Varmt mottagande, kallt land

Efter en spänd väntan och en lika spänd flygtur med kännbar turbulens
landade vi 0640 på CPH. Jag kände mig mer lättad än vad jag egentligen
vill erkänna. Väntan på bagaget och tåget till Malmö gick som i ett
töcken och efter att ha mötts upp av Nisse & Oscar sov jag i 90
minuter. Sen tog vi en bit mat med min bror Patrik. Nu är det snart
allmän läggdags och det är en helt öppen fight mellan mig och Oscar om
vem som slocknar först. I morgon blir det tåg hem till Lkpg och vardag
101 igen.

--
Skickat från min mobila enhet

Allt väl så här långt

Jag sitter nu i gaten (C125) och håller tummarna. Flighten, CO 1950, är fortfarande annonserad att avgå 1635 och vad jag kan se håller CPH fortfarande öppet. Nu ska bara Island hålla truten också så blir allt bra.

Vid incheckningen fick vi meal-checks på $8 att handla krubb för, omtänksamt av dem. Mitt goda humör har inte passerat omärkt bland våra värdar och de gör vad de kan för att hjälpa oss med ditt och datt. Proffsigt.

Efter snart 36 timmar med flygplansmat, tryckförändade miljöer, flygbuller och för lite sömn börjar jag se tecknen på tilltagande trubbigt tänkande. Det börjar gå lite segt nu och jag har hänfallit till att äta snabba kolhydrater och att dricka en massa vatten. Att hålla sig hydrerad och att hålla magen igång är regel ett i såna här situationer. Det snurrar friskt i skallen mellan varven men det är svårt att veta vad som orsakas av trötthet respektive allt flygande hit och dit.

För övrigt är det minde synd om mig än om de flesta andra. Jag har semester månaden ut och så länge flygbolaget håller med mat och logi är det här ett i raden av äventyr. När jag kommer hem ska jag se "Terminal" med Tom Hanks och inte skratta alls.

Utbrott, avbrott, sammanbrott

Äventyret fortsätter, nya upplevelser varje dag... Igår fick vi vända vid en punkt någonstans halvvägs på grund av ett nytt vulkanutbrott med åtföljande askmoln. Förmodligen hade vi kunnat slå molnet till vår slutdestination men med resultatet att Continental hade fått ställa plan och besättning på en plats där de varit helt oanvändbara och därmed väldigt dyra.




Att tvingas vända var för många av medpassagerarna en mycket knäckande upplevelse då stora flertalet inte haft min tur (hittills..) och redan blivit kvardröjda ett flertal dagar. Öppen frustrattion och gråt i kabinen och en mycket uppgiven stämning på återresan till Newark. Jag tog en morgonwhiskey, jag vet ju ändå inte vilken tidszon jag hör hemma i längre. Skål för Island... Inflygningen mot Newark var det vackraste jag sett. Alla ljus på marken påminde om de flourecerande organismerna i havsdjupen när de sakta skimrade. Manhattan by night (..by air) var faktisk nog för att glömma all förtret. För den här gången, det funkar nog inte en andra gång.

Vi blev efter landning genast ombokade till en "klonad" flight schemalagd till fredag 16.00. Håll utkik efter Continental CO 1950 Köpenhamn. Detta är förmodligen även ett lite psykologiskt knep för att återställa passagerarens känsla av trygghet, ge något att fingra på medan man väntar. Det finns ju inga garantier att man kommer fram, något vi lärde oss igår. Därefter blev vi inackorderade i på tältsängar i ett konferensrum. Jämfört med att sova direkt på ett golv eller på en stol var detta helt OK, fältmässigt och rejält, väldigt "Rilleman". Det låg till och med Röda-korsfiltar på britsarna! :-) Jag kände mig stärkt i min geologiska flyktingstatus. En flaska vatten och en tandborstning senare drog jag huvudsärkringen.

