Reclaim the Rilleman!

Jag är tillbaka. Ingen mer trött och uppgiven Rilleman. Slutgnällt. Jag offrar jobbet men återtar min själ och hälsa.

Fredagen avslutades för min del med ett seriöst och väl förberett lönesamtal med min arbetsgivare. Innan själva lönesamtalet bad jag att få adressera en fråga jag ansåg mer grundläggande. Jag lade fram det jag kommit fram till under de senaste veckornas funderande;

1. Min nuvarande tjänst och det liv jag önskar ha utanför arbetet innebär oförenliga krav. Att ständigt behöva resa omöjliggör ett normalt socialt liv och arbete på annan ort gör att jag inte kan använda min lediga tid till det jag vill. Detta utsätter mig för en stressframkallande press då det tvingar mig att anpassa livet efter arbetet långt utöver vad jag finner sunt.
   
2. Även om jag är medveten om arbetsgivarens målsättning att jag framledes skall gå från utförande till mer övervakande uppgifter (mindre resor etc.) så känner jag att vi har oförenliga tidsperspektiv på lösningen. För företaget gäller 1-2 år, jag behöver en lösning senast till våren 2009.
3. Jag har uppfattningen att företaget i dagsläget inte, och förmodligen inte heller under det kommande året, har möjlighet att erbjuda mig en tjänst som uppfyller de krav jag har.
4. Att stanna kvar bara för att inte offra en fast anställning skulle innebära att jag satte mig i en situation där jag mycket snabbt skulle upphöra att göra ett tillfredställande jobb. Detta skulle skada både mig och företaget.
   

Slutsatsen är att ekvationen innehåller ett OK jobb och en bra anställd som tyvärr är helt inkompatibla, varför jag väljer att avsluta min anställning. Då det är utesäsongen som är problemet väljer jag att lägga tidpunkten för min uppsägning till våren 2009, exakt datum blir en senare fråga men 1/4-09 skulle innebära att jag arbetat ett år. Detta ger tillräcklig tid att få till ett bra avslut, överföra arbetsuppgifter till övriga kollegor och ger mig tid att söka annan anställning. Dessutom har jag under vintern möjlighet att arbeta vidare med de projekt vi startat under året. Den tekniska biten av arbetet är fortfarande väldigt intressant.

Det är jäkligt tillfredsställande att ha fått den här saken ur världen, nästan så man vill köpa en cykel. Visserligen är ju framtiden återigen ett helt oskrivet blad, men det är en situation jag har lättare för att hantera än känslan av att ha förlorat initiativet och sakna valmöjligheter. Det märktes till och med under själva samtalet att när den press jag levt under de senaste månaderna släppte så fjädrade den gamle, "riktige", Rilleman tillbaka igen. Med tanke på de symptom jag dragits med en tid var detta inte en helt självklar utveckling och därför obeskrivligt skönt att uppleva. Tankeskärpan kom tillbaka, blicken lyftes från skospetsen och är nu åter riktad mot horisonten. Lungorna drog fulla andetag och ryggraden sträckte på sig.

Under helgen har jag firat på det enda egentligen lämpliga sättet; en träningsorgie. Endorfinerna har flödat ikapp med svetten och idag är jag lyckligt mör, stel och öm. Till och med aptiten har kommit tillbaka, ett högst personligt hälsotecken. Kropp och själ har accepterat beslutet som gott.

Detta betyder naturligtvis att, med början NU, kampanjen "Nytt jobb 2009" drar igång med buller och bång. Alla tips tas tacksamt emot, både på existerande tjänster och synpunkter på jobb som jag borde intressera mig för. I vanlig ordning är jag totalt hemmablind och ser inte skogen förrän jag gått över ån.. Senaste förslaget är att ge mig in i tränings- & friskvårdsbranchen. Why not? Sämre människor än jag jobbar med sin hobby. "Rillemandieten - ät vad fan du vill, men sen bär du upp pianot till femte våningen!".

Lönediskussionen har gjort ett uppehåll för tankepaus över helgen och återupptas i morgon.
(Någon gång skall jag klura ut hur man gör sånt här på riktigt och ha en löneförhandling som INTE slutar med att jag säger upp mig. :-)

Kallt ute kallt inne, kallt på jobbet kallt i sinne

Den som dristat sig att spela Trivial Pursuit mot mig vet att jag har en allt annat än trivial inställning till spelet och istället fokuserar hårt på själva pursuit-biten när jag jagar efter de åtråvärda tårtbitarna. Den som kommer i min väg kan få skäl att undra om det inte är fia med knuff... Lite som när Far spelar krocket. :-) Jag älskar sanningen och älskar att ha rätt.

