunna spara ner bilder från kamerans minneskort. Några mp3-filer och varför inte en film när jag åker något miljöpolitiskt korrekt färdmedel? Än ser jag inget skäl att direkt välja bort umpc. Låt oss titta på några alternativ.
ASUS var tidigt ute med sin Eeepc. Jag har spanat in den i butiken och dömt ut den som allt för liten för att vara praktisk/kul. 7" är en allt för kraftig kompromiss med användbarheten, att behöva scrolla ett A4 i sidled går fetbort. Snart kommer uppföljaren Eee-900 som har en större skärm på 8,9". Det återstår att se hur "stort" detta upplevs i verkligheten.
En intressant uppstickare i umpc-racet är MSI med sin Wind. 10" skärm börjar ju likna nåt samtidigt som vikten och storleken fortfarande ligger inom det acceptabla. Inget man stoppar i fickan, men får lätt plats i en liten väska. Ett plus är att den går att få med XP, eller rättare sagt, att man slipper Vista. Om jag viste nåt om Linux skulle jag säkert förorda det framför de båda andra men som det är nu får någon annan ta den biten.. Jag är lite intresserad av t.ex. en Ubuntulösning tillsammans med en officesvit baserad på fri källkod, men har fått intrycket att det ofta kräver lite praktisk handpåläggning för att lira ordentligt (?).
Det ryktas att även Dell har en umpc på gång, men ännu saknas substantiell information annat än att den i de egna leden omnämns som en "Axim evolution". Bra eller anus, vem vet?
Övriga alternativ hamnar i kategorin "liten vanlig laptop" och har 12-13,3" skärm, lättade chassin och vikter från ca 1,5 kg. Hetast där är förmodligen Macbook Air, LG P300, Lenovo X300 och varför inte Voodoo's Envy 133 som kommer 20:e Juni.
Anledningen till att börjat fundera på små datorer är att jag anar att pensionsdatum snabbt närmar sig för min gamla ång-laptop, en Dell Inspiron 8200. Den tuggar fortfarande maten men saknar allt fler tänder för varje dag. Batteritid är inte att tänka på och det känns inte värt att kosta på en så gammal maskin några nya investeringar. Roligare, och förmodligen en bättre affär, är att köpa nåt nytt och modernt. Frågan är då bara vad? Facit visar att åtminstone inte jag gärna kånkar runt på en bärbar som väger 3 kg plus infrastruktur (väskor, trafo..). Jag hör till dem som surfar och skriver lite e-post när jag är ute, möjligen vill jag skriva lite bloggar och kanske vore det bra att kunna spara ner bilder från kamerans minneskort. Några mp3-filer och varför inte en film när jag åker något miljöpolitiskt korrekt färdmedel? Än ser jag inget skäl att direkt välja bort umpc. Låt oss titta på några alternativ.
ASUS var tidigt ute med sin Eeepc. Jag har spanat in den i butiken och dömt ut den som allt för liten för att vara praktisk/kul. 7" är en allt för kraftig kompromiss med användbarheten, att behöva scrolla ett A4 i sidled går fetbort. Snart kommer uppföljaren Eee-900 som har en större skärm på 8,9". Det återstår att se hur "stort" detta upplevs i verkligheten.
En intressant uppstickare i umpc-racet är MSI med sin Wind. 10" skärm börjar ju likna nåt samtidigt som vikten och storleken fortfarande ligger inom det acceptabla. Inget man stoppar i fickan, men får lätt plats i en liten väska. Ett plus är att den går att få med XP, eller rättare sagt, att man slipper Vista. Om jag viste nåt om Linux skulle jag säkert förorda det framför de båda andra men som det är nu får någon annan ta den biten.. Jag är lite intresserad av t.ex. en Ubuntulösning tillsammans med en officesvit baserad på fri källkod, men har fått intrycket att det ofta kräver lite praktisk handpåläggning för att lira ordentligt (?).
Det ryktas att även Dell har en umpc på gång, men ännu saknas substantiell information annat än att den i de egna leden omnämns som en "Axim evolution". Bra eller anus, vem vet?
Övriga alternativ hamnar i kategorin "liten vanlig laptop" och har 12-13,3" skärm, lättade chassin och vikter från ca 1,5 kg. Hetast där är förmodligen Macbook Air, LG P300, Lenovo X300 och varför inte Voodoo's Envy 133 som kommer 20:e Juni.
söndag 15 juni 2008
Touch-and-go-liv
Rubriken syftar på min "technomadiska" livsstil, där jag får en helg hemma mellan veckor av arbete på annan ort i landet. Dagarna fylls av transporter mellan arbetsplatser, tillfälligt boende (campingstugor, vandrarhem etc) och butiker för mat och dryck. Överlag går arbetet bra, får vi bara rätt information i rätt tid så löser vi det mesta. I övriga fall improviserar vi tills vi gjort det bästa av situationen.
Jag trivs bra med att hela tiden få nya mål att lösa. Allt blir ett mini-projekt där en massa information ska sammanställas och villkor ska uppfyllas. Lösa trådar ska sys ihop till en klar bild av vad som ska göras, materiel ska anskaffas, chefer och kunder kontaktas och dessutom måste man ta reda på vart närmaste camping, Preem och systembolag ligger... Konkreta mål är bra eftersom det ger tydliga bockar i rutan när man är färdig.