7 timmar senare, klockan 0900 local, var det tydligen dags att vakna. Jag är förhållandevis pigg men vill inte veta vad jag luktar. Senaste uppdateringen är att CPH är öppet för trafik under något specialprotokoll för "bara lite aska". Jag har köpt lite wifi-tid för att kunna ha en lina ut mot verkligheten och för att kunna hålla kontakten. Vi väntar till 11.00 innan vi ckeckar in bagaget och sedan har vi att vara vid gaten senast 1400. Planet, i förekommande fall, går ca 1600. Plan B är att hitta ett plakat och en penna:

"Airline Refugee

Will work for

Boat passage"

Newark Liberty International, gate C 72

Sitter nu utanför gaten. Är ute i väldigt god tid, as per usual. Åtnjuter lite complimentary wi-fi, courtecy of de trevliga människorna på Siemens Inc.

Allt är väl och nu nästa är steg att få en bit mat i magen. Allt ser ut att gå planenligt. Hela resan har varit underbar och jag har haft såå roligt! USA är fantastiskt och det är Christina och Sven också! Det är lite kul att tänka på hur jag lyckats gaffla den här vulkanhistorien, med en resa på varje sida så att säga. Många andra har uppenbarligen inte haft samma tur. För tur är allt det handlar om, även om man är Rilleman.

Det blir roligt att se hur skallen reagerar på tidsomställningen och att gå tillbaka till Svenska igen. Efter en vecka känns det helt naturligt att prata engelska och små neurolingvistiska genvägar har formats. Vanliga fraser bara poppar upp när så är lämpligt. "God bless you, and have a nice one!" eller "Gonna pop a cap in you' ass, man!" efter behov.

Borta bra men hemma har vi högre skatter och fri sjukvård som man säger.. det ska bli jätteroligt att "landa" hos Nisse, Catta, Oscar och lillebror Patrik i Malmö innan jag far hem till Linköping. Vad det lider så ska jag se till att lägga upp ett album med bilderna från resan. Stay tuned!

Till fots, till sjöss och i luften

Efter en tidig start och en improviserad frukost i Central Park begav jag mig ut på sightseeing. Med kameran i högsta hugg och assisterad av både karta och GPS var det ganska enkelt att ta sig fram. Staden är ju inte direkt komplicerad om man förstår tvåaxliga koordinatsystem och att akta sig för de snabba gula...

Första stoppet blev Camera Land på 557 Lexington Av. En liten och trevlig butik med en fryntlig personal. När jag avslöjats som svensk fick jag höra alla de fraser personalen lärt sig av mina landsmän på diverse kibbutzer; "Visa brösten"... Jag nästan dog. Sen lärde jag dem några nya.

Eftersom jag redan var på väg åt det hållet kändes det naturligt att vandra ner mot FN-högkvarteret vid East River. Jag har alltid velat besöka det eftersom FN, när dom gör nåt bra, känns som en så bra idé. Jag börjar bli bra på det här med säkerhetskontroller nu och hade inga problem att komma in. Eftersom jag inte ville hamnai tidsbrist gjorde avböjde jag rundturen och gjorde istället en vid lov genom de utställningar som finns i lobbyn samt tittade igenom deras gift shop. Det blev en keps. Nytta med nöje. På vägen ut lyckades jag till slut hitta den Svenska flaggan och fick ett kort av den också.

Nästa stop var B&H Photo på 440 9:th Avenue. Butiken liknar inget jag sett tidigare. Enormt stor, gigantiskt utbud och så gott som alla anställda är så arketypiskt judiska med alla tillbehör att jag fick stålsätta mig för att inte utbrista i ett "Oy Vey!". De har en mycket effektiv hantering av sålda varor. Beställ vid disken. Betala i kassan. Hämta ut varan i uthämtnigen, dit den smidigt transporterats på ett automatiserat transportband i taket. VÄLDIGT "Soviet Russia..". De yngre killarna var ganska rappa och lätta att ha att göra med medan deras äldre (ibland MYCKET äldre, tänk "Moses"..) kollegor lyckades mixa lagom mycket förakt för komersialismen och för hednakunder i sitt ointresse. Jag är nu med blixt på kameran. Mazel tov!

