torsdag 30 april 2009
</Servicestaden>
Rilleman, snart på fri fot i en verklighet nära dig! Klockan 16.00 klipper jag företagskorten och går hem med lätt nyckelknippa, plånbok och hjärta. Den som inte redan har mitt nya telefonnummer skickar lämpligen sina egna uppgifter till min gmail (chainreactor(a)gmail.com) så kommer det pronto.
måndag 27 april 2009
Avrustning
Med ca 24 arbetstimmar kvar på Servicestaden känns det angeläget att förbereda avslutet på denna 13 månaders utflykt i tillvaron. Det är en massa säckar som skall knytas ihop och trådar som måste nystas upp. En del saker är förhållandevis enkla, t.ex. att förbereda dator och telefon för att lämnas vidare till nästa brukare. Andra saker är svårare, som att reda ut om någon tar över ansvaret för en del kunder och specialsysslor jag haft under året. Jag har nu kommit så långt som till att fundera på återlämningen av företagskort (konto- och bensinkort) samt nycklar.
De flesta av oss har en nyckelknippa som vi slaviskt släpar på och fruktar förlusten av. Knippan brukar börja på ett blygsamt sätt och sedan med tiden byggas på tills den är ett sannskyldigt monster med mer blänkande tänder än alla filmerna i Alien-kvadrologin (..än så länge, femman på väg?) tillsammans. En nyckel korresponderar mot ett lås. Ett lås antyder att vi vill skydda en tillgång från "de andra". Att andra kanske vill komma åt det som är vårt oroar oss. Alltså väljer jag att se nyckeln som en manifestation av de bryderier vi skaffar oss genom att leva i ett materialistiskt samhälle där bultsaxorcher försöker stjäla ens cykel... Nu är inte alla nycklar fysiska sådana, jag har en hel lista med inloggningsuppgifter till ditt och datt ("mitt" och datt ska det vara, du får ha dina egna lösenord!) som orsakar mig minst lika mycket huvudbry som väl den största nyckelknippa. Ibland tror jag att krånglet med att inte tappa bort något knappast motsvarar värdet av att kunna delta i ett forum för folk som memorerat Top Gun...
Nycklar är symboler för förtroende, ansvar och makt. I svunna tider var det Mor på gården som hade nycklarna till alla viktiga lås väl synliga i bältet så att ingen behövde tveka på vart den riktiga makten stod att finna. I dag kan en nyckel se ut lite hur som helst, vilket man märker när man försöker köra en fransk bil, eller bestå av enbart information. Jag skulle tycka om att vara min egen oefterhärmliga biometriska nyckel i en värld full av lås som antingen släpper in mig eller låter bli, beroende på mina rättigheter för tillfället. "Jag går dit jag får" helt enkelt. För ett tag sedan läste jag om en nattklubbsägare som ville "chipmärka" sina VIP-gäster med någon variant på veterinärmedicinsk subkutan RFID-tag som skulle kunna styra alla möjliga funktioner under besökets gång, från att öppna toalettdörrar till att kunna ha en egen barnota. Jag har länge sett möjligheterna med att ha ett passivt chip inplanterat i t.ex. handryggen som vid placering invid en läsare överför personliga uppgifter motsvarande dem på mitt visitkort. Inget mer pappersbytande på mässor, ett hjärtligt handskak så vet vi vilka vi är och adressboken är uppdaterad... Och tänk bara på möjligheten att bygga in läsare i underkläder, så att man får upp namnet på tanten som nöp en i häcken! Då kan man ju ta en kreditupplysning medan man funderar på om man ska återgälda tjänsten...
Jag har nu helt tappat tråden men tror att jag ville säga att en lättad nyckelknippa är ett lättat sinne. Lock and load!
De flesta av oss har en nyckelknippa som vi slaviskt släpar på och fruktar förlusten av. Knippan brukar börja på ett blygsamt sätt och sedan med tiden byggas på tills den är ett sannskyldigt monster med mer blänkande tänder än alla filmerna i Alien-kvadrologin (..än så länge, femman på väg?) tillsammans. En nyckel korresponderar mot ett lås. Ett lås antyder att vi vill skydda en tillgång från "de andra". Att andra kanske vill komma åt det som är vårt oroar oss. Alltså väljer jag att se nyckeln som en manifestation av de bryderier vi skaffar oss genom att leva i ett materialistiskt samhälle där bultsaxorcher försöker stjäla ens cykel... Nu är inte alla nycklar fysiska sådana, jag har en hel lista med inloggningsuppgifter till ditt och datt ("mitt" och datt ska det vara, du får ha dina egna lösenord!) som orsakar mig minst lika mycket huvudbry som väl den största nyckelknippa. Ibland tror jag att krånglet med att inte tappa bort något knappast motsvarar värdet av att kunna delta i ett forum för folk som memorerat Top Gun...
Nycklar är symboler för förtroende, ansvar och makt. I svunna tider var det Mor på gården som hade nycklarna till alla viktiga lås väl synliga i bältet så att ingen behövde tveka på vart den riktiga makten stod att finna. I dag kan en nyckel se ut lite hur som helst, vilket man märker när man försöker köra en fransk bil, eller bestå av enbart information. Jag skulle tycka om att vara min egen oefterhärmliga biometriska nyckel i en värld full av lås som antingen släpper in mig eller låter bli, beroende på mina rättigheter för tillfället. "Jag går dit jag får" helt enkelt. För ett tag sedan läste jag om en nattklubbsägare som ville "chipmärka" sina VIP-gäster med någon variant på veterinärmedicinsk subkutan RFID-tag som skulle kunna styra alla möjliga funktioner under besökets gång, från att öppna toalettdörrar till att kunna ha en egen barnota. Jag har länge sett möjligheterna med att ha ett passivt chip inplanterat i t.ex. handryggen som vid placering invid en läsare överför personliga uppgifter motsvarande dem på mitt visitkort. Inget mer pappersbytande på mässor, ett hjärtligt handskak så vet vi vilka vi är och adressboken är uppdaterad... Och tänk bara på möjligheten att bygga in läsare i underkläder, så att man får upp namnet på tanten som nöp en i häcken! Då kan man ju ta en kreditupplysning medan man funderar på om man ska återgälda tjänsten...
Jag har nu helt tappat tråden men tror att jag ville säga att en lättad nyckelknippa är ett lättat sinne. Lock and load!
lördag 25 april 2009
Har den äran?
I morgon , 26/4, är det enligt vad jag kan erfara "Vaginadagen", en dag vigd åt att lyfta fram och hylla det kvinnliga könet. Eller var det "lufta" och "fylla"... jag har förstått att det kan vara bra det med ibland.
