Känner pressen just nu...

..och kanske just därför att det är så mycket att göra på jobbet fick vi vara med i Corren. Bilden är tagen på eftermiddagen och det är skönt att det inte syns att jag varit vaken sedan 0100... Var är mina grouppies nu då??

Filmtajm

Att ta den här bilden var förenat med ett stort mått av uppmärksamhet från butikskontrollanten på Intersport vid Gyllentorget. Min förklaring att deras stöldskyddsbågar på pricken liknar monoliten ifrån Arthur C Clarkes/Stanley Kubriks världsberömda "2001, ett rymdäventyr" renderade det mest skeptiska ansiktsutryck jag någonsin sett på en människa, men efter att ha lyckats bevisa att jag är mer sci-fi-nörd än snattare fick jag gå...

Jag anser att jag har god koll på ämnet "flyg på film" emedan jag ser allt sådant jag kommer över. I kraft av denna min hobby lägger jag nu in ett skallande VETO! mot att Tom Cruise åter igen tillåts leka pilot i en uppföljare till Top Gun. Cruise gör för flygfilmen vad dopingen gör för cykelsporten! Den enda sanktionerade flygningen för hans del är om han äntligen skulle bestämma sig för att åka hem till sin egen planet.

Långkukigt?

Sex är trevligt och ett ämne som verkar genomsyra hela vår frigjorda kultur, men ibland blir det bara för mycket...

Rilleman 101

eller
"Utsikt från ett gökur"
eller
"På en pinne i Ramsberg"
eller
"Hur femtielva fel ändå blir ett rätt till slut"

Som titeln antyder är detta mitt 101:a inlägg, och handlingen i följande historia utspelar sig mellan den 16:e och 18:e Juli.

I onsdags packade jag och kollegan Tommy vår Citroen Jumper för att åka och göra ett ställverksjobb åt en av våra kunder, ett större företag i kraftbranschen. Vi fick veta att nycklar och koordinater till de aktuella arbetsplatserna skulle fås av företagets representant i Västerås. Västerås knappades in på navigatorn och kopplingen släpptes upp. Därefter lades den förbannade vänstermonterade handbromsen ur, kopplingen släpptes upp igen och då gick det mycket bättre.

Framme i Västerås förväntade vi oss att det hela skulle gå ganska snabbt. Det brukar det göra eftersom kraftbolagen oftast VET var de har sina anläggningar och dessutom har detta nedtecknat i en form som går att enkelt dela med sig av. I detta fallet visade det sig att man köpt in en egendesignad mjukvara till sina Garmin Nüvi-enheter vilket medgav att man bara klickade på den plats man ville åka till och sedan for. Allt var förlagrat och medgav inte att man tittade på de numeriska värdena för de aktuella koordinaterna. Situationen underlättades inte av att innehavaren av Nüvin hade en generell nivå av teknisk färdighet som innebär att en ficklampa blir en utmaning... När han blippat runt helt planlöst ett tag tog jag snällt ifrån honom hans leksak och bad honom att istället peka ut de aktuella ställverken på en Enirokarta. Detta designeras som SM1, "Strategiskt Misstag 1".

Jag borde ju ha anat att digital teknik inte var hans grej liksom. Nu fick jag istället se hur han med hjälp av nåt slags handledsstödsintegrerat pekdon från 1300-talet försökte scrolla och dutta och zooma åt helt slumpmässiga håll, ackompanjerat av små "..nähä ..nudå ..nene ..mennudå ..äsch" tills jag tappade tålamodet och förklarade den redan användarvänliga sidans uppbyggnad och funktioner på ett sätt som jag faktiskt tror att min gamla mormor hade tyckt var lite övertydligt. Resultatet av denna prövning var att han på en karta över de aktuella orterna försökte GISSA sig till vart ställverken låg. Detta generade en GPS-koordinat och en utskriven karta vilken åtminstone skulle ta oss till ett avstånd av 1,5 km eller bättre från målet. Resten fick bli vårt problem, "Följ ledningarna bara..". Vi passade på att köpa lite förnödenheter på ICA i Västerås. I ett anfall av uppdämd teknikfrustration skaffar jag adressen till ICA Maxi via telefonen (118100, typ..) och kastar den genast vidare in i GPS:en. "Improvise. Adapt. Overcome!" Jag hittar en fin badanka och vi köper två tandborstar modell Euroshopper för hissnande 3,75 kr.


