Kallt ute kallt inne, kallt på jobbet kallt i sinne

Den som dristat sig att spela Trivial Pursuit mot mig vet att jag har en allt annat än trivial inställning till spelet och istället fokuserar hårt på själva pursuit-biten när jag jagar efter de åtråvärda tårtbitarna. Den som kommer i min väg kan få skäl att undra om det inte är fia med knuff... Lite som när Far spelar krocket. :-) Jag älskar sanningen och älskar att ha rätt.

Idag, för första gången i mitt liv, hatade jag att ha gissat rätt. Det vore underbart skönt att ha kunnat rycka på axlarna och erkänna att saker inte var så illa jag befarat, med den nåden beviljades idag någon annan. MINA kassuner var utan tillstymmelse till tvivel eller med marginal för mätfel helt - jävla - bottenfrusna. En stilla volym av smutsigt vatten som under NORMALA förhållanden fogligt låter sig pumpas, sugas eller ösas hade nu solidifierat och i processen antagit en likgiltigt uppkäftig attityd, likt en döv tonåring superlimmad i ens favoritfåtölj. Inget man flyttar på enkelt.

Enkelt eller ej, mitt arbete den här veckan går ut på att montera genomföringar och täckplattor i de redan TÖMDA kassunerna. Att få dem i ett tomt och rengjort skick är en uppgift min chef tagit på sig. Den valda metoden är att med vår dieseldrivna högtryckstvätt och dito värmare som hjälp smälta isen så att vattnet kan sugas upp. Att alltså spola ner MER vatten i kassunen för att få upp det som redan finns där... kan tyckas märkligt men det finns spårelement av logik i resonemanget. Det slår i varje fall idén att hälla en hink tösalt i varje kassun. Så vitt jag vet behöver varken armeringsjärn eller grundvatten ett extratillskott av salt.

Observationer jag gjort sedan jag anlände arbetsplatsen vid lunchtid idag har lett mig till att fundera lite över vad som egentligen krävs för att smälta is (jag har haft gott om tid att stå och fundera). Hur svårt är det? Egentligen? Nollgradig is har en smältvärme på 333 kJ/kg och en Big Mac samma energiinnehåll som en liter kokande vatten... Det är ju trevligt att veta när ens bit is ligger i ett mysigt ombonat lab på ett universitet där man själv kan ränna runt och gå på möten med "Birkenstock och kaffekopp". När ens verklighet består av en halv kubikmeter is några grader under noll, liggandes i tio iskalla betonglådor som tjänar som temperaturbuffert (likt en het sten, fast åt helt fel håll..) och effektivt motstår alla försök att värma upp nånting alls... då är den där hamburgaren väldigt avlägsen. En av de mer minnesvärda passagerna i Liftarens Guide Till Galaxen beskriver en av karraktärernas ansiktsuttryck som "det hos en man som i huvudet försöker omvandla grader Farenheit till grader Celcius medan han ser sitt hus brinna ner". Jag misstänker att jag själv idag har dragits med ett liknande uttryck, bara mer trött och frusen. När solen gick ner vid 1600-tiden började det återstående vattnet faktiskt att frysa snabbare än jag han suga upp det. Alltså börjar heat (sic!) två av matchen i morgon bitti.

Hotellrummet jag sitter på just nu är förvisso helt och rent, men lämnar lite i övrigt att önska när det gäller isolering mot just kylan. Jag har omedvetet styrt likt en sidewinder mot rummets enda element i jakt på lite värme. Temperaturen i badrummet passar för uppfödning av istapp, kajak, polarskunk och snömumsare. Ventilationen är av modell hål i väggen och även om jag skäms lite för det så utstötte jag när jag satte ner foten i duschkabinen ett ljud av en typ som normalt bara hörs när talanglösa yngre släktingar av sina föräldrar lurats till att med fiol friktionssvetsa sig igenom Blinka Lilla Stjärna på skolavslutningen.