Senaste veckorna har jag haft möjlighet att köra efter en TomTom-gps. Jag , som alltid betraktat bilnavigatorn som en ovärdig utväg för de som är för lata eller okunniga för att läsa kartan, får nu vackert erkänna att det är ett suveränt verktyg när man som jag rör sig över stora ytor av landet. Den leder mig till ett ställverk som bara angivits med latitud och longitud, den varnar för fartkameror, den berättar vart närmsta bensinstation/camping/hotell finns/hur långt jag har kvar, när jag kommer att vara framme... Dock är den ännu inte helt felfri. Om uppdateringarna av kartunderlaget släpar lite kan man ibland finna att manicken rekommenderar en orimlig väg, men då är det ju bara att köra efter sunda förnuftet tills gps:en räknat om färdvägen. Röststyrningen funkar också jäkligt bra men det vore kul att kunna välja en röst i stil med "Uma Thurman berättar att man ska svänga vänster och, utan att höja rösten, att hon tyvärr tänker hugga huvudet av en lite senare..". Det slår i alla händelser John Cleese.
Jag trivs bra med att hela tiden få nya mål att lösa. Allt blir ett mini-projekt där en massa information ska sammanställas och villkor ska uppfyllas. Lösa trådar ska sys ihop till en klar bild av vad som ska göras, materiel ska anskaffas, chefer och kunder kontaktas och dessutom måste man ta reda på vart närmaste camping, Preem och systembolag ligger... Konkreta mål är bra eftersom det ger tydliga bockar i rutan när man är färdig.
Senaste veckorna har jag haft möjlighet att köra efter en TomTom-gps. Jag , som alltid betraktat bilnavigatorn som en ovärdig utväg för de som är för lata eller okunniga för att läsa kartan, får nu vackert erkänna att det är ett suveränt verktyg när man som jag rör sig över stora ytor av landet. Den leder mig till ett ställverk som bara angivits med latitud och longitud, den varnar för fartkameror, den berättar vart närmsta bensinstation/camping/hotell finns/hur långt jag har kvar, när jag kommer att vara framme... Dock är den ännu inte helt felfri. Om uppdateringarna av kartunderlaget släpar lite kan man ibland finna att manicken rekommenderar en orimlig väg, men då är det ju bara att köra efter sunda förnuftet tills gps:en räknat om färdvägen. Röststyrningen funkar också jäkligt bra men det vore kul att kunna välja en röst i stil med "Uma Thurman berättar att man ska svänga vänster och, utan att höja rösten, att hon tyvärr tänker hugga huvudet av en lite senare..". Det slår i alla händelser John Cleese.
måndag 9 juni 2008
Kul om krig
Jag har just plöjt igenom "Krig - fakta, myter och kuriosa" av Nicholas Hobbes, och kan bara inte låta bli att dela med mig av några av de minnesvärda citat som finns i boken:
"Vi bör förklara Nordvietnam krig... Vi skulle asfaltera hela landet och bygga parkeringsplatser, och ändå vara hemma igen före jul."
Ronald Reagan, 1965
"Hårt ansatt på högra flanken; min vänstra retirerar. Min center viker. Omöjligt att manövrera. Läget utmärkt. Jag anfaller."
General Ferdinand Foch till general Joseph Joffe under slaget vid Marne, 1914
"Att gå ut i krig utan Frankrike är som att gå på hjortjakt utan dragspel."
H. Norman Schwartzkopf
"Kom inte och prata med mig om flottans traditioner! De handlar bara om rom, sodomi och prygel!"
Winston Churchill till Brittiska amiralitetet, 1939
"Om det inte vore för ormar och spindlar skulle kvinnor kunna bli till en förnämlig brigad. De bryr sig inte om kulor - kvinnor är inte rädda för kulor; men en enda stor råttsnok skulle kunna skrämma en hel armé på flykten.
Richard Ewell, generallöjtnant i sydstatsarmén
"Vi bör förklara Nordvietnam krig... Vi skulle asfaltera hela landet och bygga parkeringsplatser, och ändå vara hemma igen före jul."
Ronald Reagan, 1965
"Hårt ansatt på högra flanken; min vänstra retirerar. Min center viker. Omöjligt att manövrera. Läget utmärkt. Jag anfaller."
General Ferdinand Foch till general Joseph Joffe under slaget vid Marne, 1914
"Att gå ut i krig utan Frankrike är som att gå på hjortjakt utan dragspel."
H. Norman Schwartzkopf
"Kom inte och prata med mig om flottans traditioner! De handlar bara om rom, sodomi och prygel!"
Winston Churchill till Brittiska amiralitetet, 1939
"Om det inte vore för ormar och spindlar skulle kvinnor kunna bli till en förnämlig brigad. De bryr sig inte om kulor - kvinnor är inte rädda för kulor; men en enda stor råttsnok skulle kunna skrämma en hel armé på flykten.