Vi valde traditionsenligt att börja med den mest avlägsna arbetsplatsen, i detta fall "Norberg", knappt 15 km NO Fagersta. Väl där lärde jag mig två saker. Dels pågick Mountainbike-SM för fullt (wow liksom!) och dels låg den koordinat vi fått mitt ute i en avgjort icke elektrifierad del av skogen . Efter lite knixande gjordes helt om och vi for ner mot bebyggelsen i jakt på infödingar. Lämplig inföding infångades och förhördes tills hon lämnat ifrån sig ställverkets position. "Resistance is futile". Det gjorde mindre att folk i Afrika har bättre vägar än den som ledde fram till grinden. Vi var framme. Arbetsplatsen inspekterades och jobbet bedömdes som tämligen enkelt varefter vi gav oss iväg för att söka husrum för natten. Det slog mig plötsligt vid ånsynen av en mindre stad av husvagnar och tält fulla med cyklister att orten förmodligen var helt dammsugen på boende och att vi skulle få leta efter en stuga en bra stund. Att inte kolla upp och boka stuga i förväg designeras SM2. Till vår oerhörda förvåning hade receptionisten på "Camp Norberg" en ledig stuga åt oss! Berusade av vår stora tur handlade vi frukost och ehm.. kvällsmat. På burk. Kvällen spenderades på vårt lilla soldäck. Gôtt!

Torsdagen började stillsamt med frukost, disk och städning av stugan. Arbetet gick mycket riktig ganska enkelt och snabbt. Innan vi lämnade Norberg var jag ju tvungen att titta in på SM och lyckades faktiskt shoppa ett flaskställ till Nishikin och en energikaka i min favvosmak. Precis som vanligt hade vi en sagolik tur med vädret och hade bara regn under den tid vi satt i bilen. Lunch intogs i Fagersta varefter GPS:en ställdes in på "Kloten" och vi for vidare. Make no mistake, Kloten ÄR en håla. Vår vägbeskrivning ledde bara till själva mitten av orten och utöver detta hade vi bara ett par rudimentära ledtrådar, som märkligt nog skilde sig åt rätt ordentligt beroende på vem av kraftbolagets anställda vi pratat med. "..ligger vid strömmen", "vänster om [dialektalt knas]..". Vårt inledande spejande efter större elledningar gav ingen utdelning. Efter en stund upptäcktes en vägskylt mot "Ramsberg", ett ställe vi skall jobba på nästa vecka, varför vi hastigt bestämde oss för att reka den platsen så länge. Tvättbrädan mellan Kloten och Ramsberg är hastighetsbegränsad till 70 km/h. Med en Citroen Jumper kan man köra ungefär 50 om man accepterar att limma dit sina tandlagningar när man kört klart för dagen. Stora delar av tiden begränsades hastigheten dessutom av att jag var tvungen att hålla mig i ett register där den vibrationsinducerade dimsynen var som lägst. En älg siktades och åthutades av Tommy. Ordning i skogen!

Ramsberg hade vi fått en karta på och en "hyffsat säker" positionsangivelse på ställverket. Detta föranledde oss att ge oss ut på en smal grusväg mellan åkrarna på väg mot ingenstans. När det stod klart att vi ännu en gång blivit kungligt blåsta gav jag mig på att vända medelst backningsmanöver in på lokala skytteföreningens infart. Detta designeras TM1, "Taktiskt Misstag 1".

Under dagen hade jag utför denna manöver otaliga gånger vilket gör det svårt att förstå hur jag kunde missbedöma situationen så illa att jag placerade bilens bakhjul vid sidan av infarten, nere på en svårt gräsbevuxen yta något under vägens nivå. Inte helt nöjd med min prestation gjorde jag ett försök att ta mig ur situationen men lärde mig då att Jumpern är ett energiskt grävande djur med väl fungerande diff. Ett hjul spinner, det andra står still. Merde! Plan B, "gräva lite så att hjulen inte ligger i en grop" gav ingen utdelning. Plan C, "lägga ett par plankbitar under spinnande hjulet", gav oss väldigt varma plankor. Ungefär här körde det förbi en liten röd Golf som glatt vinkade tillbaka våra försök att flagga ned honom för lite assistans. Golfägare är gemena uslingar. Efter lite samråd formulerades Plan D som att "ge upp att ta sig uppför motlutet och istället försöka backa ner på den gräsbevuxna ytan och därefter upp på infarten till skjutbanan". Jag inspekterade den aktuella ytan och bedömde detta som klart möjligt. Jag fick fart på Jumpern och hade precis börjat svänga runt fronten när jag plötsligt tappar all fart och får motorstopp!! Det visar sig att utomordentligt väl dold i gräset ligger det en välvuxen telefonstolpe, för tillfället dekorerad i ena änden med en Jumper i Servicestadens färger. Stolpen har missat allt ömtåligt och ligger under själva balken likt en domkraft från stenåldern. Stolpen har legat ner länge och är genomsur, väger säkert 250 kilo. Vi måste dra bort den för att kunna köra bilen.

