Just one more for the road. And then another one..

Igår, lördag, var jag med arbetskamrater och några kunder på Linköpings Whiskeyexpo. Det är ett trevligt arrangemang om man uppskattar whiskey och andra män med glansiga ögon och rosiga kinder. Man får ett litet provsmakningsglas vid inpasseringen och sedan köper man valfritt antal centilitrar av de sorter man är nyfiken på hos de olika märkenas representanter, mycket smart, dels eftersom man kan prova många sorter till en liten peng och dels eftersom man blixtsnabbt tappar räkningen över sitt totala alkoholintag vilket gör att man allt snabbare separeras från resten av sina pengar. Platsen är Cupolen/Folkets Park och miljön är härligt retro, eller kanske bara dåligt underhållen och sunkig...


Då det var mitt första besök på detta besynnerliga evenemang med skotska folkmusiker i hörnen gick jag helt vetenskapligt tillväga och satte mig för att skapa en baseline för det vidare testandet. Alltså kalibrerade jag tungan genom att testa en välbekant whiskey först, och till min stora lycka var tjejen som hällde Tullamore Dew i dåliga människor jättesöt! Efter att ha armbågat oss fram genom de arkeologiska lagren av äldre och hopplöst trånande män ögnade jag igenom sortimentet och fastnade för en "Whiskey Challenge"; ett slags miniblindtest där man skulle identifiera vilket glas som innehöll Tullamore och vilket glas som innehöll Famous Grouse. De av er som seglat med mig skrattar förmodligen gott nu eftersom jag alltså förväntades hålla reda på mina två favoriter. Som att skjuta whiskeyfisk i en whiskeytunna... och jag redde ut begreppen med näsan på två sekunder. För att få prata lite mer med snygga tjejen deltog jag i en kundenkät om vilken av de två sorterna jag gillar bäst (Tullamore, dels eftersom det är sant och dels eftersom hon representerade märket) och fick sedan troppa av då det fanns fler hugade spekulanter. Vi hann dock att testa vanliga Tullamore, Tullamore 12 years och Tullmore Single Malt 10 years innan vi drog vidare. Mumma!


Det fanns ett enormt utbud och jag stötte på märken som jag aldrig ens hört talas om och som förmodligen framlever sina liv i stort dunkel på Systembolagets beställningslista. En riktigt spännande flaska var en Speysidewhisky; Cu Dub Black Single Malt. Cu Dub uttyds "Black Dog" och spriten gör med sin tjärsvarta färg skäl för namnet. Hårig men på ett rätt trevlig sätt, ungefär som att sitta framför brasan med sin raggiga gamla hund efter en lång och blöt dag på heden. Fyra solvarma klipphällar av fem möjliga.


Genom chefens försorg var vi anmälda till två provsmakningsseminarier. Det första hölls av en lätt pretentiös men kunnig och underhållande spritjournalist (iklädd whiskeynördarnas EGEN kilt/Tartan!) och handlade om Talisker. I sina bästa stunder fick hans utlägg om de olika doft- och smaknoterna i spriten självaste Bengt Fritiofsson att verka återhållsam och nykter och jag hade fullt upp med att hålla mig för skratt. Spriten var däremot spännande och vi tröskade igenom 10 years, 18 years, Distillers Edition, 25 years och slutligen 30 years.

Temperaturen på tillställningen i kombination med ett ventilationssystem från 60-talet gjorde att det blev olidligt hett på övervåningen där seminarierna hölls. Viss lindring kunde erhållas genom att kliva ut på balkongen för att andas obegagnad sval luft en stund. En liten skylt med texten "HALT på balkongen!" fick mig att nästan bryta ihop av skratt då jag för mitt inre såg den utgöra en fara för officerskåren som skulle komma att stå likt frusna pingviner på balkongen tills någon kommenderade lediga och släppte in dem igen.


Efter att ha handlat lite whiskeysmaksatt smörkola var det dags för det andra seminariet, denna gång på temat Old Pulteney. Föredragshållaren, Gordon Bruce (numera destillerichef på AnCnoc), började med att påpeka att engelska inte var hans första språk och fortsatte sedan att mangla detsamma med en kraftig skotsk brytning. Pittoreskt. Det var uppfriskande att få lyssna på en kille som gått den långa vägen och som själv krupit runt i jäskar och tankar under 30 års tid. Han hade en väldigt trevlig "hands-on-approach" till produkterna och av det lilla jag hörde hade han även en skön svart humor. Att jag inte hörde honom bättre har flera bra och några riktigt dåliga anledningar. Hade det varit för enbart mitt hörselhandikapp så hade allt varit frid och fröjd, jag satt optimalt placerad i lokalen. Att den totala ljudnivån i bygget blivit högre med antalet konsumerade centilitrar må man ju förstå och förlåta. Däremot blev jag hjärtinnerligt trött på våra "back row cowboys" som på ett mycket nonchalant sätt saboterade seminariet för de som hade chansen att höra något genom att högljutt leva om likt en födelsedagsfest på McDonalds. Om man själv inte hör eller fattar vad som sägs så skiter man i alla andra (som tillslut tydligt hyschar åt en) och fortsätter överrösta föredragshållaren. Snyggt.

När det gäller dryckerna så fick jag nu uppleva en "first", nämligen att prova "New Make Spirit", dvs nydestillerad men ännu icke lagrad whiskey. Alkoholhalten ligger på 68% och det var som att för ett ögonblick få sina hjärnvågor bankade platta med en glödande stångjärnshammare. Jag har fått näsblod för mindre (jodå..). Yttermera gick vi igenom 12-17-21 och 30-åringarna i sortimentet, där jag själv fann bästa balansen i 17-åringen. I övrigt har jag aldrig ens hört talas om Old Pulteney som märke trots dess uppenbart digra och spännande historia.

Hela kvällen utgjorde en svår balansgång för att ha så trevligt som möjligt utan att gå över den tunna gräns som skiljer en bra kväll ifrån ett "catastrophic hangover incducing event" och jag höll intaget till ett minimum. Jag var trots detta märkbart sliten när jag avböjde eftersläckning med mer alkohol i Ågatanregionen och istället tog långa benet före mot hemmets lugna vrå. Så här dagen efter känns det som ett klokt val. Framgent vankas det även ölmässa och visst låter det lite lockande?