The Clash of interests

I dagens diskussion på jobbet lyckades jag lyfta fram att jag far illa av det sätt på vilket mitt arbete har inflytande över min hälsa och mitt privatliv. Jag förklarade att jag mår kasst och har symptom av typen darrningar, återkommande huvudvärk, sömnbesvär, plötslig matthet, hjärtklappning och känner att det ibland är svårt att dra efter andan. Kort sagt de flesta indikatorerna på kraftig stress. Jag begärde en lättnad i arbetet och påpekade att alternativet troligen blir en tripp till akuten (vårdcentralen vill inte röra ärendet om det är jobbrelaterat och företagshälsovård har vi inte). Vidare förklarade jag att jag nu måste ta en funderare på hur jag vill ändra min arbetssituation till nästa säsong så att det blir hanterbart i långa loppet och att jag har en del att tänka igenom. Jag passade dessutom på att flagga för en löneförhandling och en allmän diskussion om arbetsvilkor och nödvändiga förändringar inför framtiden. Min intention är att initiera en förändring som förhindrar att personalen överansträngs och som gör att man kan både jobba och ha ett eget liv. Det var skönt att ha en konstruktiv diskussion där viktiga saker får komma upp till ytan.

Resultatet av dagens samtal är att vi på måndag skall påbörja arbeten i ett landskap med djupa skogar norr om Vänern, något som väntas ta ca två veckor. Att vi inte kan arbeta med vattnet när det fryser på och att vår lätta lastbil får lasta ca 180 kg innan den är olagligt tung återstår att lösa till dess. Lönediskussionerna bokades in till ett icke specificerat datum "efter att jobbet är klart". Makt åt folket, röd front..

Jag vill hemskt gärna få fason på det här jobbet eftersom det innebär att jag får pyssla med den sortens teknik jag gillar, men frågan är om jag har kraften att stå ut så lång tid som det uppenbarligen tar. Argument som "Du vänjer dig" eller "Det blir bättre om 1-2 år.." är kanske välmenta men funkar dåligt när min egen planeringshorisont nu knappt sträcker sig längre än ett par dagar framåt. Titeln på inlägget får tjäna som onödigt vitsig påminnelse om gruppen som tonsatt den centrala frågan för mig just nu - "Should I stay or should I go?"