Feminismen uppvisar nu ett beteende som påminner om vad Orwells grisar gjorde i praktverket "Animal Farm", nämligen drar frågan om jämlikhet ett steg för långt. För den som inte minns syftar jag på när den nyvunna makten korrumperat grundvalarna till att lyda "Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra". Kanske är det så att riktig jämlikhet tar några pendlingar över ett mittläge på sig att uppstå och att vi snart ser en manlig revolt mot den kvinnliga revolutionen? Varaktiga förändringar brukar ta tid, så ingen jämställd-hets om jag får be! Dessutom känns det väldigt konstigt att tvingas bedyra aktning inför ett organ som under årets övriga 364 dagar, när man försöker få kontakt, renderar en ovett och tillmälen som "pervo!" och "sexdåre!"...
(För att göra min egen inställning helt klar i jämställdhetsfrågan vill jag bara meddela att jag är villig att betrakta ALLA, utan hänsyn taget till kön, ras, religion, läggning, härkomst och whatnot som stolpskott, puckon och påfrestande arslen enkom baserat på deras handlingar och uttalanden.)
Jag väljer att tolerera dessa feministiska övertramp av en enda anledning, nämligen att de samtidigt lyfter fram problematiken i en del av världen där man verkligen behöver hjälp. Jag talar om Afrika, där man i vissa konflikthärdar systematiskt våldtar och stympar kvinnor som ett led i strategisk terror mot civilbefolkningen. Grymheterna och lidandet är monumentalt på ett sätt som inte skådats i vår del av världen sedan mörkaste medeltiden och som fyller mig med tvivel om att Afrika någonsin kommer att lämna sitt primitiva förflutna helt bakom sig. Jag är villkorslöst för att stödja de projekt som syftar till att hjälpa de drabbade och till att ställa de ansvariga inför rätta (ja, jag vill skjuta skallen av dem å det grövsta, men det kan jag ju inte skriva i en seriös blogg!). Om det då krävs att jag i offentlig åsyn blänger på blygdläppar, klappar klitorisar, gullar med g-punkter eller pjoskar med pubis... ja då är det ett litet pris för den goda saken. Bitterfittor undanbedes bestämt!
Everybody likes a pussy when it´s smiling...
Jag blir inte klok på detta. Är det verkligen så att vi i Sverige 2009 behöver en speciell dag för det kvinnliga könet? Jag kan inte hjälpa att jag får samma intryck av denna manifestationen som jag fick när HBT(Q)-rörelsen avdramatiserades och tog plats på den publika scenen likt en drängfull handelsresande från Markaryd som vägrar låta någon annan låna karaokemikrofonen på en Finlandsfärja. Jag välkomnar alla ut ur eventuella garderober men ber att få påpeka att samhället samtidigt har hastighetsbegränsningar instiftade för allas vår trevnad och att jag inte har intresse av att ständigt bli påmind om hur jävla roligt det är i regnbågslandet. Att forcera frågan resulterar bara i att gamla fördomar ersätts av nya. Om det jag skall ta till mig är att "HBTQ-personer är helt vanligt folk" är det ett förvånansvärt opedagogiskt (och obekvämt?) sätt att förmedla det genom att dansa runt iklädd strypkoppel och insmord i silverfärg på ett lastbilsflak i Stockholm en dag per år.Feminismen uppvisar nu ett beteende som påminner om vad Orwells grisar gjorde i praktverket "Animal Farm", nämligen drar frågan om jämlikhet ett steg för långt. För den som inte minns syftar jag på när den nyvunna makten korrumperat grundvalarna till att lyda "Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra". Kanske är det så att riktig jämlikhet tar några pendlingar över ett mittläge på sig att uppstå och att vi snart ser en manlig revolt mot den kvinnliga revolutionen? Varaktiga förändringar brukar ta tid, så ingen jämställd-hets om jag får be! Dessutom känns det väldigt konstigt att tvingas bedyra aktning inför ett organ som under årets övriga 364 dagar, när man försöker få kontakt, renderar en ovett och tillmälen som "pervo!" och "sexdåre!"...
(För att göra min egen inställning helt klar i jämställdhetsfrågan vill jag bara meddela att jag är villig att betrakta ALLA, utan hänsyn taget till kön, ras, religion, läggning, härkomst och whatnot som stolpskott, puckon och påfrestande arslen enkom baserat på deras handlingar och uttalanden.)
Jag väljer att tolerera dessa feministiska övertramp av en enda anledning, nämligen att de samtidigt lyfter fram problematiken i en del av världen där man verkligen behöver hjälp. Jag talar om Afrika, där man i vissa konflikthärdar systematiskt våldtar och stympar kvinnor som ett led i strategisk terror mot civilbefolkningen. Grymheterna och lidandet är monumentalt på ett sätt som inte skådats i vår del av världen sedan mörkaste medeltiden och som fyller mig med tvivel om att Afrika någonsin kommer att lämna sitt primitiva förflutna helt bakom sig. Jag är villkorslöst för att stödja de projekt som syftar till att hjälpa de drabbade och till att ställa de ansvariga inför rätta (ja, jag vill skjuta skallen av dem å det grövsta, men det kan jag ju inte skriva i en seriös blogg!). Om det då krävs att jag i offentlig åsyn blänger på blygdläppar, klappar klitorisar, gullar med g-punkter eller pjoskar med pubis... ja då är det ett litet pris för den goda saken. Bitterfittor undanbedes bestämt!
måndag 20 april 2009
Jag, en "träckie"?
Visst gillar jag att se Kirk, Spock, Bones och de andra sladda runt i galaxen och på vart och varannat awaymission lyckas få scenens minst kända deltagare ätna av monster (eller åtminstone få på truten av "veckans partikel"...), men nu pratar vi om träck; begagnad fågelmat, som den framstår efter att ha passerat en duva.
På en ranglig byggställning surfade jag Ågatan ner med min teleskopborste och sköljde bort det som gick att lösa. Jag kommer aldrig mer att uppleva det som vilsamt att sitta och intaga mitt dagliga koffein på en uteservering nu när jag blivit medveten om vilken fruktansvärd mängd avföring som lagras ovanför mitt huvud. I fortsättningen blir det kemskyddsdräkt och lock med sugrör!
-"Vill ni ha nåt till kaffet?"
-"TAMIFLU!"