För att kunna få ner maximalt av av vår tillgängliga dragkraft drar jag en slinga av ett lastsäkringsband runt stolpen och får på så sätt något att dra i. Detta gör hela skilnaden och med gemensamma krafter lyckas vi vicka stolpen fram och tillbaka tills vi får loss den. Att därefter köra upp bilen på vägen får anses som jämförelsevis okomplicerat. Åter i civilisationen (välsignade asfalt!) ger en inspektion av underredet att äventyret endast resulterat i lite träspån på bulthuvudena på balken. Man ska ha tur också...

Plötsligt ser Tommy något som på håll ser ut som ett litet ställverk! Riktningen pejlas och efter lite letande och trakasserande av lokalbefolkningen hittar vi en väg som leder oss fram. Vi gör en snabb inspektion och med nästan religiös nogrannhet tar vi och loggar positionen i vår egen GPS. Återfärden mot Kloten går via GPS tills en vägskylt mot "Kloten" anger att vi skall ta till vänster istället för till höger. Vi svänger vänster och detta får bli TM2. Värre jävla irrfärd gjorde inte ens Odysseus. Vi hade väg hela tiden men ibland kunde jag svurit på att den ledde igenom folks potatisland...

Vi är nära gränsen för vad vårt tålamod klarar och kör på en timmerbilsväg ner mot Kloten när Tommy hojtar till att vi just kört förbi nåt. Jag är på vippen att inte bry mig, men jag bromsar in bilen och backar upp. Ett litet ställverk, på en stickväg åt vänster, mitt i jävla ingenstans. När jag funderar över sannolikheten i att vi efter århundradets felkörning råkar snubbla över just den plats vi letar efter får jag lust att spöa upp en matematiker. Dagen är nära sitt slut så vi tömmer bara kassunerna på vatten och loggar positionen innan vi far till en närbelägen camping.

Under de jobb jag varit med om hittills har jag hunnit prova en del olika campingar och campingstugor. Malingsbo Camping kommer för alltid att ligga högt på min lista. I receptionen får vi först veta att alla stugor är upptagna, men precis innan humöret hinner börja sloka kommer de på att "loftet" är ledigt om vi ändå bara vill ha ett par bäddar för natten. Vi hugger direkt. Loftet är mycket riktigt övre våningen på en gammal traditionell ladugårdsbyggnad i anslutning till receptionen. Det hela är en surrealistisk mix av ett duvslag och Bilbos hus. Det är ståhöjd inomhus men dörren till rummet går mig till axeln. För hundra spänn per skalle är det ett kap! Att få avsluta en sån här dag med en dusch, en pilsner och sjöutsikt direkt från rummet är vardagslyx av bästa klass. Innan vi somnar ser vi på "Pirates of the caribean 2" på datorn. Tommy snarkar som ett Sovjetiskt sågverk som tänkt uppfylla femårsplanen tills på tisdag och jag pratar tydligen i sömnen (?).

Fredag 18:e. Återfärden till Kloten går märkvärdigt lätt när vi har koll på läget, i dubbel bemärkelse. Vi gör en ny rekordtid på kassunerna och lyckas trimma vårt upplägg lite till. De bofasta grodorna vräks. Hemfärden präglas av funderingar på hur vi kan undvika allt strul i fortsättningen och några konkreta förslag noteras. Lunch spisas i Katrineholm. Nästa vecka fixar vi Ramsberg. Ska bli kul.

Vardagsedge

Alla gör vi det då och då, det är inget att skämmas för då det är heeelt naturligt. Just det, vi utsätter oss för risker vi normalt har vett att undvika bara för att få känna den pirrande känslan. Vad trodde du att jag pratade om?

I morse stirrade ett erbarmligt slitet ansikte tillbaka i badrumsspegeln och för att komma tillrätta med det som inte hör till åldern bestämde jag mig för att en rakning var befogad. Som några av er redan vet har jag övergivit alla de überavancerade 32-bladiga engångspenneliknande Gillettehyvlarna till förmån för en gedigen bit tyskt rostfritt stål av modell Merkur Futur 700.
Detta verktyg kallas "säkerhetshyvel" sedan introduktionen nån gång på tidigt 1900-tal och är endast att betrakta som "säkert" i jämförelse med den rakkniv den då efterträdde. Jag tror att säkerheten bäst sammanfattas med att "man fortfarande skär sig som fan men att hyveln, till skillnad från kniven, i alla fall stannar efter några millimeter...". Bladet, för det finns bara ett, är ett gammaldags rakblad med två eggar. På de avancerade modellerna finns möjlighet att ställa bladets kurvatur och därmed eggens vinkel mot huden, vilket avgör hur hudnära rakningen blir. På min modell har jag hittills utforskat spannet mellan "krafsa lite i topparna" t.om. "hudbiopsi".

