Rilleman; OS-kommentatorn

Efter en lite väl lång men väldigt skön sovmorgon passade jag på att titta på invigningen av vinter-OS i Vancouver. Jag har ända sedan barnsben haft en fascination för just Olympiska Spelen och de positiva känslor detta förknippas med. Understundom är det som att vi som ras plockar fram våra bästa sidor under dessa korta dagar av ädel tävlan och sportsmanna-anda.

Jag malde i mig en tallrik knusperflakes och klottrade lite stolpar på ett gammalt kuvert medan jag tittade. Detta är resultatet:

21:a vinterolympiaden? Jasså..jahaja.. trodde det varit fler. Häftigt med Mounties som tågar in med Kanadensiska flaggan, även om stolpskottet till Svensk kommentator glatt kallar dem för "Royal Canadian Mountain Police". Visst, Kanada är ganska klippigt på sina ställen men om man lägger hjärnan i "drive" så upptäcker man snart att det handlar om en RIDANDE poliskår vilket lämpligen översätts med "Mounted". Det är faktiskt inga jävla pistvakter vi talar om. Fanan hissades till tonerna av "Oh Canada" framförd av en riktig goding med en pipa som inte heller gick av för hackor.

Plötsligt dyker det upp representanter för urbefolkningen samtidigt som interkontinentala ballistiska glasfallosar reser sig ur silos i golvet. Mycket potent tillsammans med allt trummande i bakgrunden. Plötsligt svämmar scenen över av indianer, inuiter och andra "traditionella kanadensare" som vill välkomna de tävlande som nu börjar troppa in. Ser ut som ett sälskinnsrejv.

Av de tävlande länderna är det väl några som sticker ut mer än andra och det är mycket representativt för den olympiska tanken att "det är viktigare att deltaga än att vinna" att det kommer deltagare från länder som inte har en sportmössa över huvud taget. Algeriska längdåkare... En 48-årig Argentisk freestyleåkare som är med för principens skull... Australiens fanbärare, Torah Bright (snowboard), är nog lite kär i mig. Bermudas tremannadelegation kommer klädda i sina traditionella shorts (!) medan Finland har ett oerhört fascinerande svart-vitt snökamouflagemönster på sina dräkter, perfekt för ripjakt eller militära överskottslager... Brasilien är ytterligare ett land utan stora vintermeriter (eller kompetenta prisvärda jaktplan) men borde vara svårslagna när det gäller att vaxa sina lagg på samma sätt som Colombia får anses kunna det här med att "stå på näsan i snö" även om det mesta av den varan tydligen går på export.

Nordkorea tågar denna gång in för sig själva, till skillnad från de gånger man gjort gemensam sak med Sydkorea. Trist utveckling. Etiopien har en ensam längskidåkare som förmodligen skulle bli frånåkt av tjejen som bär deras landsskylt men han är glad ändå.

Mest sorgsna torde Georgiens trupp vara efter den tragiska förlusten av rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili som tidigt på invigningsdagen gått bort efter kraschen i banan i Whistler. Det var gripande att se dem tåga in på OS-arenan med sorgflor på fanan och sorgeband på dräkterna. Mest färglada är Tyskland som uppenbart missat samtalet från 80-talet som vill ha tillbaka sina kläder. Ghana deltar i "alpina grenar", sån tur då.

Storbritannien tågar in anförda av skeletonåkaren Shelley Rudman. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om folk som åker pulka med huvudet före fortare än jag kan köra bil (Saaben) men jag vet en sak; she could ride MY skeleton anyday! I'd bon'er... ;-D

Iran tågar in med sin första kvinnliga deltagare (slalom, och SVT-kommentatorn slösade bort ett historiskt ögonblick på att älta hur kvinnans huvudduk eventuellt skulle vara i vägen för slalomhjälmen...) någonsin som fanbärare! Very cool! Sverige! Foppa bär fanan och resten av truppen ser ut som en hoper glada pippigula kycklingar. Lite senare 216 Amerikaner med guld i blicken, diskret som vanligt.