Idag, för första gången i mitt liv, hatade jag att ha gissat rätt. Det vore underbart skönt att ha kunnat rycka på axlarna och erkänna att saker inte var så illa jag befarat, med den nåden beviljades idag någon annan. MINA kassuner var utan tillstymmelse till tvivel eller med marginal för mätfel helt - jävla - bottenfrusna. En stilla volym av smutsigt vatten som under NORMALA förhållanden fogligt låter sig pumpas, sugas eller ösas hade nu solidifierat och i processen antagit en likgiltigt uppkäftig attityd, likt en döv tonåring superlimmad i ens favoritfåtölj. Inget man flyttar på enkelt.

Enkelt eller ej, mitt arbete den här veckan går ut på att montera genomföringar och täckplattor i de redan TÖMDA kassunerna. Att få dem i ett tomt och rengjort skick är en uppgift min chef tagit på sig. Den valda metoden är att med vår dieseldrivna högtryckstvätt och dito värmare som hjälp smälta isen så att vattnet kan sugas upp. Att alltså spola ner MER vatten i kassunen för att få upp det som redan finns där... kan tyckas märkligt men det finns spårelement av logik i resonemanget. Det slår i varje fall idén att hälla en hink tösalt i varje kassun. Så vitt jag vet behöver varken armeringsjärn eller grundvatten ett extratillskott av salt.

Observationer jag gjort sedan jag anlände arbetsplatsen vid lunchtid idag har lett mig till att fundera lite över vad som egentligen krävs för att smälta is (jag har haft gott om tid att stå och fundera). Hur svårt är det? Egentligen? Nollgradig is har en smältvärme på 333 kJ/kg och en Big Mac samma energiinnehåll som en liter kokande vatten... Det är ju trevligt att veta när ens bit is ligger i ett mysigt ombonat lab på ett universitet där man själv kan ränna runt och gå på möten med "Birkenstock och kaffekopp". När ens verklighet består av en halv kubikmeter is några grader under noll, liggandes i tio iskalla betonglådor som tjänar som temperaturbuffert (likt en het sten, fast åt helt fel håll..) och effektivt motstår alla försök att värma upp nånting alls... då är den där hamburgaren väldigt avlägsen. En av de mer minnesvärda passagerna i Liftarens Guide Till Galaxen beskriver en av karraktärernas ansiktsuttryck som "det hos en man som i huvudet försöker omvandla grader Farenheit till grader Celcius medan han ser sitt hus brinna ner". Jag misstänker att jag själv idag har dragits med ett liknande uttryck, bara mer trött och frusen. När solen gick ner vid 1600-tiden började det återstående vattnet faktiskt att frysa snabbare än jag han suga upp det. Alltså börjar heat (sic!) två av matchen i morgon bitti.

Hotellrummet jag sitter på just nu är förvisso helt och rent, men lämnar lite i övrigt att önska när det gäller isolering mot just kylan. Jag har omedvetet styrt likt en sidewinder mot rummets enda element i jakt på lite värme. Temperaturen i badrummet passar för uppfödning av istapp, kajak, polarskunk och snömumsare. Ventilationen är av modell hål i väggen och även om jag skäms lite för det så utstötte jag när jag satte ner foten i duschkabinen ett ljud av en typ som normalt bara hörs när talanglösa yngre släktingar av sina föräldrar lurats till att med fiol friktionssvetsa sig igenom Blinka Lilla Stjärna på skolavslutningen.

Det Vita Helvetet, part II

eller
Åter i isens grepp
eller

Smältvatten innanför kragen!

I morgon går färden åter till nordligare vidder för att mäta våra krafter mot Kung Bores förtrupp. Med lite tur tjänar våra kassuner som värn och ger oss lite skydd mot värsta snålblåsten medan vi går loss med kap och slagborr. Vår egen förtrupp har uppgiften att röja ur och rengöra kassunerna varefter jag och kollegan monterar plattor och genomföringar. Det skall bli intressant att se hur mycket som har frusit sedan mitt senaste besök. I värsta fall kommer högtrycken med hetvatten att behöva användas som en vattenkniv för att kapa upp isen i lagom stora bitar. På förra resan fann jag mig stundtals sittande på kassunkanten, värmandes domande tår och iskalla fingrar med varmluftpistolen... "Värmländsk roulette"?

Under helgen har jag valt att stressa av och samla kraft. Tyvärr innebar detta att jag inte kunde övervara gode vännen Kents födelsedagsfest. Det smärtar mig och jag skall göra mitt bästa för att se till att jag inte behöver offra samvaron med mina vänner på grund av jobbinducerad trötthet i framtiden. Grattis Kent! Present när vi ses!