Då jag nu åter befann mig på west side fortsatte jag ner mot Hudson River och vid åsynen av vatten vek jag norrut mot 42:nd street. Där ligger nämligen Rillemans himmel om någon frågar. USS Intrepid är ett avrustat hangarfartyg som nu tjänstgör som "Flyg- , Sjö- & Rymdmuseum". De har en fin samling flygplan från främst kalla kriget, ubåten "Growler" och ett Concorde. Allt, inklusive själva fartyget ligger mycket snyggt vid en pir. Sammanfattningsvis så var det skithäftigt! Smithsonian får helt klart en match. Med lite tur lyckas de i sin satsning på att få dit även en rymdskyttel när väl en blir tillgänglig. Jag skrev på petitionen minst en gång.

Sista stoppet för dagen blev "Top of The Rock"; utsiktsplattformen på Rockefeller Center. Mäktigt. Se själv.

I stadsdjungeln

Efter att ha tagit ett varmt farväl av Christina & Sven tog jag en amerikansk motsvarighet till Swebuss från Washington DC till NYC. Det var utan tvekan den mest bekväma buss jag någonsin rest med, vilket liksom gör biljettpriset på $3.50 rent skandalöst billigt. Nu fick jag dessutom chansen att se en rejäl del av USA på vägen. Mycket trevligt.

Jag passade på att följa färden på telefonens GPS och häpnade över hur stort allt faktiskt är. "Det ser faktiskt ut som på TV" kom att bli lite av ett stridsrop. Man är mycket förtjust i att konstruera saker av rostiga balkar här. Att anlända till The Big Apple via New Jersey Turnpike var tufft, jag spanade efter Tony Soprano men måste ha missat honom.

Efter lite inledande rekognosering stolpade jag ner i t-banan och skaffade mig ett Metro Card att åka på och tog sedan tuben upp till 50:th St och gick sen till mitt Hotell på W. 56:th St & 8:th. Da Vinci Hotel är litet och prisvärt men i mitt tycke väldigt behagligt och har ett suveränt läge några kvarter söder om Central Park. Inga problem med reservationen och efter att ha knökat in bagaget på rummet tog jag kameran med mig ut på promenad.

Central park är stort och fullt med folk som alla pysslar med nåt. Det är verkligen en anlagd skog som ger välbehövlig vila från stadslandskapet. Jag tog en ganska kort promenad runt The Sheeps Meadow och vek sedan söderut igen via Broadway ner till Paramount på 46:th. Sååå mycket att titta på! Att plötsligt snubbla över Ed Sullivan Theatre där Late Night Show spelas in var omtumlande, minst sagt. Att sen hitta gigantiska billboards som annonserade "Mamma Mia - the musical" fick det blågula hjärtat att slå lite snabbare.

Efter lite mat blev jag trött och travade hem till hotellet för att bända ut linserna, se lite på TV-utbudet och eventuellt rumla ner i baren i hotellets källarvåning (to be decided..;-). Hela dagen i morgon, från tidigt till sent, skall ägnas åt sightseeing och shopping så det blir förmodligen tidig kväll. Att konstant matas med nya intryck är precis vad jag behöver men samtidigt ordentligt tröttande. Senaste veckan har förmodligen varit även den sömnmässigt bästa på flera månader.

Vad gäller detaljerna runt min hemresa på torsdag så avvaktar jag tills det är dags helt enkelt för att inte ta ut något i förskott. I skrivande stund ser det ut som att man börjat öppna det västeuropeiska luftrummet en bit i taget och Köpenhamn verkar vara på G. Dumma flygplan som inte har vettiga luftfilter!

Flygande fläng

Efter två dagar med Besök på Smithsonian Air & Space museum både i Centrala Washington DC och på det gigantiska annexet ute vid Dullesflygplatsen var det dags för en trip till Six Flags America nöjespark utanför stan. Parken är en av ett tiotal över hela landet och har bland de häftigaste rides man kan föreställa sig. Det är tidigt på säsongen och bara nätt och jämt varmt nog varför det var behagligt med folk och korta köer. Det råkade samtidigt vara tävling för cheerleaders men det var mest en krydda.