Richard Ewell, generallöjtnant i sydstatsarmén
H2 or bust!
Eftersom jag måste köra mycket bil i jobbet så måste jag också tanka ofta. Jag är därför plågsamt medveten om hur mycket fossila bränslen vår nuvarande livsstil bränner. Trots att priserna rusar i höjden så snarast ökar konsumtionen av bensin och diesel. Jag har fått nog. Jag vill ha vätgas istället.
Elbilar är säkert fint för de som inte ska köra i annat än stadstrafik, men för egen del ser jag ett behov av att snabbt kunna fylla på drivmedel vid behov för ökad aktionsradie. Efter att etanolen visat sig vara en miljömässigt tvivelaktig lösning så känns vätgasen som det nära på perfekta svaret på hur man ska driva en bil, antingen man förespråkar förbränningsmotor eller bränsleceller. Den dåligt underbyggda Hindenburginspirerade fobi många människor verkar ha när det gäller vätgas liknar det nationella stigma som i vårt land utgörs av "Ådalen 1931". Även om Svenska politiker för en gångs skull skulle lyckas med att göra något bättre i det här landet så kommer snart någon liten politruk att kvida "Kom ihåg Ådalen!" och så måste alla nicka bistert och låta sina goda ideer förfaras. JAG SKITER I ÅDALEN! Det har precis lika lite med vår nuvarande situation att göra som Hindenburgs eldfängda dopning (Jo, det ÄR puckat att måla vätgasfyllda luftskepp med raketbränsle*, men det gör sig väldigt bra på film..) har att göra med moderna säkra vätgastankar. Sluta hänga fast vid gamla dåliga idéer när det finns nya bra är ni så jävla snälla! Vi har redan slösat bort väldigt mycket tid på att envist stirra oss blinda på oljan och lyssna på dess snikna förkämpar som säger att "den nog inte tar slut än på ett tag". Modern teknik har nu gått så långt att det är dags att vi, folket, ställer oss upp och börjar ställa krav på en ordentlig förändring.
"Jag, [insert name], tänker minsann inte köpa någon ny bil förrän det finns ett vettigt vätgasalternativ!". Ett dylikt yttrande från en mångmiljonhövdad kör av potentiella köpare kan inte ignoreras av marknaden. Tekniken finns redan, det som återstår är att kräva att den görs tillgänglig för konsumenten. Om Bensinbolagen kände att det började lukta pengar om vätet så skulle vi ha ett fullt utbyggt system av vätgasmackar på mindre än 24 månader, och biltillverkarna skulle hålla minst samma takt.
*The duralumin frame was covered by cotton cloth varnished with iron oxide and cellulose acetate butyrate impregnated with aluminium powder/ Wikipedia. (I princip samma sak som man har i t.ex. Rymdfärjans fastbränsleboosters.)
Elbilar är säkert fint för de som inte ska köra i annat än stadstrafik, men för egen del ser jag ett behov av att snabbt kunna fylla på drivmedel vid behov för ökad aktionsradie. Efter att etanolen visat sig vara en miljömässigt tvivelaktig lösning så känns vätgasen som det nära på perfekta svaret på hur man ska driva en bil, antingen man förespråkar förbränningsmotor eller bränsleceller. Den dåligt underbyggda Hindenburginspirerade fobi många människor verkar ha när det gäller vätgas liknar det nationella stigma som i vårt land utgörs av "Ådalen 1931". Även om Svenska politiker för en gångs skull skulle lyckas med att göra något bättre i det här landet så kommer snart någon liten politruk att kvida "Kom ihåg Ådalen!" och så måste alla nicka bistert och låta sina goda ideer förfaras. JAG SKITER I ÅDALEN! Det har precis lika lite med vår nuvarande situation att göra som Hindenburgs eldfängda dopning (Jo, det ÄR puckat att måla vätgasfyllda luftskepp med raketbränsle*, men det gör sig väldigt bra på film..) har att göra med moderna säkra vätgastankar. Sluta hänga fast vid gamla dåliga idéer när det finns nya bra är ni så jävla snälla! Vi har redan slösat bort väldigt mycket tid på att envist stirra oss blinda på oljan och lyssna på dess snikna förkämpar som säger att "den nog inte tar slut än på ett tag". Modern teknik har nu gått så långt att det är dags att vi, folket, ställer oss upp och börjar ställa krav på en ordentlig förändring.
"Jag, [insert name], tänker minsann inte köpa någon ny bil förrän det finns ett vettigt vätgasalternativ!". Ett dylikt yttrande från en mångmiljonhövdad kör av potentiella köpare kan inte ignoreras av marknaden. Tekniken finns redan, det som återstår är att kräva att den görs tillgänglig för konsumenten. Om Bensinbolagen kände att det började lukta pengar om vätet så skulle vi ha ett fullt utbyggt system av vätgasmackar på mindre än 24 månader, och biltillverkarna skulle hålla minst samma takt.
