White balance - med ögon känsliga för snö

Rumbling plow, sparkling snow,
a fluent dynamic show of laminar and turbulent airflow.
Dressed in high end Gore-Tex, every little vortex
sends shivers through my neocortex, it's so hauntingly complex!

In every turbulent bit of airspace
where the snowflakes gave up their endless chase
is natures own seasonal showcase of it's ability to amaze.
Landscapes reshaped, onlookers agape,
at the snowy drape that provide such eerie reality escape.




Helgens nederbörd har förvandlat min omgivning till ett gigantisk strömningslaboratorium med egen förmåga till solidmodellering av komplexa strömningsfall. Vinden, som annars känns mer än den syns, har nu lämnat efter sig tydliga bevis för hur den väljer att röra sig runt föremål i vår vardag. Snö är ett fantastiskt material såtillvida att det låter sig formas på en tidsskala som med mänskliga mått får klassificeras som långsam både när det gäller aggregation och avsmältning. Strukturellt sett spänner det över hela skalan från "dunfluffigt" till solitt nog att punktera stålskrov vilket förmodligen inte kommer att slås förrän de nya skräddarsydda kolnanomaterialen får sitt genombrott.



Ju mer jag funderar över det här med snö desto mer ödmjuk blir jag inför själva skalan och de gigantiska volymerna som är inblandade. Ute ligger det säkert 30 cm snö på de ytor som fått vara orörda. Östergötland har en yta av 9979 km². Med några skamlösa avrundningar och reglade tummar ger detta att naturen över vårt fagra landskap för tillfället deponerat en vattenmängd av inte mindre än... 300 miljoner m³/ton. Motsvarar ett kubiskt akvarium med sidan 669 meter eller dödviktstonnaget hos 530 av världens just nu största oljetankers alternativt 6,6 miljarder armhävningar på Rillemanskalan. Det sistnämnda skulle med år 2000:s avverkningstakt ta mig ... 445 ooo år. Någon som vill åka till Spanien år 447 010? ;-)

Ikano, takfönster, gav mig associationen till
en molnig ocean sedd från ISS. I lördags var det
helt snötäckt. Ikanoo?