Under arbetets gång avhyste jag också ett gammalt fågelbo, en indikation på att träckproblemet förmodligen överbryggar minst en generationsklyfta. Boets sammansättning intesserade mig. Duvan är ett av de djur som bäst anpassat sig till en urbaniserad miljö. Den klarar att överleva och att föröka sig i människans omedelbara närhet, utom i fall av hungersnöd då duva är gott. Boet bestod till hälften av tunna kvistar och till den övriga delen av gamla buntband, plastsnören, gem och några gummiband. Tydligen har stadens duvor utvecklat en symbios med elektrikerna (?). Om nu fåglarna kan lära sig använda alternativa byggmaterial, kan detta beteende återfinnas hos andra arter? Myrstackar av Lego? Tryckimpregnerade bäverdammar? Getingbon av tuggummi?
*Hatten av för xkcd :-)
"Min nya hobby; superlimma ihop saker..."*
Dagen började ohemult tidigt med att försöka fräscha upp fasaden mellan Ågatans Riva och Bosses Glassbar. Denna sträcka hyser förutom Harry´s och BK snart även ytterligare ett ställe där människor med tankehorisonter som knappt sträcker sig utanför de kraftiga ögonbrynsbågarna sållas från sina pengar i utbyte mot leverskador och tinnitus i tron att de har roligare än killen bredvid och att ägaren minns deras namn. Även om stället är nytt så är det huvudsakligen samma skit, både i kön och på markisen ovanför densamma. Det ena ser man nog inte som ett problem och det andra var det mitt jobb att fixa.På en ranglig byggställning surfade jag Ågatan ner med min teleskopborste och sköljde bort det som gick att lösa. Jag kommer aldrig mer att uppleva det som vilsamt att sitta och intaga mitt dagliga koffein på en uteservering nu när jag blivit medveten om vilken fruktansvärd mängd avföring som lagras ovanför mitt huvud. I fortsättningen blir det kemskyddsdräkt och lock med sugrör!
-"Vill ni ha nåt till kaffet?"-"TAMIFLU!"
Under arbetets gång avhyste jag också ett gammalt fågelbo, en indikation på att träckproblemet förmodligen överbryggar minst en generationsklyfta. Boets sammansättning intesserade mig. Duvan är ett av de djur som bäst anpassat sig till en urbaniserad miljö. Den klarar att överleva och att föröka sig i människans omedelbara närhet, utom i fall av hungersnöd då duva är gott. Boet bestod till hälften av tunna kvistar och till den övriga delen av gamla buntband, plastsnören, gem och några gummiband. Tydligen har stadens duvor utvecklat en symbios med elektrikerna (?). Om nu fåglarna kan lära sig använda alternativa byggmaterial, kan detta beteende återfinnas hos andra arter? Myrstackar av Lego? Tryckimpregnerade bäverdammar? Getingbon av tuggummi?
*Hatten av för xkcd :-)
lördag 18 april 2009
Skjutet från höften
Som en kommentar till förra inlägget om skytte vill jag bara inflika att mina egna erfarenheter på området är blygsamma. Som frivillig i FV ratatatatade jag i unga år både k-pist och AK5 till förmån för de gamla modell 96:or som rotades fram ur nåt förråd och normalt tilldelades de som inte uppnått tillräcklig ålder för att skjuta automateld. Med 96:an behövdes ju i allmänhet bara ett skott och man hade goda möjligheter att placera det där det skulle sitta. Utöver detta har jag inga militära skyttemeriter utöver att jag så vitt jag vet är den ende som använt ett p-skott 9 mm övningsvapen som prickskyttegevär samt under utbildning på pistol m/88 till instruktörens förtvivlan vägrat bekämpa det sista av 15 mål i ett snabbskyttescenarie eftersom figuren föreställde en hund och därmed förvägrat honom och föreningen ett perfekt resultat.
I samband med att Far licensierades att med bössa välta vilt blev det en och annan dag på skjutvallen. Det krävs inget större snille för att inse att det var tävling från första skottet. Övningsvapnet var en .22 long som påminde om den vanliga studsaren men var billigare i drift. Med denna sköts det på ca 30 meter och normen var att med en femskottsserie ta bort en vit klisterlapp (20x20 mm?) från tavlan. När detta blev för tråkigt sköt vi sockerbitar. I praktiken är vi så jämna att det hänger på vem som gick och lade sig först dagen innan alternativt åt den bättre frukosten.
Enda gången jag verkligen knäckte honom var när han förvånat kommenterade att det saknades två kulhål i tavlan, varpå jag höll upp mina egentliga mål för de två skotten:
I samband med att Far licensierades att med bössa välta vilt blev det en och annan dag på skjutvallen. Det krävs inget större snille för att inse att det var tävling från första skottet. Övningsvapnet var en .22 long som påminde om den vanliga studsaren men var billigare i drift. Med denna sköts det på ca 30 meter och normen var att med en femskottsserie ta bort en vit klisterlapp (20x20 mm?) från tavlan. När detta blev för tråkigt sköt vi sockerbitar. I praktiken är vi så jämna att det hänger på vem som gick och lade sig först dagen innan alternativt åt den bättre frukosten.
Enda gången jag verkligen knäckte honom var när han förvånat kommenterade att det saknades två kulhål i tavlan, varpå jag höll upp mina egentliga mål för de två skotten:
-"Örhängen.."
The Pirat eBAy?
Jag har med ljumt intresse följt de mer publika turerna runt det så kallade Pirate Bay-målet. Dels därför att det skapar prejudikat i den här typen av rättsfall och dels därför att målet har fått en prägel av generationskonflikt där den gamla/rigida/kapitalistiska generationen nu tagit den yngre/informationspromiskuösa/veckopengssnåla generationen i nackskinnet. Själv anser jag mig befinna mig i en transitionsfas mellan de båda blocken. Jag är för stor frihet så länge som det är underförstått att detta kommer med ett stort ansvar.
Den nyligen avkunnade domen verkar ha kommit som en hård överraskning för många. I vanlig ordning är detta säkert Disneys fel och kan härledas tillbaka till den helt klart förvanskade julaftonsindoktrineringen om Robin Hood som stal från de rika och gav till de fattiga, efter nödvändiga avdrag för resor, omkostnader, hälso- och tandvård, pensionsavgifter samt vapen och ammunition. Killarna bakom TPB gömmer sig bakom argumentet att de bara tillhandahållit tekniken och därmed inte kan göras ansvariga för vad användarna utnyttjat den till. Inte sällan fyller man på med den retoriska äpple-päron-jämförelsen att åtala biltillverkarna för att deras produkter är inblandade i åtskilliga människors skada och/eller död varje år. Till bilindustrins försvar kan man väl då dra upp all den forskning som läggs ner på att förbättra säkerheten medan man vid en blick åt andra hållet ser ett piratskepp med ett gäng mediasurfande puerila bitheads bakom rodret.