*The duralumin frame was covered by cotton cloth varnished with iron oxide and cellulose acetate butyrate impregnated with aluminium powder/ Wikipedia. (I princip samma sak som man har i t.ex. Rymdfärjans fastbränsleboosters.)
lördag 7 juni 2008
Stillsam lördag i värmen
Jag drog på mig mina inlines vid 10-tiden men höll bara för 30 minuters körande innan jag gav upp. Gårdagen var fortfarande inte helt ute ur systemet och det kändes dumt att envisas. Istället blev det dusch, lunch och en tur till biblioteket. Där hittade jag en jätteintressant utställning av SAAB's historiska förening, en bunt gamla gubbar som träffas och tar på sig vita rockar och sorterar gammal SAAB-junk. Jag kom lite osökt att se likheter med Krokodilklubben, men det gick snabbt över. På stora tavlor hade man klistrat upp information om alla de flygplan SAAB skapat, och några som aldrig kom förbi konceptstadiet. Särskilt dessa fångade mitt intresse emedan designerna var så ohemult tidstypiska för respektive årtionden. Hade StarWars kommit 20 år tidigare så slår jag vad om att SAAB hade haft ett projekt skamlöst likt en x-wing på ritbordet...
Nere på stan noterade jag att vi återigen fått en skivbutik. Skivlagret har slagit upp portarna på Storgatan, bredvid Forex. Ska bli intressant att se om de går samma väg som alla andra skivaffärer eller om de överlever vintern. Intropriserna var bra och jag köpte en bok om krig och den animerade "Beowulf", mest för att se om Angelina Jolie gör sig i bara guldfärg och med svans. Det gjorde hon.
De senaste veckorna har det stått att läsa mycket om det rika folkets, aka bratsen, stundande framfart i Båstad och whatnot. Särskilt det faktum att man är glada i att hyra exklusiva bilar har uppmärksammats. Idag snubblade jag över inte en utan TVÅ svarta Lamborghini Gallardo som felparkerat på Stora Torget vid bankomaten. Om DET kändes lite märkligt så var besättningarna i respektive bil en helt bisarr syn; i båda bilarna var både förare och passagerare ca 25 åriga män, 190 cm i strumplästen (flip-flops om man ska vara noga), minst 90 kg tunga och byggda som övertränade gorillor! Jag föreställde mig att de skulle ha ont om axelutrymme i en Scania, så en Gallardo föreföll ju som en anatomisk omöjlighet. Tanken att de hyrt fordonen stärktes av det sätt på vilket de kröp runt underredet för att kolla om de lyckats köra av ljuddämparen eller om "bilen verkligen skulle låta sådär..". Med den avundssjukes hela rätt tyckte jag sedan att de visade en upprörande brist på coolhet när de sedan tokgasade på väg upp för Nygatan, för att 40 meter senare fegbromsa för korsningen, tokgasa 40 meter till..etc etc. Ska man köra supersportbil bör man vara cool nog att låta det vara underförstått självklart att bilen är snabb som fan och bara köra fort på motorväg eller (hellre) på bana "därför att bilen behöver dras ur ibland, jag tycker i själva verket att det är rätt trist men mina mekaniker tjatar om det..".
Tyvärr glömde jag kameran hemma när jag gick ut men delar istället med mig en bra bild som Sven tog när vi sågs senast. Tycker han lyckades fånga en sida av mig som inte kommer fram så ofta.
Copyright & Fotograf, Sven Wennerström 2008
Nere på stan noterade jag att vi återigen fått en skivbutik. Skivlagret har slagit upp portarna på Storgatan, bredvid Forex. Ska bli intressant att se om de går samma väg som alla andra skivaffärer eller om de överlever vintern. Intropriserna var bra och jag köpte en bok om krig och den animerade "Beowulf", mest för att se om Angelina Jolie gör sig i bara guldfärg och med svans. Det gjorde hon.
De senaste veckorna har det stått att läsa mycket om det rika folkets, aka bratsen, stundande framfart i Båstad och whatnot. Särskilt det faktum att man är glada i att hyra exklusiva bilar har uppmärksammats. Idag snubblade jag över inte en utan TVÅ svarta Lamborghini Gallardo som felparkerat på Stora Torget vid bankomaten. Om DET kändes lite märkligt så var besättningarna i respektive bil en helt bisarr syn; i båda bilarna var både förare och passagerare ca 25 åriga män, 190 cm i strumplästen (flip-flops om man ska vara noga), minst 90 kg tunga och byggda som övertränade gorillor! Jag föreställde mig att de skulle ha ont om axelutrymme i en Scania, så en Gallardo föreföll ju som en anatomisk omöjlighet. Tanken att de hyrt fordonen stärktes av det sätt på vilket de kröp runt underredet för att kolla om de lyckats köra av ljuddämparen eller om "bilen verkligen skulle låta sådär..". Med den avundssjukes hela rätt tyckte jag sedan att de visade en upprörande brist på coolhet när de sedan tokgasade på väg upp för Nygatan, för att 40 meter senare fegbromsa för korsningen, tokgasa 40 meter till..etc etc. Ska man köra supersportbil bör man vara cool nog att låta det vara underförstått självklart att bilen är snabb som fan och bara köra fort på motorväg eller (hellre) på bana "därför att bilen behöver dras ur ibland, jag tycker i själva verket att det är rätt trist men mina mekaniker tjatar om det..".