Ett genomgående tema i namngivningen för attraktionerna är Marvel Comics superhjältar med Stålmannen och Batman i spetsen. Hela dagen har vi därför skakat, rusat, spunnit, kastats och slungats omkring i berg-och-dalbanor som Superman och Batwing. Jag snubblade dessutom över en liten attraktion som borde hetat Rilleman On-line eller något liknande vitsigt. Se själv på klippet, förtjänstfullt fotat av Sven. Jag kan minsann roa mig jag! Christina & Sarah ser nästan lite imponerade ut... :-)

Det är en lågoddsare att hushållet kommer att somna ovaggade ikväll. Om vädret tillåter vankas det flygning i morgon och på tisdag går bussen mot NYC. Vulkansituationen förefaller lösa sig till det bästa så håll tummarna.

Ur askan i ..USA?

Gårdagen tillbringades till fots då vi tog en seriös runda för att titta på Washingtons många memorials. Staden är monumentalt storslagen och det var en mäktig upplevelse att se allt med egna ögon. Arlingtonkyrkogården gjorde stort intryck.

Idag står det "National Air and Space Museum" på schemat, vaför man med jämna mellanrum får plocka ner mig från tak och väggar dit jag tagit min tillflykt i pur upphetsning. En dröm som besannas helt enkelt.

Nyheten om att Island, detta lilla fiskbullsdoftande skitland av snedseglade vikingaättlingar, för all framtid har fyllt sina utsläppskvoter är källa till viss uppståndelse här borta och jag vet inte i detta nu hur jag påverkas inför hemresan nästa vecka. Jag antar att det finns värre saker än att bli kvar här ett tag. Det är flyg i luften vart man än vänder blicken och skulle jag tröttna så kan jag ju alltid paddla hem en kajak. Grönland såg väldigt trevligt ut från 12000 meter. :-)

Väst ät bäst!

Resan gick väl, inga bekymmer med vare sig flygplan eller något av alla de stopp som gjordes i diverse tullkontroller. Efter en lång dag på reande fot var det gott att mötas av Sven på Dulles. Efter lite mat var det dags att lägga det av intryck överfyllda huvudet vågrät och sova en stund. Jag hade då varit igång i över 30 timmar med bara ett par tupplurar.

 

Idag, dag två, vaknade jag utan att riktigt ha en känsla för vad klockan var, men det varma gryningsljuset var en bra indikator på att jag sovit klart. Det snurrar en smula i ett överaktivt inneröra men jag sov utan den klassiska "flygande-mattan-effekten". Har nu hälsat på C, ätit en god och närande frukost och börjat bli mig själv igen. Trevligt land det här. :-)

Bordat

I nio timmar framåt återfinns mitt beniga arsle på plats 28F.
Fönsterplats med lite benutrymme, känns bra.

--
Skickat från min mobila enhet

Gate 18

Frukosterar på Corona innan klockan slagit 0700, faan vad världsvan
man känner sig... Fyller i gyttret av frågor på Amerikanska
tullformuläret, avsäger mig rätten till liv, frihet och mina ägodelar
ifall dessa skulle uppfattas som ett hot mot min blivande värdnation.
Sitter nu i gaten och tittar på starter. Rilleman i lätt berusad
frihet. FTW! ;-)

--
Skickat från min mobila enhet

Nöter sulorna

Försöka sova... innan en FLYGRESA?! Vad tänkte jag på... gick ju som
en analystenta. Alltså har jag hänfallit till att muntert vanka runt
som en lysten iller och nosa efter flygvärdinnor och att pimpla kaffe.

--
Skickat från min mobila enhet

Upptakt

Rilleman tar bussen som går till tåget som går till flyget som går
till USA. (Themesong; "Here we go again")

--
Skickat från min mobila enhet

Förtret

Föreställ dig en stor luden viking som en vacker dag får för sig att plocka fram den gamla runstenen för att återknyta bekantskapen med bilderna från när barnen var små vikingahjälmfotingar. Föreställ dig sedan hans frustration när han försöker extrahera informationen ut sin gamla favorit bland lagringsmedia med hjälp den nya fina vevgrammofonen. Visst går det att fysiskt sammanföra de två objekten, men protokollen är sorgligt inkompatibla. Svärande på grov fornsvenska lämnar vikingen spillrorna av skivspelaren och bärsärkar iväg till Clas-Björn i Sjön för att handla en extern multirunstensläsare med USB2.0-standard.