Att som organisation medvetet associera sig med en yrkesgrupp som levde på maritim stöld, driva en site som t.o.m. jag vet har "alla dom bra sakerna för gratis nedladdning" och sen i rätten hävda att man inte har varken kännedom om- eller något ansvar för eländet bygger på en logik jag har svårt att följa. I varumärkestermer vill jag påstå att "om Google är stället där du får reda på vad du behöver, så är TPB stället där du får tag på det". Pirater har alltid varit något som man med fördel avlivar när helst man träffar på dem, och den statsstödda varianten; kaparen, utgick enligt internationell rätt som företeelse redan 1856. Nu finns ju naturligtvis en liten möjlighet att killarna bara är sjuuukt segelintresserade och DÄRFÖR valde namn och logga som de gjorde, men jag har ännu inte hört detta anföras som en förklaring.
Några som upplever ett uppsving som inte skådats sedan ett gäng livströtta sälar fick in Miljöpartiet i Riksdagen är det likaledes intelligent namngivna Piratpartiet. Idag kunde man ha tapetserat om sin sommarstuga med deras flygblad om man bara orkat ta emot den sjukligt lilafärgade propagandan. Man berättar att internet är bra, svänger sig med fina ord som demokrati, kommunikation och tryckpress. Dom "andra" är dåliga, vill införa kontrollåtgärder för att hindra piratkopiering på internet, stötta en döende mediaindustri och angriper rätten till ett privatliv. Sen är det nåt jiddrande om en "remix- och deltagarkultur" som jag uppenbarligen är för gammal för att förstå och en uppmaning att rösta på de här stolpskotten i EU-valet den 7:e juni. Det ska tydligen vara bra "för mitt privatliv och för en mer balanserad upphovsrätt".
Jag har ett känsligt luktsinne. Jag är ganska stolt över att kunna uppfatta även mycket små nyanser av dofter. Jordklotet har en diameter på ca 12756 km och är lite grovt 40076 km i omkrets. Mars är ännu inte koloniserad, ej heller Månen. Alltså finns det inget sätt på vilket jag kan avlägsna mig så långt bort att jag inte känner odören av detta partis politik! I rent olfaktoriskt självförsvar yrkar jag därför på att de skickas upp på sina rum där de kan vara unga och arga, piratkopulera och leva jäkel bäst de vill. Ge dom en platta Jolt och spika igen dörren tills dom är en bit över 30.
Politik är bra. Unga människor är bra. "Männ", unga människor i politiken blir som att blanda väteperoxid med svavelsyra; en brännande jävla smärta varhelst du kommer i kontakt med det! Jag är inte heller odelat positiv till rådande åtkomlighet och prissättning på en del mediaprodukter men tror på att förändra systemet snarare än att bryta mot dess regler.
"Hej, Captain! That´s some chest you´ve got there...
Wanna walk my plank? I got wood!"
Wanna walk my plank? I got wood!"
Den nyligen avkunnade domen verkar ha kommit som en hård överraskning för många. I vanlig ordning är detta säkert Disneys fel och kan härledas tillbaka till den helt klart förvanskade julaftonsindoktrineringen om Robin Hood som stal från de rika och gav till de fattiga, efter nödvändiga avdrag för resor, omkostnader, hälso- och tandvård, pensionsavgifter samt vapen och ammunition. Killarna bakom TPB gömmer sig bakom argumentet att de bara tillhandahållit tekniken och därmed inte kan göras ansvariga för vad användarna utnyttjat den till. Inte sällan fyller man på med den retoriska äpple-päron-jämförelsen att åtala biltillverkarna för att deras produkter är inblandade i åtskilliga människors skada och/eller död varje år. Till bilindustrins försvar kan man väl då dra upp all den forskning som läggs ner på att förbättra säkerheten medan man vid en blick åt andra hållet ser ett piratskepp med ett gäng mediasurfande puerila bitheads bakom rodret.
Att som organisation medvetet associera sig med en yrkesgrupp som levde på maritim stöld, driva en site som t.o.m. jag vet har "alla dom bra sakerna för gratis nedladdning" och sen i rätten hävda att man inte har varken kännedom om- eller något ansvar för eländet bygger på en logik jag har svårt att följa. I varumärkestermer vill jag påstå att "om Google är stället där du får reda på vad du behöver, så är TPB stället där du får tag på det". Pirater har alltid varit något som man med fördel avlivar när helst man träffar på dem, och den statsstödda varianten; kaparen, utgick enligt internationell rätt som företeelse redan 1856. Nu finns ju naturligtvis en liten möjlighet att killarna bara är sjuuukt segelintresserade och DÄRFÖR valde namn och logga som de gjorde, men jag har ännu inte hört detta anföras som en förklaring.
Några som upplever ett uppsving som inte skådats sedan ett gäng livströtta sälar fick in Miljöpartiet i Riksdagen är det likaledes intelligent namngivna Piratpartiet. Idag kunde man ha tapetserat om sin sommarstuga med deras flygblad om man bara orkat ta emot den sjukligt lilafärgade propagandan. Man berättar att internet är bra, svänger sig med fina ord som demokrati, kommunikation och tryckpress. Dom "andra" är dåliga, vill införa kontrollåtgärder för att hindra piratkopiering på internet, stötta en döende mediaindustri och angriper rätten till ett privatliv. Sen är det nåt jiddrande om en "remix- och deltagarkultur" som jag uppenbarligen är för gammal för att förstå och en uppmaning att rösta på de här stolpskotten i EU-valet den 7:e juni. Det ska tydligen vara bra "för mitt privatliv och för en mer balanserad upphovsrätt".
Jag har ett känsligt luktsinne. Jag är ganska stolt över att kunna uppfatta även mycket små nyanser av dofter. Jordklotet har en diameter på ca 12756 km och är lite grovt 40076 km i omkrets. Mars är ännu inte koloniserad, ej heller Månen. Alltså finns det inget sätt på vilket jag kan avlägsna mig så långt bort att jag inte känner odören av detta partis politik! I rent olfaktoriskt självförsvar yrkar jag därför på att de skickas upp på sina rum där de kan vara unga och arga, piratkopulera och leva jäkel bäst de vill. Ge dom en platta Jolt och spika igen dörren tills dom är en bit över 30.