En händelse av smått episka mått var att jag äntligen läste klart sista delen i "Nights Dawn"- trilogin av Peter F Hamilton. Genren är hårdkokt Sci-fi med tyngdpunkten på exotisk teknologi och rymddrama. Right up my tree... Totalt har jag nu läst 3754 sidor, där spänningen varade ända in i upplösningen i sista kapitlet. Visserligen tog författaren en något enkel utväg genom en typisk "deus ex machina"-lösning men det var inte desto mindre ett formidabelt komplext äventyr att genomleva. För den som vill ha något som inte är så tungt att läsa rekommenderas istället "Pandora´s Star" och uppföljaren "Judas Unchained" på totalt 2379 sidor. Spännande som en defibrilator i duschen. Förmodligen skottsäkert också.

Defrost

Hemma igen efter en frusen vecka i Hagfors och Munkfors. Är för trött för att skriva nåt inspirerat. Veckan har gått på ren viljekraft och nu är den slut, både veckan och kraften. Varje gång jag ser Gärstadverkets silluett vid hemkomst är det som om någon kortsluter min mentala UPS...

Även om arbetet i sig har varit blött, kallt och smutsigt på skyttegravsnivå så har avståndet till hemmakontoret för en gångs skull gjort mig gott. Jag har fått god tid att fundera över hur jag vill ha det i framtiden och har fattat ett beslut som jag under några dagar framåt skall analysera de tänkbara konsekvenserna av så att huvud och mage är överens om det kloka i det.

Situationer som den här har en förmåga att tvinga en att rannsaka sig hela vägen in till själva kärnan av ens värdegrund för att finna gränserna man satt. Vare sig man går över, bevarar eller flyttar en gräns så ska man kunna leva med beslutet, så det är nog bäst att man ser till att ta det själv.

Kärnfrisk, eller bara ett nöt?

Efter att ha funderat på saken tog jag igår kväll kontakt med sjukvårdsrådgivningen och beskrev de symptom jag berättat om tidigare. Då största påverkan faktiskt ligger i bröstregionen blev jag inbokad på ett besök på jourcentralen för en snabbkoll för att få klarhet i vad det är som händer egentligen.

• EKG visar att jag har ett vältränat hjärta och en liten ofarlig arytmi som är helt normal för smala personer och som beror på lungornas växlande volym.
• Blodtrycket 138/82 är normalt om än lite högre än mitt vanliga. Jag var inte direkt avslappnad när det togs...
  
• Syresättningsgraden anses utmärkt om den ligger på 99%, mer är ovanligt. Jag uppmätte 100%.
• Blodvärdet (Hb) ligger på 140 vilket är rätt bra med tanke på att jag inte skött min träning på ett halvår. Jag har inte heller haft tillfälle att lämnat blod sedan jag började jobba.
• CRP-test för infektion var negativt.
• Blodsockernivån var 6.4 mmol/l, övre normalspannet.
• Huvudvärken, darrningarna och muskelspänningen tyder på ett stressad tillstånd och rekomendationen är att jag själv löser problemet, v.b. med assistsans av kuratorer, fackförbund etc. Baserat på mätdata saknas grund för sjukskrivning i nuläget.
  

Kontentan av denna snabba utredning är att jag är döende. På sikt. Tills dess har jag den friskaste kropp som någonsin besökt en jourcentral. Det är ju positivt då det tyder på att vad som än påverkar mig inte har hunnit orsaka några skador. Att jag mår dåligt trots (eller kanske på grund av?) min goda konstitution är förmodligen att betrakta som "en frisk individs tidiga reaktioner på en sjuk situation" och är fortfarande något jag måste ta på största allvar. Orsakerna finns ju kvar.

Jag fortsätter att arbeta för att hitta en lösning som funkar för mig och arbetsgivaren. Det har blivit dags att konsultera mitt fackliga ombud för att slå fast en realistisk målsättning och för att få lite stöd.

Två Bamse-bokmärken erhållna för tapperhet under provtagning. Stålmannenplåster tyvärr slut. Sjuksköterskor älskar mig. Huvudvärken kvarstår.