Dagens stora irritationsmoment har varit att upptäcka att min dator nu är så pass åldrad att den i nuvarande skick saknar stöd för att läsa SDHC-media, e.g. minneskorten från systemkameran. Det gick ju att åtgärda tämligen smärtfritt med ett besök hos Kjell&Company men var en ovälkommen påminnelse om att jag nu är gammal nog att bli omsprungen av den tekniska utvecklingen utan att jag ens märker det. En inventering i "minneslådan" ger att det där ligger en handfull generationer av lagringsmedia, från 3,5" disketter via 100 MB ZIP-diskar till dagens någotsånär moderna USB-minnen på nåt tiotal GB och sen hela resten av CD- och DVD-historien. Dessutom en hel flora av tumnagelstora ("25.4 mm-nagel" här i Europa) minneskort från olika mobiltelefoner, var och en med sin stödtrupp av adaptrar. Det här är så löjligt att det korta stunder i taget får såna där spikmattor att verka vettigt.

Nedräkning

Helgens paddlande var en trevlig upplevelse trots rå kyla, regn och ett uselt tajmat ryggskott. Den surfski jag provpaddlade var det minst stabila i kanotväg jag någonsin suttit i och det tog inte mer än 10 minuter innan jag låg i vattnet utanför Valdemarsvik efter ett slarvigt tag med den vingpaddel jag använde. Det hela var väldigt odramatiskt då jag bara gjorde en enkel vikning åt vänster och lade mig i vattnet utanför kanoten. Jag blötte inte ens ner mössan. På frågan om det var kallt så har jag inte den blekaste aning men det var det säkert, utanför torrdräkten. Eftersom bad var tyngdpunkten i planeringen var jag välklädd på gränsen till överhettning och gjorde mig ingen direkt brådska upp ur plurret. Slutsatsen av helgens äventyr är att jag mycket väl kan tänka mig surfskipaddling som ett komplement till mina övriga högpulsintressen men att det krävs en lösning av förvaringsfrågan för att det skall bli praktiskt. Kanoten är uppåt 6 meter lång.

Jag är nu i slutfasen av reseförberedelserna och har inte så värst mycket annat i huvudet. Jag tolkar det som ett gott tecken att dagens xkcd-strip har ett angeläget tema. Med både kamera och laptop med på resan borde det gå att prestera en eller annan dagrapport bloggledes, men på det stora hela tänker jag satsa på att uppleva så mycket det bara går och på att få användning för så mycket som möjligt av innehållet i det praktiska och halvskamliga reseapotek mina kära kollegor på Tholmarks förärat mig. Mer kvalitativ dokumentering kan alltså dröja tills jag är hemma igen.

En dag i taget

För tillfället har jag inget direkt livsavgörande att rapportera utan nöjer mig med att i korthet dra läget. Lystring mittåt!

Då jag snart slår i ett slags glastak för arbetstid (som timanställd) och har fullgjort de uppställda uppgifterna är jag nödd och tvungen att ta ta lite välförtjänt ledigt från min tjänst hos Tholmarks Uthyrning. Om inget oförutsett händer så kommer jag att återvända när det uppstår behov av semestervikarier. Tiden på Tholmarks har varit bra för mig och jag är för en gångs skull bara lite normalt trött och inte alls trasig när jag nu kliver ut i verkligheten igen för att ha lite ledigt. Jag har ju haft tur som kunnat gå från ett jobb rakt in i ett nytt, med baksidan att jag inte haft reguljär semester på ett par år. Följaktligen har jag beslutat mig för att låta bli att vara arbetssökande öht under april månad och istället bejaka min technomadiska läggning och "åka någon annanstans än här och titta på DERAS coola flygplan/kolfiber/lysplast". Kommande lördag-söndag skall jag ut i Östgöta-arkipelagen tillsammans med drygt 50 andra paddelsugna människor och för första gången prova på fenomenet surfski (Det är inte så ryskt som det låter). Därefter väntar en dryg veckas vistelse i USA där jag avser att hälsa på Sven och Christina och att köpa mig en tobaksplantage. Eller åtminstone ett kamerastativ. Förmodligen tar vi oss tid att begapa en eller ett par flyghistoriska samlingar.