Tyvärr glömde jag kameran hemma när jag gick ut men delar istället med mig en bra bild som Sven tog när vi sågs senast. Tycker han lyckades fånga en sida av mig som inte kommer fram så ofta.
Copyright & Fotograf, Sven Wennerström 2008fredag 6 juni 2008
Bergsetappen Hästholmen-Borghamn-Hästholmen
Efter att ha spenderat natten i föräldrarnas fritidshus, och i samma veva hjälp till att ta emot/bära in 687 kg nytt IKEA-kök, fortsatte jag idag mot Ödeshög/Hästholmen och Omberg för en dags avkopplande cykelträning. Vädret var soligt och varmt, perfekt för att fira nationaldag på ett berg.Valet av cykel föll på gamla Stevenshojjen eftersom Nishikin behöver lite "shakedownkörning" innan allt är rätt inställt. Jag utgick från Hästholmens hamn 0950 och efter att ha passerat Alvastra, Ellen Key's Strand och Naturrum stod jag på Hjässan, ca 190 höjdmeter högre upp, klockan 1020. Nåja, efter en liten stund stod jag i alla fall, det var väldigt tätt mellan höjdmetrarna mot slutet... Jag har nu döpt om sista uppförslutet till "l'Alpe d'Huezåjävlabrantdetär!". Jag stannade bara på toppen länge nog för att ta lite foton, och för att kolla så att fighting facet var på plats.
Att ta sig ner till Naturrum igen var en snabb och skakig upplevelse och jag var glad åt att det inte var några fotgängare på väg upp under tiden eftersom jag for över hela stigen för att undvika stenar och rötter. Jag slog in på Norra Sjövägen och satte siktet på Borghamn. Vägen är trevligt vindlande och rejält kuperad vilket leder till att man vill försöka ha så hög fart som möjligt för att "platta ut "uppförsbackarna. Jag var lite sliten efter toppattacken och tvingades ta det lite lugnare än jag tycker är roligt. Utsikten är hänförande och jag stannade ett par gånger för att ta bilder.
Vid Västra Väggar körde jag förbi en bunt butchiga flator, eller kanske en kvinnlig MC-klubb (det är lätt att ta fel) som fikade på en rastplats. Straxt därefter började den långa nedförslöpan mot Borghamn och det är väl ingen underdrift att säga att det gick lite för fort en stund. Till min stora förtret tvingades jag nu bromsa för samma MC-brudar som jag en stund tidigare kört förbi. Har man 50 hästar mellan bena och en vattenbuffel på överkroppen kan man väl stå på lite?!
Borghamn var en sömnig håla med ett par stora stenbrott. Det enda av intresse för övrigt var "Gyllenhamamrs Pensionat", men PG var visst inte hemma. Jag vände åter samma väg som jag kommit.
I de långa branta uppförsluten fick jag verkligen köra taktiskt och välja växel med omsorg. Allt blev en kamp för att inte överskrida mjölksyratröskeln. Jag kom dock på mig själv med att ligga på högre växlar än jag från början trott, trots uppförslutet. Ett intressant fenomen är att de flesta av de övriga cyklister jag mötte under turen INTE hälsade på mig. Anledningen till detta står att finna i att jag packade in mina pinaler i bilen med sådan hast att jag glömde hjälmen hemma. Cyklister utan hjälm betraktas som oseriösa puckon enligt ordstävet "Tomma lador behöver inget tak".
Efter ca 2 timmar och 30 minuters lagom hårt cyklande var jag tillbaka vid bilen i Hästholmen. Under en stor del av återfärden hade jag haft anledning att komtemplera begreppet "energy expenditure". Förutom hjälmen hade jag även glömt att ta med mig energisnask och även om vattentillgången var god så misstänker jag att energiinnehållet i de flugor jag misslyckades med att spotta ut inte riktigt matchar var jag gjorde av med på resan. Problemet fick en lösning genom att jag stolpade in på den fantastiska anrättningen "31:ans Glassbar, med hemlagad Italiensk glass i 24 smaker!" och beställde en "tivolistrut" med fyra kulor och all den topping och grädde en sommarvikare klarar att balansera. Jag rekommenderar alla ett besök för glassen, och särskilt hasselnötsmaken samt citronsorbeten, är utsökta!
Väl hemma igen kändes det faktiskt som en helt värdig utmaning att bo på första våningen när allt skulle bäras upp i lägenheten igen, benen var lite stumma. Jag väljer att tolka detta som att jag inte helt skämt ut mig idag. Bra bra. Resten av kvällen ska jag ta det lugnt. I morgon blir det en tur runt stan på inlines.
onsdag 4 juni 2008
Adapt, Improvise, Overcome!
För en tid sedan skrev jag om de nya Fulcrum Racing 3-hjulen jag köpte till min racerhoj. Jag har sedan dess inte sagt så mycket om saken, men känner nu behovet att dela med mig av den följetong detta genererat, liksom den något.. speciella och något typiska upplösningen.