The Clash of interests

I dagens diskussion på jobbet lyckades jag lyfta fram att jag far illa av det sätt på vilket mitt arbete har inflytande över min hälsa och mitt privatliv. Jag förklarade att jag mår kasst och har symptom av typen darrningar, återkommande huvudvärk, sömnbesvär, plötslig matthet, hjärtklappning och känner att det ibland är svårt att dra efter andan. Kort sagt de flesta indikatorerna på kraftig stress. Jag begärde en lättnad i arbetet och påpekade att alternativet troligen blir en tripp till akuten (vårdcentralen vill inte röra ärendet om det är jobbrelaterat och företagshälsovård har vi inte). Vidare förklarade jag att jag nu måste ta en funderare på hur jag vill ändra min arbetssituation till nästa säsong så att det blir hanterbart i långa loppet och att jag har en del att tänka igenom. Jag passade dessutom på att flagga för en löneförhandling och en allmän diskussion om arbetsvilkor och nödvändiga förändringar inför framtiden. Min intention är att initiera en förändring som förhindrar att personalen överansträngs och som gör att man kan både jobba och ha ett eget liv. Det var skönt att ha en konstruktiv diskussion där viktiga saker får komma upp till ytan.

Resultatet av dagens samtal är att vi på måndag skall påbörja arbeten i ett landskap med djupa skogar norr om Vänern, något som väntas ta ca två veckor. Att vi inte kan arbeta med vattnet när det fryser på och att vår lätta lastbil får lasta ca 180 kg innan den är olagligt tung återstår att lösa till dess. Lönediskussionerna bokades in till ett icke specificerat datum "efter att jobbet är klart". Makt åt folket, röd front..

Jag vill hemskt gärna få fason på det här jobbet eftersom det innebär att jag får pyssla med den sortens teknik jag gillar, men frågan är om jag har kraften att stå ut så lång tid som det uppenbarligen tar. Argument som "Du vänjer dig" eller "Det blir bättre om 1-2 år.." är kanske välmenta men funkar dåligt när min egen planeringshorisont nu knappt sträcker sig längre än ett par dagar framåt. Titeln på inlägget får tjäna som onödigt vitsig påminnelse om gruppen som tonsatt den centrala frågan för mig just nu - "Should I stay or should I go?"

Rilleman, kriminellt överviktig!

Jag har till sist löst problemet med varför Servicestadens Citroen Jumper går så lusigt i uppförsbackar. Det är som om den saknar kraft på högsta växeln, mycket irriterande. Inför resan till Uppsala i tisdags hade jag i vanlig ordning fyllt tanken med renat vatten och packat verktyg och material. Bilen gick väldigt segt och kändes tungstyrd. Av ren nyfikenhet tog jag vägen förbi Bilprovningens fordonsvåg i Tallboda. När jag såg utslaget på displayen mådde jag fysiskt illa ett ögonblick och kände att det var lite svårt att dra de vanliga djupa andetagen. (Då jag är ganska stressad nu för tiden krävs det inte så värst mycket.)


Innebörden av dessa siffror är att bilen sannolikt har som "tomvikt" (dvs med tom vattentank och med bara den dieseldrivna högtrycken i) den lagstadgade maxvikten för en lätt lastbil. Jag har alltså sedan den 1:a april innevarande år med största sannolikhet begått trafikbrott så gott som dagligen. Att jag varit helt ovetandes därom är minst lika pinsamt. Inte ens i mina vildaste fantasier kunde jag drömma om att någon skulle få för sig att konsekvent överlasta en bil på detta sätt och sedan köra den land och rike runt på utslitna däck. Eller att låta sina anställda göra det, om man nu skall vara petig. Jag skyller till fullo på mina tidigare arbetsgivare på Green Cargo som vant mig vid en så olämpligt hög grad av logistisk professionalism.

Jag önskar att jag hade haft ryggrad nog att vända helt om och ställa tillbaka bilen på kontoret med motiveringen att jag inte begår brott för pengar, men i ett anfall av kreativ flexibilitet och mekaniskt kompromissande tappade jag istället ur vatten tills dess vikten var nere i 4150 kg. Fortfarande för tungt men hanterbart och med vatten nog att genomföra första delen av jobbet. Detta var nog smart eftersom jag var tvungen att lasta 400 kg förbrukningsmaterial i Uppsala också...

En ny mätning av bilens tomvikt efter hemkomst och urpackning kommer att ligga till grund för ett beslut som säkerligen kommer att ge upphov till en intressant och stimulerande diskussion om hur vi i framtiden skall bedriva verksamheten. I avsaknad av skyddsombud har jag inget annat val än att vara mitt eget.

Just another brick in the wall?