Politik är bra. Unga människor är bra. "Männ", unga människor i politiken blir som att blanda väteperoxid med svavelsyra; en brännande jävla smärta varhelst du kommer i kontakt med det! Jag är inte heller odelat positiv till rådande åtkomlighet och prissättning på en del mediaprodukter men tror på att förändra systemet snarare än att bryta mot dess regler.
fredag 17 april 2009
Omstart, och lite baklänges
Jag har på senaste tiden fått en del höjda ögonbryn från min omgivning i takt med att de blir varse mitt beslut att byta sysselsättning. Många påpekar det vanskliga i att ge upp en fast anställning i dessa svåra tider. Beroende på vem ögonbrynen tillhör ger jag mig in på en mer eller mindre detaljerad förklaring.
För egen del ser jag detta som en helt normal taktisk reträtt följt av omgruppering på en ÅSA* på eget territorium. Jag gör bedömningen att jag under rådande omständigheter inte har tillräckliga marginaler för att uppnå mina mål och avbryter för att inte slösa bort värdefulla resurser. Sun Tzu, von Clausewitz och Chuck Norris skulle förhoppningsvis nickat gillande om de sett min plan. I datatermer är ju annars liknelsen vid en omstart i "felsäkert läge" nästan onödigt passande. Och rolig.
På tal om rolig så höll jag på att garva läppen av mig när jag plöjde igenom en gammal Herman Hedning och hittade en serieruta som på ett avlägset och onekligen överdrivet sätt påminner om min egen situation. Substituera "Rilleman" mot "Lilleman". Övriga karaktärers likhet med eventuella motsvarigheter i verkligheten är i alla fall inte MITT fel.
(Copyright Jonas Darnell Every right you can think of reserved)
För egen del ser jag detta som en helt normal taktisk reträtt följt av omgruppering på en ÅSA* på eget territorium. Jag gör bedömningen att jag under rådande omständigheter inte har tillräckliga marginaler för att uppnå mina mål och avbryter för att inte slösa bort värdefulla resurser. Sun Tzu, von Clausewitz och Chuck Norris skulle förhoppningsvis nickat gillande om de sett min plan. I datatermer är ju annars liknelsen vid en omstart i "felsäkert läge" nästan onödigt passande. Och rolig.På tal om rolig så höll jag på att garva läppen av mig när jag plöjde igenom en gammal Herman Hedning och hittade en serieruta som på ett avlägset och onekligen överdrivet sätt påminner om min egen situation. Substituera "Rilleman" mot "Lilleman". Övriga karaktärers likhet med eventuella motsvarigheter i verkligheten är i alla fall inte MITT fel.
(Copyright Jonas Darnell Every right you can think of reserved)* ÅSA, återsamlingsplats.. dööh.
onsdag 15 april 2009
Mer pang för skattepengarna?
I slaskpressen står att läsa om Polisens nya sug efter bättre prickskytteammunition. På sedvanligt manér är artikeln en mix av fakta, överdrifter och halvsanningar. Det som åsyftas är på inget sätt någon nyhet, ammunition i kaliber .338 har använts sedan sent 80-tal i rollen som antimateriel- och antipersonalbekämpare. Den fyller ett glapp mellan de mer traditionella kalibrarna 7.62 mm och .50 och får anses föra samman de båda andras fördelar samtidigt som den har färre av deras nackdelar.
Att polisen nu vill följa med utvecklingen låter ju både rimligt och önskvärt men kommer sannolikt att röra upp en ny storm likt den som bildades när man valde att byta till säkerhetsammunition i sina tjänstevapen. Man valde då att byta till en kula som svampar upp mer vid en träff och på så sätt överför mer energi i målet (bromsas upp) och därmed minskar risken att utgöra fara för bakomvarande efter en eventuell passage av offret. Uppsvampningen går enligt samma princip som i jaktammunition, där detta faktiskt är den grundläggande principen för att åstakomma snabb urblödning/kollaps, men sker i betydligt måttligare skala. Mätningar visar att man riskerar upp till 5% mer förstörd vävnad jämfört med den gamla amunitionen. Omedelbart blossade en hätsk diskussion upp där polisen anklagades för bruk av jaktammunition som av engagerade men lite klent pålästa personer likställdes med sånt man jagar älg med. Om uttrycket ursäktas verkar frågan vara mer laddad än ammunitionen. Älgarna fick så vitt jag vet aldrig komma till tals.
En lite påläst gissning är att man kommer att kombinera ammo från Lapua, .338 AP (Armour Piercing), med ett vapen från Brittiska Accuracy International (som redan levererat t.ex. PSG90 till Försvarsmakten). Det finns naturligtvis en uppsjö alternativ till denna kombination med det gemensamt att det är mycket dåligt att befinna sig på fel sida om dom.
Polisens motivering till kravet på kraftigare eldkraft låter ju inte helt tagen ur luften; man vill i händelse av t.ex. gisslanfritagning kunna skjuta genom det skottsäkra glas som blir allt vanligare på banker och vid växlingskontor. För egen del ser jag inget problem då skottet fortfarande avlossas av en tränad skytt underställd en organisation som har befogenhet att fatta beslutet. Enda skillnaden är att skytten fått ett bättre verktyg. Jag ber väl knappast min snickare att använda en slö såg om det finns en vass?
Dock bör man inte ta allt för hårt på uppgifterna om 1000 meters skjutavstånd. Även om det finns uppgifter på att man på detta avstånd noterat träffar med förekommande system är det redan på halva avståndet fruktansvärt långt till ett mål av en persons storlek. De bästa prickskyttesystemen hävdar idag en noggrannhet på "sub MOA", dvs bättre än en bågminut (1/60 grad). Detta innebär i idealfallet att man skjuter en grupp (typiskt 3-5) av skott inom en cirkel på under 3 cm diameter på 100 meter, 6 cm på 200 meter osv. Inte illa med kulor som själva har drygt 8.5 mm diameter.
Jag kommer att bänka mig för vad jag tror blir en stunds trevlig underhållning i media medan frågan stöts och blöts. Det lär ju inte direkt vara Aftonbladets kärlek till folkets kunnande som fick dem att lägga upp artikeln på webben. ;-) Som vanligt kommer jag att övervaka allt från den relativa säkerheten bakom mina sandsäckar. Du är välkommen om du har snaps...
Att polisen nu vill följa med utvecklingen låter ju både rimligt och önskvärt men kommer sannolikt att röra upp en ny storm likt den som bildades när man valde att byta till säkerhetsammunition i sina tjänstevapen. Man valde då att byta till en kula som svampar upp mer vid en träff och på så sätt överför mer energi i målet (bromsas upp) och därmed minskar risken att utgöra fara för bakomvarande efter en eventuell passage av offret. Uppsvampningen går enligt samma princip som i jaktammunition, där detta faktiskt är den grundläggande principen för att åstakomma snabb urblödning/kollaps, men sker i betydligt måttligare skala. Mätningar visar att man riskerar upp till 5% mer förstörd vävnad jämfört med den gamla amunitionen. Omedelbart blossade en hätsk diskussion upp där polisen anklagades för bruk av jaktammunition som av engagerade men lite klent pålästa personer likställdes med sånt man jagar älg med. Om uttrycket ursäktas verkar frågan vara mer laddad än ammunitionen. Älgarna fick så vitt jag vet aldrig komma till tals.