Det började med att min lokale vänlige cykellangare hade ett par fina Fulcrum-hjul till ett bra pris. Dessa inhandlades efter sedvanligt klämmande/tummande/dreglande. Hjul innefattar även sådant som fälgband, slang, däck och i fallet av bakhjul också kassett ("drev", fast flera tätt tillsammans) med lämplig utväxling. Jag bedömde det även lämpligt att byta till en fräsch kedja. Dessa detaljer handlades från cyclecomponents som har bra sortiment och priser. Leveransen tog ca en vecka och jag våndades svårt hela tiden. Jag bet på naglarna tills handens ägare hotade klippa till mig.
Under tiden jag väntade på mina prylar lekte jag lite med hjulen, snurrade på dem och gjorde "höghastighetsljud", mest vinanden och surranden, inte så mycket swoshanden. Då uppmärksammade jag att det saknades en låsring i kassettbodyn (den som kassetten sitter på). Telefonsamtalet med langaren lärde mig att de illsluga ostätande vinpimplande italienska Campagnolomånglarna (Maffia! Hela bunten!) anser att låsringen är ett tillbehör och därför får köpas separat. Ny beställning på cyclecomponents. Ny veckas leveranstid. Hade jag kunnat få grepp om håret hade jag slitit det.
Äntligen! SMS-avisering av "paket att hämta"! Jag rusade hem från Godishuset i Skäggetorp och slet upp försändelsen med tänderna. Alla delar lades ut på golvet framför mig som om det vankades montering av en exotisk ksp. Kassetten passade inte på bodyn. Med mer tålamod och mental styrka än jag trodde att jag någonsin var mäktig noterade jag att bodyns och kassettens geometrier divergerade såväl på varje enskild punkt som i sin jävla helhet! Med ett stort mått av klentrogenhet konstaterade jag att jag satt på golvet i vardagsrummet med en uppsättning hjul avsedda för Shimanos växelsystem. Min langare är ju välkänd för att vara sin egen bäste kund men det här var bara för mycket... Tårar, eller om det var kedjeolja, rullade mot golvet.
Nytt telefonsamtal. Stor bestörtning i butiken och löfte om att försöka fixa. Hjulen följde med mig till jobbet och därefter direkt till butiken. Stor telefonkedja drogs igång. Det letades efter ett utbyteshjul med rätt body i hela riket. Inget hjul stod att finna. Alla var eniga om att Fulcrum nu hade sin skandinaviska agentur/lager "någonstans mellan Köpenhamn och Odense". Detta var ett lite fegt sätt att säga att man kommer behöva duntäcken i helvetet innan jag skulle ha ett färdigt par hjul. Langaren erkände villkorslöst mea culpa och erbjöd sig att göra ett återköp så att jag skulle kunna handla rätt sorts hjul på den världsomspännande cykeldelsbörsen Internet. Jag lovade att återkomma nästföljande dag så fort jag hittat inköpskvittot.
Efter att en hård dags fasadtvättande i strålande solsken inte gjort något gott alls för mitt humör (druckit på tok för lite) klev jag åter in på Haga Cykel. Där rådde kaos. Försäljare, kunder, telefoner, en rätt söt tjej (ja, jag försökte och nej hon är upptagen) och så min langare som hälsar mig välkommen med orden "det här kan komma att ta en stund...". Jag parkerade hjulen och klev ut i butiken. Blicken vandrade slött i vanlig ordning runt i butiken. Jag är där ganska ofta och har redan bra koll på sortimentet. Jag tittade på en av favoriterna, en Nishiki SRI Team carbon 2007 ("mountainbike" för er som ännu inte talar flytande cykel..), och noterade att något verkade annorlunda. Det tog en stunds klämmande och petande innan jag kom på vad det var som störde mig. Där! Ny prislapp... "Ord. pris 31995. Kvällspris 16500". Jag hade av en ren slump råkat kliva in i årets största REA. Hade någon slagit mig i huvudet med en cykelpump just då hade jag blivit arg och golvat den fan men samtidigt hade det hörts en djup ton som från en jättestor klocka. För mitt inre såg jag allt så klart, lösningen på alla problem, lindade av ett par mil höghållfast koltråd. Jag började tänka mycket mycket fort.
Genom att kvitta återbetalningen av Fulcrumhjulen mot en del av priset för SRI:n (Naturligtvis köpte jag den, Jag är Rilleman, det finns regler för sånt här!) inte bara löste jag den ekonomiska delen på ett bra sätt, jag såg dessutom till att inte ställa min langare i dålig dager gentemot butikschefen pga ett negativt kassaflöde. Tills vidare kan jag gott köra racern på mina gamla Mavic Open Pro-hjul eftersom de delar jag köpt till de nya hjulen även passar de gamla. Alltså har jag gjort ett klipp på en ny MTB och renoverat min racer för en i sammanhanget inte helt skräckinjagande summa. Finns det då inget problem alls i tillvaron nu då? Jo, ett...