Om man som arbetsgivare har som filosofi att göra så mycket jobb som möjligt med så få kostsamma anställda som möjligt så är det faktisk helt logiskt att vilja att ens anställda håller en så hög fart att de NÄR de går in i väggen faktiskt slår igenom den och kommer ut på andra sidan. Dom som bara studsar och blir liggandes är ju jättedyra.. ;-)

Just nu har det gått så långt att en paniksemester förmodligen skulle få en lika gynnsam effekt på mig som en hastig uppstigning till ytan efter ett långt, djupt dyk. "Dekomprimerar" jag för hastigt kommer mitt huvud att flyga av likt en champagnekork, drivet av ett blodtryck som gör att mina återkommande näsblod nu kan användas för att skära stålplåt. Jag behöver trappa ner gradvis och åter få lite ordning på några av livets pusselbitar; nattsömnen, träningen och det sociala livet. För att vara en någorlunda intelligent primat så känner jag mig oerhört korkad som ännu en gång misslyckats med att bromsa jobbets inflytande över mitt övriga liv. Fast.. jag har det inte så illa egentligen, jämfört med ett par av nattskifts-killarna jag tills nyligen delat kontor med på jobbet...

Årets första!

Jag hade is på vindrutan i morse, årets första och detta föranledde ett frenetiskt letande efter eventuella kvarglömda skrapor sedan förra året. Den som hittades var reklam för "Tena Lady inkontinensskydd" (snitsigt snodd på Green Cargo som hyr ut lagerplats till nån återförsäljare)... Efter att allvarligt ha funderat på om jag inte faktiskt såg lite ändå genom rutan bet jag i det ohemult omanliga äpplet och skrapade rutorna under det att jag lovade mina kvidande y-kromosomer att ASAP köpa en tillfredställande manlig skrapa i weapons grade wolfram, med laserskurna kiselkarbidkanter och en syraetsad Guns 'n Ammo-logga. Eller åtminstone en Hilti.

Fysiknörden i mig hade dock hur roligt som helst. Det tunna isskiktet hade en rent fantastisk dynamik och plasticitet när det hyvlades av. Det gick lite för snabbt för att egentligen hinna uppfatta men vågen som bildades framför skrapans kant var ju resultatet av en hel bunt roliga parametrar såsom isens temperatur och tjocklek, vinkel på skrapan, skrapans hastighet och galenskapen hos bilens ägare... Fluid dynamik rocks!

Tröttsam dag

Resan till Stockholm var definitivt IFR. Dimman gjorde att sikten bara var några tiotals meter stora delar av vägen. Tur att jag gissar snabbare än 110 km/tim. Ett tag hade jag allvarliga funderingar på varför man inte har GPS med överlagrad radarplot i bilar, som på sjön. En enkel dopplerfunktion som talar om att framförvarande men osynliga bilar saktar in vore ju användbar för att undvika kollisioner för oss som inte är kloka nog att sänka hastigheten. Trafiken in i stan var naturligtvis helt oduglig med köer längre än mitt tålamod.

Vägverkets kurs var ett sånt sömnpiller att jag höll på att ramla av stolen och kämpade hårt mot fladdrande ögonlock. Enda kravet var närvaro. Tur att de bjöd på kaffe. Mycket kaffe. Tror inte att jag egentligen vaknade förrän till lunchen i Järna.

Efter hemkomsten passade jag på att knalla ner på en bilfirma och glo lite på Landrovers. I vanliga fall är jag mycker förtjust i fältmässiga opraktiska bilar med bristande komfort, men idag var det inre "morret" mest som en anemisk kattunge. Inte helt olikt min apatiska inställning till tältutställningar när jag är (*väldigt*) bakis... Jag cyklade hem för att kurera mig.

Varm dusch, morgonrock, bara fötter på vardagsrumsbordet. En bunt värmeljus för att trigga min enda kvarvarande grottmansgen till stordåd. En hästdos antioxidanter i form av ett glas färskpressad appelsinjuice och en kaka choklad så mörk att man får schasa bort fysikerna som vill skriva papers om den och en skål med hasselnötskärnor... vardagslyx i dess bästa form. Mailboxen plingar till, en kajakförsäljare hälsar mig välkommen till butiken för att titta på de nya 2009-modellerna. Kanske att man skulle... Rilleman glad igen. :)

Zzzzzz...

Fy tusan vad tidigt dom har lagt morgonen idag. Det är inte ofta jag kliver ur sängen 0445, men idag måste jag vara i Stockholm klockan 0900 för att gå på kurs hos Vägverket. I vanlig ordning bestämdes detta under de sista skälvande minuterna av gårdagens arbetsdag. Minusgrader och svårt frost när jag cyklade till jobbet i nattmörkret. Nu sitter jag bara och väntar på att chefen skall dyka upp med bilen jag behöver.