En lite påläst gissning är att man kommer att kombinera ammo från Lapua, .338 AP (Armour Piercing), med ett vapen från Brittiska Accuracy International (som redan levererat t.ex. PSG90 till Försvarsmakten). Det finns naturligtvis en uppsjö alternativ till denna kombination med det gemensamt att det är mycket dåligt att befinna sig på fel sida om dom.
Polisens motivering till kravet på kraftigare eldkraft låter ju inte helt tagen ur luften; man vill i händelse av t.ex. gisslanfritagning kunna skjuta genom det skottsäkra glas som blir allt vanligare på banker och vid växlingskontor. För egen del ser jag inget problem då skottet fortfarande avlossas av en tränad skytt underställd en organisation som har befogenhet att fatta beslutet. Enda skillnaden är att skytten fått ett bättre verktyg. Jag ber väl knappast min snickare att använda en slö såg om det finns en vass?
Dock bör man inte ta allt för hårt på uppgifterna om 1000 meters skjutavstånd. Även om det finns uppgifter på att man på detta avstånd noterat träffar med förekommande system är det redan på halva avståndet fruktansvärt långt till ett mål av en persons storlek. De bästa prickskyttesystemen hävdar idag en noggrannhet på "sub MOA", dvs bättre än en bågminut (1/60 grad). Detta innebär i idealfallet att man skjuter en grupp (typiskt 3-5) av skott inom en cirkel på under 3 cm diameter på 100 meter, 6 cm på 200 meter osv. Inte illa med kulor som själva har drygt 8.5 mm diameter.
Jag kommer att bänka mig för vad jag tror blir en stunds trevlig underhållning i media medan frågan stöts och blöts. Det lär ju inte direkt vara Aftonbladets kärlek till folkets kunnande som fick dem att lägga upp artikeln på webben. ;-) Som vanligt kommer jag att övervaka allt från den relativa säkerheten bakom mina sandsäckar. Du är välkommen om du har snaps...
Grusade planer
Dagens lunch intogs i en närbelägen idrottsanläggning. Priset är en smula drygt men inte lika drygt som den öppet tuggummituggande personalen som uppenbarligen hellre skulle vara någon annanstans. I entrén stod ett anslag om dieseldoft som jag bara noterade i förbifarten och inte fäste någon större vikt vid. Väl inne i serveringen möts jag av detta:
Om jag i vanliga fall kan anklagas för att vara lite tankfull blev jag nu helt mentalt aprak, knökad, som en ekonomtjej i händerna på en lysten teknolog... ni fattar. Mina funderingar gick i följande banor:
Färden hem efter jobbet gick via Ikano där jag tog en bild på de i bjärt färgat tyg inklädda stolparna utanför entrén. Varje gång jag ser dem ekar ett gammalt "Safe Sex"-budskap i huvudet.. eller om det är en låt av ZZ Top; "Cover your rig"?
Om jag i vanliga fall kan anklagas för att vara lite tankfull blev jag nu helt mentalt aprak, knökad, som en ekonomtjej i händerna på en lysten teknolog... ni fattar. Mina funderingar gick i följande banor:
- LHC har missuppfattat det här med barmarksträning... eller så skäms dom mer än vad dom ger sken av?
- Efter att återigen ha blivit snuvade på ett SM-guld har Linköpings Kommun nu slagit näven i bordet och bestämt sig för att "Nu jä... Vi fyller igen skiten med det nyligen uppsopade cykelvägsgruset!".
- The Beach Boys-konsert på G?
- MunchenHoben är numera ett inomhusarrangemang och nu vill man återskapa effekten av parkeringen nedanför A-huset? Dammet rörde upp gamla minnen.. :-)
- Undrar om man kan montera band på Saaben... ]:-)>
- JAG STÄDAR INTE UPP DET HÄR!!!
Färden hem efter jobbet gick via Ikano där jag tog en bild på de i bjärt färgat tyg inklädda stolparna utanför entrén. Varje gång jag ser dem ekar ett gammalt "Safe Sex"-budskap i huvudet.. eller om det är en låt av ZZ Top; "Cover your rig"?
måndag 13 april 2009
Påskfacit
Åter hemma efter påskfirande i Västergötland, dags att summera helgen. Vädret har varit spektakulärt fint och skönt. Solbrännan är lika välkommen som välförtjänt. Under hemresan idag beskådade jag det Västgötska jordbrukets brådska att peta ner saker i jorden och.. rycka upp andra saker, inte vet jag hur det går till! Det är visst nåt med bidrag från Bryssel och Polsk arbetskraft? Jag skulle vilja skriva att den fuktiga myllan låg naken och nyplöjd men inser att detta kan föra tankarna till en helt annan sorts naturromantik än den jag åsyftar.
Som vanligt när en större del av släkten samlas finns det några stående inslag. Maten är ett av dem. Det som utspelas runt vårt matbord skulle få Egyptens gräshoppor att tappa självförtroendet, och ändock dignar bordet till nästa måltid, och nästa, likt en matsalsmöblemangets Särimner. I'm stuffed.
Ett annat återkommande inslag är inkompatibla husdjur. Mor håller sig själv med ett gott animaliskt grundutbud bestående av tvenne katter och en dynamisk duo som utgörs av en shetlandsponny och en arabhingst. Ibland även kringvandrande vilt som genast namnges och upptas i rullan. Dessa djur för en lika stillsam som lyxig tillvaro på gården och utgör en överdisneyfierad biotop som bara ber om att bli störd av introduktionen av ytterligare individer helt obekanta med de "regler" som finns på gården. Min mor, hur snäll och trevlig hon än må vara, skulle kunna vara ansvarig för illustrationerna på Jehovas små fyrfärgstryck, ni vet de där där barn av alla färger sitter och fridfullt tafsar på ömsom pandor, tigrar, uttrar och annat som bara en verklighetsfrånvänd hjärna skulle få för sig att ha inom en kilometer från varandra. När man i denna miljö kastar in djur med rörelseförmåga, jaktinstinkt, tänder och begränsad lydnadsträning brakar allt samman i en orgie av Benny-Hill-jakter, förebråelser och nära-döden-upplevelser. Det fanns stunder under påsken då jag önskade koppla allt och alla på olika platser runt om gården.