Spelens Olympiska sång framförs av Nelly Furtado och Bryan Adams, två av alla dessa kändisar som tydligen har Kanadensiskt påbrå. Ibland påminner det hela om sketcherna i "Curry Namnam" där en envis indier försöker påtala alla kändisars indiska härkomst, helst baserat på en våldsam fonetisk misstolkning av deras namn. Fröken Furtado har i mina ögon utvecklats mycket gynnsamt sedan genombrottet 2000, kanske inte likt ett fint vin utan mer i linjerna av en schysst Stradivarius. Nelly stolpade runt på 15 cm höga skor under uppträdandet och jag visste faktiskt inte att så höga klackar hade applikationer utanför sängkammaren.

Under hela inledningen läses dikter med historisk Kanadensisk betydelse av ingen mindre än Donald Sutherland, en man som är cool som en struts med solglasögon. Invigningens "konstnärliga del" startar med att personer kliver in på arenan i motljus a´la Närkontakt av 3:e graden. Ett stort ljusspel tar sin början och i sann Olympisk tradition erbjuds vi ett bländade stycke scenografisk genialitet där scen och projektion sömlöst integreras för att ge oss bilder av norrsken, djur och Kanadensisk geografi. Inte lika genialt är att alla inblandade hela jävla tiden måste vifta med lysplast men det är väl en fluga eller nåt... Det ser ut som om man skrotat ett ATC till förmån för 1000 arbetslösa med ficklampor som fått i uppgift att vinka ner trafiken över Heathrow. Det hela accelererar med flygande människor, tänk "Peter pan möter Mission Implausible" med vajrar och skit. Fenomenet har synts i dessa sammanhang tidigare men fokus är nu mer konstnärligt och mindre tekniskt än i Los Angeles 1984. Olympisk scenografi är väldigt multidisciplinär; "Weapons grade origami + Ryska dockor + Schweitzisk armékniv" där allt är multifunktionellt och instoppat i något annat. Jag blir riktigt till mig när ett par plutoner inlinesåkare börjar rusa runt på scenen men detta går snart över. Mer förbannad lysplast.

Detta OS har mer än något annat satsat på att föra fram den nationella andan hos arrangören med hjälp av poesi, och en bit in i spektaklet får man höra en riktig kioskvältare. Shane Koyczan definierar vad som är Kanada och jag får en ny idol. Killen böjer ord utan att förlora meningen likt en astronomiskt singularitet böjer rumtid utan att påverka elektrisk laddning.

Den olympiska elden nalkas, har tydligen varit på väg sedan 22:a oktober vilket får mig att misstänka att Posten varit inblandad för jag får aldrig något i tid jag heller! Undrar om postgången skulle snabbas upp om man matade postpersonalen med dagen-efter-piller? Dr Jacques Rogge håller ett kort och tydligt känslosamt öppningsanförande där han personligen framför sina kondoleanser till den omkomne rodelåkarens familj, kamrater och landsmän. John Furlong, Kanadensisk OS-general, fortsätter med ett mycket bra tal. Väldigt välkomnande och med tonvikt på tacksamhet till alla de som lagt ner tid och energi på att få OS 2010 att bli av. Snyggt! Sedan händer något monumentalt.

Inför en fullsatt arena sjunger K.D. Lang Leonhard Cohens "Halleluja". Det är en av mina favoriter och om jag tidigare haft ståpäls så fick jag nu underarmar som man kunnat skrubba blåmusslorna av ett fartygsskrov med. Jag behåller oftast mina känslor på insidan men nu letade faktiskt några sig ut, främst via tårkanaler och.. snorkörtlar (ser jag ut som en läkare eller?!).

Den olympiska fanan bars in av prominenta kanadensare, med en übercool Donald Sutherland i spetsen. Den Olympiska Hymnen sjöngs av en gyllene sopranvalkyria med simmaraxlar som förmodligen skulle kunna gå 12 ronder mot Malena Ernman (SNÄLLA SVT! Allt är förlåtet om ni fixar det!). Deltagare och domare svär Olympiska Eder (nej, de är inte arga, de lovar bara att det inte är fusk om det inte upptäcks). Efter lite nervösa ögonkast och svettiga handflator (har inget med lesbianer att göra, läs vidare) lyckas man få upp tre av de fyra stödpelarna till den olympiska facklan och lyckas få fyr på den. Någonstans får en ansvarig Olympisk ingenjör ett sammanbrott...