Jag har plats för två cyklar på min vardagsrumsvägg. En MTB och en racer. Nu råder plötsligt ett överskott på hårdvara (för övrigt något som mina släktingar påpekat ända sedan jag köpte den FÖRSTA cykeln, skojjigt sagt av nån som själv kör Biltema...) och jag måste fatta ett tufft beslut; Slå ut en vägg mot grannen och köpa fler cykelhängare eller sälja min trotjänare, en Stevens 7.1.2. Race i cro-moly med ramgeometri som får änglar att sätta i halsen när jag pressar den uppför en mysig backe? Cykeln är ju för tusan känd från sådana praktverk som Gudmodern(tm) och hör närmast hemma bakom glas och ram på Hard Rock Café ju! Blocket känns som en ovärdig lösning just nu. Fast det finns en tänkbar lösning såklart..
"Cykel säljes till cyklistintresserad tjej..."
Rilleman 4 teh win! :-)
Det började med att min lokale vänlige cykellangare hade ett par fina Fulcrum-hjul till ett bra pris. Dessa inhandlades efter sedvanligt klämmande/tummande/dreglande. Hjul innefattar även sådant som fälgband, slang, däck och i fallet av bakhjul också kassett ("drev", fast flera tätt tillsammans) med lämplig utväxling. Jag bedömde det även lämpligt att byta till en fräsch kedja. Dessa detaljer handlades från cyclecomponents som har bra sortiment och priser. Leveransen tog ca en vecka och jag våndades svårt hela tiden. Jag bet på naglarna tills handens ägare hotade klippa till mig.
Under tiden jag väntade på mina prylar lekte jag lite med hjulen, snurrade på dem och gjorde "höghastighetsljud", mest vinanden och surranden, inte så mycket swoshanden. Då uppmärksammade jag att det saknades en låsring i kassettbodyn (den som kassetten sitter på). Telefonsamtalet med langaren lärde mig att de illsluga ostätande vinpimplande italienska Campagnolomånglarna (Maffia! Hela bunten!) anser att låsringen är ett tillbehör och därför får köpas separat. Ny beställning på cyclecomponents. Ny veckas leveranstid. Hade jag kunnat få grepp om håret hade jag slitit det.
Äntligen! SMS-avisering av "paket att hämta"! Jag rusade hem från Godishuset i Skäggetorp och slet upp försändelsen med tänderna. Alla delar lades ut på golvet framför mig som om det vankades montering av en exotisk ksp. Kassetten passade inte på bodyn. Med mer tålamod och mental styrka än jag trodde att jag någonsin var mäktig noterade jag att bodyns och kassettens geometrier divergerade såväl på varje enskild punkt som i sin jävla helhet! Med ett stort mått av klentrogenhet konstaterade jag att jag satt på golvet i vardagsrummet med en uppsättning hjul avsedda för Shimanos växelsystem. Min langare är ju välkänd för att vara sin egen bäste kund men det här var bara för mycket... Tårar, eller om det var kedjeolja, rullade mot golvet.
Nytt telefonsamtal. Stor bestörtning i butiken och löfte om att försöka fixa. Hjulen följde med mig till jobbet och därefter direkt till butiken. Stor telefonkedja drogs igång. Det letades efter ett utbyteshjul med rätt body i hela riket. Inget hjul stod att finna. Alla var eniga om att Fulcrum nu hade sin skandinaviska agentur/lager "någonstans mellan Köpenhamn och Odense". Detta var ett lite fegt sätt att säga att man kommer behöva duntäcken i helvetet innan jag skulle ha ett färdigt par hjul. Langaren erkände villkorslöst mea culpa och erbjöd sig att göra ett återköp så att jag skulle kunna handla rätt sorts hjul på den världsomspännande cykeldelsbörsen Internet. Jag lovade att återkomma nästföljande dag så fort jag hittat inköpskvittot.
Efter att en hård dags fasadtvättande i strålande solsken inte gjort något gott alls för mitt humör (druckit på tok för lite) klev jag åter in på Haga Cykel. Där rådde kaos. Försäljare, kunder, telefoner, en rätt söt tjej (ja, jag försökte och nej hon är upptagen) och så min langare som hälsar mig välkommen med orden "det här kan komma att ta en stund...". Jag parkerade hjulen och klev ut i butiken. Blicken vandrade slött i vanlig ordning runt i butiken. Jag är där ganska ofta och har redan bra koll på sortimentet. Jag tittade på en av favoriterna, en Nishiki SRI Team carbon 2007 ("mountainbike" för er som ännu inte talar flytande cykel..), och noterade att något verkade annorlunda. Det tog en stunds klämmande och petande innan jag kom på vad det var som störde mig. Där! Ny prislapp... "Ord. pris 31995. Kvällspris 16500". Jag hade av en ren slump råkat kliva in i årets största REA. Hade någon slagit mig i huvudet med en cykelpump just då hade jag blivit arg och golvat den fan men samtidigt hade det hörts en djup ton som från en jättestor klocka. För mitt inre såg jag allt så klart, lösningen på alla problem, lindade av ett par mil höghållfast koltråd. Jag började tänka mycket mycket fort.