Trafiken hem präglades av dessa förbannade glasfibernomader till gasoltattare! Husbilen är i mina ögon vägtrafikens dront; dömd att dö ut men för dum för att fatta det, det enda i mänsklighetens samlade historia som samtidigt är "sämre än en bil att köra och mindre bekvämt än ett hotell att bo i". Fjädring som en GB-clown, vindfång som ett biltransportfartyg, motor som en symaskin och förare som... Bah! Jag hade en framför mig från Falköping till Jönköping som passade på att köra 70 på 90-sträckan, ett säkert sätt att göra vänner i trafiken. När jag äntligen kom nära nog för att göra en "jump to lightspeed-omkörning" noterade jag att den rullande styggelsen hade en registreringsskylt som började med det oerhört passande "SLO...".
Som vanligt när en större del av släkten samlas finns det några stående inslag. Maten är ett av dem. Det som utspelas runt vårt matbord skulle få Egyptens gräshoppor att tappa självförtroendet, och ändock dignar bordet till nästa måltid, och nästa, likt en matsalsmöblemangets Särimner. I'm stuffed.
Ett annat återkommande inslag är inkompatibla husdjur. Mor håller sig själv med ett gott animaliskt grundutbud bestående av tvenne katter och en dynamisk duo som utgörs av en shetlandsponny och en arabhingst. Ibland även kringvandrande vilt som genast namnges och upptas i rullan. Dessa djur för en lika stillsam som lyxig tillvaro på gården och utgör en överdisneyfierad biotop som bara ber om att bli störd av introduktionen av ytterligare individer helt obekanta med de "regler" som finns på gården. Min mor, hur snäll och trevlig hon än må vara, skulle kunna vara ansvarig för illustrationerna på Jehovas små fyrfärgstryck, ni vet de där där barn av alla färger sitter och fridfullt tafsar på ömsom pandor, tigrar, uttrar och annat som bara en verklighetsfrånvänd hjärna skulle få för sig att ha inom en kilometer från varandra. När man i denna miljö kastar in djur med rörelseförmåga, jaktinstinkt, tänder och begränsad lydnadsträning brakar allt samman i en orgie av Benny-Hill-jakter, förebråelser och nära-döden-upplevelser. Det fanns stunder under påsken då jag önskade koppla allt och alla på olika platser runt om gården.
Trafiken hem präglades av dessa förbannade glasfibernomader till gasoltattare! Husbilen är i mina ögon vägtrafikens dront; dömd att dö ut men för dum för att fatta det, det enda i mänsklighetens samlade historia som samtidigt är "sämre än en bil att köra och mindre bekvämt än ett hotell att bo i". Fjädring som en GB-clown, vindfång som ett biltransportfartyg, motor som en symaskin och förare som... Bah! Jag hade en framför mig från Falköping till Jönköping som passade på att köra 70 på 90-sträckan, ett säkert sätt att göra vänner i trafiken. När jag äntligen kom nära nog för att göra en "jump to lightspeed-omkörning" noterade jag att den rullande styggelsen hade en registreringsskylt som började med det oerhört passande "SLO...".
tisdag 7 april 2009
Stackars..
Dagens "Mest synd om" tilldelas mina stackars sockar. Stenhårt sodomerade av mina fuktiga fossingar i ett par stövlar en hel dag. När det är dags att åka hem för dagen får man luta sig lite åt sidan så att inte ångexplosionen river skallen av en när man drar fötterna ur stövelskaften. psssSSSST-FOFFF!
Även denna dag har jag utövat stridskonsten fasadtvätt, eller som det heter på gammalkinesiska; Kläng Tvi. Resultatet har blivit acceptabelt, givet förutsättningarna. Mot slutet dök det upp ett par wildcards i ekvationen som tvingade mig att slå om till min alternativa personlighet för krig, olyckor, oorganiserade flyttar (morr!!) och vanliga eftermiddagar på jobbet; Sturmkampfarschloch Rilleman. SKA Rillemans främsta företräde är hans monumentala fokus på uppgiften och, kopplat till detta, hans totala offervilja och hänsynslöshet gentemot tredje man. Ett solkart chefsämne. I den mån det existerar ett egentligt socialt interface utgörs detta av omväxlande förhör och ordergivning via burst transmission eller, om tiden är riktigt knapp, blickar som innehåller så mycket information att man riskerar att välta om man gör misstaget att komma ivägen för en. I detta läge gäller ståndrätt och den som drar bena efter sig i normalt promenadtempo vid förflyttning blir omkullsprungen. Mottot är "Alla sliter! Alla lider! Alla går hem när det är klart!", och det enda som är högre än tempot är kravet på excellens. SKA Rilleman är en osympatisk jävel men det är trots detta skönt att få jobba med ett proffs ibland.
På tal om proffs förtjänar Tholmarks Linköping ett hedersomnämnande för sitt stora stöd och trevliga bemötande, utan vilket vår verksamhet hade stått sig slätt. Hyvens vänner! Jag kommer och hälsar på min kompis Pansargiraffen nån dag!
Även denna dag har jag utövat stridskonsten fasadtvätt, eller som det heter på gammalkinesiska; Kläng Tvi. Resultatet har blivit acceptabelt, givet förutsättningarna. Mot slutet dök det upp ett par wildcards i ekvationen som tvingade mig att slå om till min alternativa personlighet för krig, olyckor, oorganiserade flyttar (morr!!) och vanliga eftermiddagar på jobbet; Sturmkampfarschloch Rilleman. SKA Rillemans främsta företräde är hans monumentala fokus på uppgiften och, kopplat till detta, hans totala offervilja och hänsynslöshet gentemot tredje man. Ett solkart chefsämne. I den mån det existerar ett egentligt socialt interface utgörs detta av omväxlande förhör och ordergivning via burst transmission eller, om tiden är riktigt knapp, blickar som innehåller så mycket information att man riskerar att välta om man gör misstaget att komma ivägen för en. I detta läge gäller ståndrätt och den som drar bena efter sig i normalt promenadtempo vid förflyttning blir omkullsprungen. Mottot är "Alla sliter! Alla lider! Alla går hem när det är klart!", och det enda som är högre än tempot är kravet på excellens. SKA Rilleman är en osympatisk jävel men det är trots detta skönt att få jobba med ett proffs ibland.
