Verkligheten är tuff ibland

Efter att ha sovit precis lagom mycket för länge petade jag i mig en näve "knusperflakes" (generisk term för spannmålsbaserade födoämnen som är fiberrika nog att ge en bäver förstoppning) och fil. Därefter vidtog promenad ut mot Ikeaområdet med avsikten att skaffa en läsare för micro-SD-kort. Promenaden blev lagom lång och efterhand blev jag hungrig varpå stegen styrdes mot Burger King.

Klockan var straxt före 1400 och kön var lång. Det var kvavt och varmt. Jag öppnade alla dragkedjor i min windstopperjacka. Till vänster om mig står en familj. Fadern beställer fyra menyer och killen bakom disken har att göra en stund eftersom alla skall ha olika saker. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur sonen i familjen, en kille 15-årsåldern och ungefär i min storlek, tar ett kliv framåt mot disken som för att ta en av brickorna... sen upphör verkligheten att gälla ett par ögonblick.

Det ser ut som att killen börjar huka sig på väg framåt, och med ett helt overkligt högt THUNK!! kraschar han med överkäkens tandrad först ner i kassadiskens yta för att sedan studsa baklänges och bli liggande på golvet. Det hela är så overkligt, det tar säkert en hel sekund innan någon av oss övriga i kön lagt pusslet nog för att ens reagera. Min första tolkning var något i linje med att killen halkat och..försökt bita (??) en tugga ur disken, snabbt följt av andra tolkningen att det kan röra sig om ett självskadebeteende hos en ung person med psykiskt handikapp. Eftersom han fallit åt mitt håll är jag nere på knä för att fånga/stötta hans huvud ungefär samtidigt som hans far (?) greppar honom från andra sidan. Eftersom det blivit dödstyst i samtliga köer hörs det precis hur förvånad mannen är när hans eget pussel får det till att killen svimmat medan han sträckt sig efter en av dryckesbägarna. Killens mor (?) och ytterligare en kvinna i sällskapet dyker upp och jag ger plats samtidigt som mina egna tankar börjar fundera på dels hur killens tänder klarat sig och dels på om det föreligger ett behov av ambulans, en svimning är inte direkt livshotande men om den är inledningen på ett anfall av något slag kan det vara en kamp mot sekunderna. Dessutom kan jag inte får ur huvudet det fruktansvärda ljudet av en kropp som studsar med tänderna mot en massiv bänkskiva... När jag reser mig upp har jag BK-föreståndaren precis bakom mig, förvirrad och blek. Frågan om ambulans hänger i luften och jag frågar diskret killens föräldrar om deras åsikt. De svara nåt vagt om att det inte behövs, och jag får känslan av att det inte är första gången detta inträffat, att de redan har hans ben i högläge styrker detta. Grabben börjar prata och låter ganska koherent om än svag, blicken antyder närvaro. De reser sakta killen upp och leder iväg honom mot ett bord. Medan jag får min mat är de framme och hämtar en bunt servetter och en mugg vatten, jag ser inget men föreställer mig att det är en och annan tandflisa som slagits loss. Medan jag mumsar min burgare och sallad med förvånansvärt darriga händer är någon dessutom framme och spanar på golvet runt disken. Utslagna tänder? The horror..

Dagens upplevelse gav mig en hel del att tänka på när det gäller hur vi tolkar sånt som händer runt oss. Vissa saker som händer ofta verkar bilda "färdiga sets" som vi lagrar, genast känner igen och kan plocka ur minnet utan att behöva ägna mentala resurser åt att tolka på nytt varje gång. Detta är säkert resurseffektivt men innebär en klar fara i att vi ibland missar avvikande men viktiga detaljer och kör på som vanligt. Just i det aktuella exemplet med killen som svimmade fick jag för ett kort ögonblick känslan av att inte förstå någonting av det jag såg, allt var isolerade sekventiella observationer utan underliggande sammanhang. "Varför gör han sådär?" är väl det som bäst sammanfattar känslan. Under den fortsatta promenaden efter lunch började jag fundera i banorna runt att det kanske är precis just så min autistiske bror Christofer upplever sin omvärld?

När vi andra NTV-människor (Normal Tills Vidare.. vi är alla knäppa egentligen, vänta på din diagnos bara) gladeligen går runt och generaliserar i vår kontakt med tillvaron så kan en autist gå runt och betrakta ALLT som enstaka isolerade händelser*. Detta, att hela tiden behöva försöka tolka alla intryck, leder till en fruktansvärd belastning och kan utgöra grunden till det introverta beteendet som är typiskt för autismen. Verkligheten blir ett svårförståeligt, bråkigt och skrämmande ställe. Andra människor, med allt vad spontant och oförutsägbart beteende heter, svårast av allt. Att isolera sig och omge sig med ett fåtal trygga rutiner blir en överlevnadsstrategi.

*Ett av de bästa exempel på detta har jag fått av en "högfungerande autist" som med egna ord beskrivit sina upplevelser. Han berättar att han en gång tittat på en hund och då fått förklarat att det var just en "hund". När han senare såg samma hund ur en något annorlunda vinkel var det honom helt främmande att koppla ihop upplevelserna. En "hund" såg ju inte ut sådär... allt måste ha en helt unik designation.