Genom att kvitta återbetalningen av Fulcrumhjulen mot en del av priset för SRI:n (Naturligtvis köpte jag den, Jag är Rilleman, det finns regler för sånt här!) inte bara löste jag den ekonomiska delen på ett bra sätt, jag såg dessutom till att inte ställa min langare i dålig dager gentemot butikschefen pga ett negativt kassaflöde. Tills vidare kan jag gott köra racern på mina gamla Mavic Open Pro-hjul eftersom de delar jag köpt till de nya hjulen även passar de gamla. Alltså har jag gjort ett klipp på en ny MTB och renoverat min racer för en i sammanhanget inte helt skräckinjagande summa. Finns det då inget problem alls i tillvaron nu då? Jo, ett...
Jag har plats för två cyklar på min vardagsrumsvägg. En MTB och en racer. Nu råder plötsligt ett överskott på hårdvara (för övrigt något som mina släktingar påpekat ända sedan jag köpte den FÖRSTA cykeln, skojjigt sagt av nån som själv kör Biltema...) och jag måste fatta ett tufft beslut; Slå ut en vägg mot grannen och köpa fler cykelhängare eller sälja min trotjänare, en Stevens 7.1.2. Race i cro-moly med ramgeometri som får änglar att sätta i halsen när jag pressar den uppför en mysig backe? Cykeln är ju för tusan känd från sådana praktverk som Gudmodern(tm) och hör närmast hemma bakom glas och ram på Hard Rock Café ju! Blocket känns som en ovärdig lösning just nu. Fast det finns en tänkbar lösning såklart..
"Cykel säljes till cyklistintresserad tjej..."
Rilleman 4 teh win! :-)
måndag 2 juni 2008
Ad Astra!
"Stardate måndag femiåtta, Captain Ricard supplemäntal...
Efter att ha läst ett par tusen sidor Sci-Fi för mycket har jag nu åter börjat svära över de tidigare generationers ingenjörer som ännu inte sett till att vi kan färdas i rymden på ett ståndsmässigt sätt. Inte ens flygbilar har de lyckats ge oss, man blir ju bara förbannad...
Under förra veckan var jag ganska upptagen på Outokumpu stålverk i Avesta med att vara kreativ och med att titta gillande på deras ovanligt snygga truckförare. Det är något visst med en tjej som kommer åkande i värsta rymdfordonet med 45 ton hett stål mellan benen (på trucken alltså!). En annan sak jag tittade gillande på var den rymdraket killarna snickrade på, den var klart inspirerad av barndomens Tintin-album och även om man kan ifrågasätta materialvalet (stål, vad annars) så var det inget fel på entusiasmen. Det svetsades och slipades så friskt att det ibland såg ut som finalen i ett A-teamsavsnitt (ni vet, där "BA" alltid svetsade ihop nåt oövervinerligt)... Bara noskonen med payload saknades när jag tog bilden (Naturligtvis förutsatt att de inte är listigare än jag givit dem cred för och baserar designen på en Bussard ram scoop).
Väl hemma igen slog jag ihjäl filmjölken och tog en promenad till ICA för att köpa ny, mindre uppkäftig frukost. Där insåg jag att det här med rymdfart verkar vara årets stora fluga! Om t.o.m ICA säljer komponenter till interplanetariska farkoster måste jag allvarligt ha missat nåt (?).
Solsegel är säkert ett ståndsmässigt sätt att resa på men jag tror jag väntar tills IKEA börjar sälja vettiga antimateriedrives innan jag börjas skissa på en egen farkost. Captain Ricard out."
Efter att ha läst ett par tusen sidor Sci-Fi för mycket har jag nu åter börjat svära över de tidigare generationers ingenjörer som ännu inte sett till att vi kan färdas i rymden på ett ståndsmässigt sätt. Inte ens flygbilar har de lyckats ge oss, man blir ju bara förbannad...
Under förra veckan var jag ganska upptagen på Outokumpu stålverk i Avesta med att vara kreativ och med att titta gillande på deras ovanligt snygga truckförare. Det är något visst med en tjej som kommer åkande i värsta rymdfordonet med 45 ton hett stål mellan benen (på trucken alltså!). En annan sak jag tittade gillande på var den rymdraket killarna snickrade på, den var klart inspirerad av barndomens Tintin-album och även om man kan ifrågasätta materialvalet (stål, vad annars) så var det inget fel på entusiasmen. Det svetsades och slipades så friskt att det ibland såg ut som finalen i ett A-teamsavsnitt (ni vet, där "BA" alltid svetsade ihop nåt oövervinerligt)... Bara noskonen med payload saknades när jag tog bilden (Naturligtvis förutsatt att de inte är listigare än jag givit dem cred för och baserar designen på en Bussard ram scoop).
Väl hemma igen slog jag ihjäl filmjölken och tog en promenad till ICA för att köpa ny, mindre uppkäftig frukost. Där insåg jag att det här med rymdfart verkar vara årets stora fluga! Om t.o.m ICA säljer komponenter till interplanetariska farkoster måste jag allvarligt ha missat nåt (?).
Solsegel är säkert ett ståndsmässigt sätt att resa på men jag tror jag väntar tills IKEA börjar sälja vettiga antimateriedrives innan jag börjas skissa på en egen farkost. Captain Ricard out."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