På tal om proffs förtjänar Tholmarks Linköping ett hedersomnämnande för sitt stora stöd och trevliga bemötande, utan vilket vår verksamhet hade stått sig slätt. Hyvens vänner! Jag kommer och hälsar på min kompis Pansargiraffen nån dag!
måndag 6 april 2009
Crossroads
Dagen har ägnats åt att flänga runt i den grövsta saxlift som kunde uppbringas (Skyjack SJ 9250) utefter en fasad i hörnet av Vasavägen/Östgötagatan, ett jobb som kräver minst lika mycket koncentration och skicklighet som att tillverka ekologisk navelludd. Maskinen i fråga har ju visserligen ganska manliga dimensioner men är i gengäld, och av just den anledningen, lika precis i manövreringen som nåt ur Bismarck-klassen. Kan man inte köra den runt hörnet hyvlar den glatt av det som är i vägen.
I normala fall brukar man under pågående fasadtvätt kunna överraska åtminstone någon trevlig människa som inte lyckats få på sig alla sina kläder men idag fick voyeurismen hålla till godo med ett magert utbud av hastigt förbipasserande urringningar 8-10 meter nedanför. Bah! Det är ju som att dom inte ens försöker?!
Av förklarliga skäl har man vid höghöjdsarbete en förhöjd uppmärksamhet på ljud som kan härledas till fallande föremål eller personer, att folk faller må vara hänt men man vill ju hinna flytta på sig... Plötsligt hörde jag ett typiskt "boff-ljud" och tittade mig omkring utan att kunna identifiera källan. Då jag är en tråkpräktig människa som inte har något stort behov av att ständigt avbryta mitt arbete för privata telefonsamtal och/eller nikotinintag ägnade jag mig åt jobbet istället. Efter en stund noterade jag att kollegan var fullt sysselsatt med båda dessa krävande uppgifter och att det låg en motorcykel under en bil i korsningen nedanför oss. Shit pommes frites.. etc. (Vår "tunga" skåpbil och lift syns i bakgrunden, btw.)
Korsningen Vasavägen/Östgötagatan är en knutpunkt i Linköpingstrafiken. Att bli stående där är dumt. 12000 busschaufförer tycker det och svär på språk jag inte kan då. Extra dumt är det om man står på en MC och har fordonets förare som en ytterst motvillig kylarprydnad. Hojen, tillhörande en trafikskola om jag inte såg fel, hade uppenbarligen blivit påkörd av en vänstersvängande bil och frenetisk upprördhet vidtog. Jag tyckte att de som hade sin vistelse i markplanet gott kunde reda ut sin egen röra och nöjde mig med att observera cirkusen från min upphöjda position. Från det att en engagerad förbipasserande visat tecken på att telefonera tog det blott 4 minuter innan det började hända saker. Räddningstjänsten måste haft en långsam dag där alla bara längtade ut i solen?
Först kom en insatsledare med en ambulans i släptåg. Sedan en mäktig brandbil som prompt korkade igen den lilla lucka i trafiken som ändå existerade. Sedan ännu en ambulans. Och till sist, nästan lite skamset, en polisbil. Reflexklädda människor i alla färger yrde ut och började febrilt släcka, plåstra om och bötfälla varandra tills man hittade motorcyklisten som hamnat lite i skymundan efter att ha fått sätta sig i bilen. När alla som skulle göra det åkt till sjukhuset, MC:n bärgats och de 12000 busschaufförerna pressat sig igenom/över olycksplatsen återgick allt till det vanliga trafikkaoset.
I normala fall brukar man under pågående fasadtvätt kunna överraska åtminstone någon trevlig människa som inte lyckats få på sig alla sina kläder men idag fick voyeurismen hålla till godo med ett magert utbud av hastigt förbipasserande urringningar 8-10 meter nedanför. Bah! Det är ju som att dom inte ens försöker?!Av förklarliga skäl har man vid höghöjdsarbete en förhöjd uppmärksamhet på ljud som kan härledas till fallande föremål eller personer, att folk faller må vara hänt men man vill ju hinna flytta på sig... Plötsligt hörde jag ett typiskt "boff-ljud" och tittade mig omkring utan att kunna identifiera källan. Då jag är en tråkpräktig människa som inte har något stort behov av att ständigt avbryta mitt arbete för privata telefonsamtal och/eller nikotinintag ägnade jag mig åt jobbet istället. Efter en stund noterade jag att kollegan var fullt sysselsatt med båda dessa krävande uppgifter och att det låg en motorcykel under en bil i korsningen nedanför oss. Shit pommes frites.. etc. (Vår "tunga" skåpbil och lift syns i bakgrunden, btw.)
Korsningen Vasavägen/Östgötagatan är en knutpunkt i Linköpingstrafiken. Att bli stående där är dumt. 12000 busschaufförer tycker det och svär på språk jag inte kan då. Extra dumt är det om man står på en MC och har fordonets förare som en ytterst motvillig kylarprydnad. Hojen, tillhörande en trafikskola om jag inte såg fel, hade uppenbarligen blivit påkörd av en vänstersvängande bil och frenetisk upprördhet vidtog. Jag tyckte att de som hade sin vistelse i markplanet gott kunde reda ut sin egen röra och nöjde mig med att observera cirkusen från min upphöjda position. Från det att en engagerad förbipasserande visat tecken på att telefonera tog det blott 4 minuter innan det började hända saker. Räddningstjänsten måste haft en långsam dag där alla bara längtade ut i solen?
Först kom en insatsledare med en ambulans i släptåg. Sedan en mäktig brandbil som prompt korkade igen den lilla lucka i trafiken som ändå existerade. Sedan ännu en ambulans. Och till sist, nästan lite skamset, en polisbil. Reflexklädda människor i alla färger yrde ut och började febrilt släcka, plåstra om och bötfälla varandra tills man hittade motorcyklisten som hamnat lite i skymundan efter att ha fått sätta sig i bilen. När alla som skulle göra det åkt till sjukhuset, MC:n bärgats och de 12000 busschaufförerna pressat sig igenom/över olycksplatsen återgick allt till det vanliga trafikkaoset.
lördag 4 april 2009
Natural mystic
Nej, jag syftar inte på låten av Bob Marley. Jag har just spenderat en timme på att häpna och förundras. En man bygger en näverkanot, använder bara naturliga råmaterial, enkla verktyg och får till synes allt han rör vid att bara snällt böja sig till rätt form. Om inte detta är en slags magi vet jag inte vad som är det. I denna vår tid av snabb plast tror jag att en upplevelse som denna läker något inom oss och kanske till och med gör oss till lite bättre människor. Jag blev i alla fall gladare. :-).
http://beta.nfb.ca/film/Cesar_et_son_Canot_d_ecorce/
http://beta.nfb.ca/film/Cesar_et_son_Canot_d_ecorce/
"Älska naturen, krama en älg!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
