Crossroads

Dagen har ägnats åt att flänga runt i den grövsta saxlift som kunde uppbringas (Skyjack SJ 9250) utefter en fasad i hörnet av Vasavägen/Östgötagatan, ett jobb som kräver minst lika mycket koncentration och skicklighet som att tillverka ekologisk navelludd. Maskinen i fråga har ju visserligen ganska manliga dimensioner men är i gengäld, och av just den anledningen, lika precis i manövreringen som nåt ur Bismarck-klassen. Kan man inte köra den runt hörnet hyvlar den glatt av det som är i vägen.

I normala fall brukar man under pågående fasadtvätt kunna överraska åtminstone någon trevlig människa som inte lyckats få på sig alla sina kläder men idag fick voyeurismen hålla till godo med ett magert utbud av hastigt förbipasserande urringningar 8-10 meter nedanför. Bah! Det är ju som att dom inte ens försöker?!

Av förklarliga skäl har man vid höghöjdsarbete en förhöjd uppmärksamhet på ljud som kan härledas till fallande föremål eller personer, att folk faller må vara hänt men man vill ju hinna flytta på sig... Plötsligt hörde jag ett typiskt "boff-ljud" och tittade mig omkring utan att kunna identifiera källan. Då jag är en tråkpräktig människa som inte har något stort behov av att ständigt avbryta mitt arbete för privata telefonsamtal och/eller nikotinintag ägnade jag mig åt jobbet istället. Efter en stund noterade jag att kollegan var fullt sysselsatt med båda dessa krävande uppgifter och att det låg en motorcykel under en bil i korsningen nedanför oss. Shit pommes frites.. etc. (Vår "tunga" skåpbil och lift syns i bakgrunden, btw.)

Korsningen Vasavägen/Östgötagatan är en knutpunkt i Linköpingstrafiken. Att bli stående där är dumt. 12000 busschaufförer tycker det och svär på språk jag inte kan då. Extra dumt är det om man står på en MC och har fordonets förare som en ytterst motvillig kylarprydnad. Hojen, tillhörande en trafikskola om jag inte såg fel, hade uppenbarligen blivit påkörd av en vänstersvängande bil och frenetisk upprördhet vidtog. Jag tyckte att de som hade sin vistelse i markplanet gott kunde reda ut sin egen röra och nöjde mig med att observera cirkusen från min upphöjda position. Från det att en engagerad förbipasserande visat tecken på att telefonera tog det blott 4 minuter innan det började hända saker. Räddningstjänsten måste haft en långsam dag där alla bara längtade ut i solen?


Först kom en insatsledare med en ambulans i släptåg. Sedan en mäktig brandbil som prompt korkade igen den lilla lucka i trafiken som ändå existerade. Sedan ännu en ambulans. Och till sist, nästan lite skamset, en polisbil. Reflexklädda människor i alla färger yrde ut och började febrilt släcka, plåstra om och bötfälla varandra tills man hittade motorcyklisten som hamnat lite i skymundan efter att ha fått sätta sig i bilen. När alla som skulle göra det åkt till sjukhuset, MC:n bärgats och de 12000 busschaufförerna pressat sig igenom/över olycksplatsen återgick allt till det vanliga trafikkaoset.