Skägg och mustasch frodas. Det hela faller nu intresse- och utseendemässigt någonstans mellan "hobby" och "husdjur". Jag gillar mustaschen samtidigt som jag finner nöje i rakningsritualen varför jag gör gissningen att hakbehåringen snart ryker och läppluddet uppgraderas till en stand-alone-mustasch. Sedan en tid tillbaka har jag ju förlitat mig på en präktig Tysk hyvel men har nu drabbats av total hybris och suktar efter en riktig rakkniv. Jag är dock inte mer tokig än att jag inser att en kniv sällan är mer skärpt än sin ägare varför jag kommer att välja en lagom gentlemannamässig kompromiss; shavetten, en rakkniv med utbytbart blad (lämpligen från überraknördiga Japanska märket Feather såklart). Alla skämt på temat "likheter mellan shavette och schavott" undanbedes! Tur att jag lämnar blod så att man hälla tillbaka lite i mig om det skulle behövas. Hmmm.. *när* det behövs, ärligt talat. Skillnaden mellan en bra rakning och en taskig biopsi är verkligen flytande.

Jag är sedan en tid tillbaka förvirrad ägare till en Nikon D90 (digital systemkamera för dig som ännu inte pratar flytande geek). Det är ganska riskfritt att säga att den än så länge vet mer om fotografering än vad jag vet. Häromdagen lärde jag mig, eller snarare upplevde, den första lagen inom all fotografering: "När *DET* händer så har du inte kameran med dig". I mitt fall råkade jag köra förbi det tillbyggda Flygvapenmuséumet samtidigt som de stora hangardörrarna var öppna en liten bit... För en ung man i sina bästa år och som kanske fick lika delar bröstmjölk och jetbränsle i dieten som liten (ett annat rykte gör gällande att Far blev lite väl kreativ en dag när babyoljan tog slut vid ett blöjbyte..) var detta som att få en glimt av innandömet i självaste "Chokladfabriken"! Det var som att snubbla in på självaste Area 51 och inse att det inte handlar om utomjordingar utan om gigantiska hjordar av frigående blondiner, brunetter... (Tja, varifrån tror DU att Hollywood får allt råmaterial?) Som stora silverglänsande skuggor hängde forna tiders tekniska spjutspetsar ifrån taket, tidlöst frusna i en hårt bankande sväng. Att de pga byggdammet var övertäckta med svepande sjok av semitransparent byggfolie och därför endast visade upp ett fåtal av sina karakteristiska linjer tillförde mer estetik än vad det försvårade identifieringen, i alla fall för ett tränat och trånande öga. Helt utan en tanke på eventuell bakomvarande trafik underkastades Saaben en acceleration negativt i referens till färdriktningen som förmodligen plockade loss de sista kvarvarande dubben i det som fått gälla för vinterdäck. Jag dumglodde lyckligt. Kameran låg hemma. Bot och bättring lovas till Försvarsmaktens huvudflygdag 2010, den 13 juni på Malmen, dagen efter att flygvapenmuseum har nyinvigts. Jag har soffplats för den hugade.

Min gamla Dell Inspiron 8200 har tillslut fått en ersättare. Efter ett nytt personbästa i betänketid valde jag en Asus UL20a med 12,1" skärm. I dessa våra oförsonliga tider av tvångsmässig klassificering så lägger den sig snyggt och prydligt tillrätta mellan subnotebook- och netbook-klassen. 12.1" skärm går att arbeta med samtidigt som tangentbordet inte genast massakrerar mina handleder. Lågvoltsprocessorn ger bra batteritid och avsaknaden av intern DVD-drive håller nere vikten. Prio låg denna gång på portabilitet vilket i ett sent skede fällde konkurrenten och syskonet UL30 med dess 13.3"-skärm (och överlag bättre prestanda). UL20:n går lätt ner i väskan. Dellburken kommer att framleva resten av sitt naturliga liv i det teknikhistoriska reservat jag kallar "vardagsrum" som trivsam testbänk för Ubuntu och OpenOffice. Skälen är varken nostalgiska eller sentimentala. Den funkar fortfarande och varje gång jag försöker kasta eländet kommer jag ihåg hur jävla mycket jag betalat för den. År 2003 var uppenbart innan jag fått alla hästar i kanoten att simma åt samma håll? "Hemdatorpaket".. bevare mig.