Det som lockar mig är inte bara att slippa köpa en massa plast hela tiden utan även hela ritualen att med en rakborste vispa upp ett rikligt skum av en väldoftande raktvål (Palmolive är valet just nu) och faktiskt få ett par minuter av själsligt lugn innan dagen börjar. Dessutom är denna typ av rakning väldigt beroende av just ens eget handlag och allt som man kan bli bättre på med tiden är ju roligt att hålla på med.

Vardagsedgebiten kommer in när det gäller just hur nära själva huden man vågar gå. Att bara dra hyveln i strånas växtriktning ger en fullt acceptabel rakning, men för den där babylena släta känslan finns det inget alternativ; Du måste gå MOT stråna. Detta brukar sluta med att mitt badrum ser ut som ett bra avsnitt av "Dexter" varför jag sällan försöker. I morse kände jag dock tyngden av ett par gedigna kahunas ("cojones", fast på sjön, när det är grunt) och efter att med varlig hand ha sträckt skinnet på överläppen drog jag ett drag upp mot näsan.

I detta läget kan en av två saker hända. Antingen har man schabblat bort sig och kör med ett för slött blad varför skäggstråna inte går av utan istället styr in eggen i huden där den tar stopp i höjd med övre käkbenet eller så har man fel vinkel på hyveln varför skäggstråna inte går av utan istället styr in... ELLER så lyckas man balansera alla de ingående faktorerna rätt och får med ett sprött frasande ljud en rent förpubertalt slät överläpp. Det händer inte ofta men det hände i morse.

Resten av dagen har gått sisådär. Jag har jagat tillverkare, kunder och försäljare via telefonen. Efter lunch uppstod behovet av en snygg häck. När de mest uppenbara skämten på det temat var överstökade och allt som gick att kasta åt mitt håll var slut tog jag fram sågen och byggde en egen. De blå behållarna är filterpatroner för att rena vatten från olja, en av våra specialiteter.

If it walks like a duck and talks like a duck..

Då är det en canard! (Anka på franska om du inte hängde med riktigt där..) 1975 började aerospacegeniet Burt Rutan bygga på en märklig skapelse (det har blivit några sedan dess ;-) som skulle komma att bli smått legendarisk. Flygplanet byggdes helt bakvänt jämfört med konventionen; Motorn längst bak med en skjutande propeller, framför den vingen och längst fram stabben. Piloten fick plats lite halvliggande likt i ett segelflygplan. Noshjulet såg ut att vara gjort av spagetti och planet parkerades stående på nosen.

Fördelarna med denna design är att flygplanet får snällare stallegenskaper. Detta betyder INTE att det blir lättare att rykta eller mata med havre utan att det gör en snällare vikning i luften när man flyger så långsamt eller med så hög anfallsvinkel att luftströmmen inte längre klarar att följa vingens kurvatur och därmed skapa lyftkraft. På canarder av denna typ stallar nosvingen innan huvudvingen vilket ger en naturlig sänkning av nosen just när detta är precis vad man behöver.

"Nackdelarna" är att man får ett strömlinjeformat snabbt flygplan som *vill* flyga fort och som har hög start- och landningshastighet och som därmed kräver längre landningsbanor än sina konventionella motsvarigheter. Att ha motorn monterad längst bak har även det lett till vissa kylproblem tack vare otillräcklig luftström men har lösts med modifierade luftintag.

Hela upprinnelsen till detta inlägg är det här fantastiskt vackra videoklippet:



Fan va glad man blir! :D

Knäppingar, del 2

Jag har tidigare skrivit nåt om knasbollar som bits, slåss och allmänt bär sig dumt åt. Här är mer på samma tema.

http://www.corren.se/archive/2008/7/13/jstvjlse223u5wl.xml

Om personen i fråga även hade svalt en kniv, hade åtalspunkten "bestickning" då kunnat bli aktuell?

De som aldrig flög

I ett tidigare inlägg berättade jag om utställningen om SAAB på Länsbiblioteket, och hur fascinerad jag blev av de projekt som stannade på ritbordet. Igår var jag nere och tog lite bilder för att dela med mig av det roliga.

Projekt L-23 "En Svensk Messerschmitt" är ju en självklar återspegling av originalets framgångar under WW2. Dock tycker jag att huven ser mer ut som den på en brittisk Hawker Hurricane (?). Kan det ha varit så att detta projekt föll bort till förmån för den helsvenska FFVS J-22?

Projekt L-27 "En Svensk Super Spitfire" har ju både den eliptiska vingen och en jäkligt avancerad sexbladig koaxialt motroterande (?) propeller a la Westland Wyvern. Sexbladiga proppar kom ju att återuppstå långt senare i moderna plan såsom Saab 2000. Huven ser dock ut att ha blivit influerad av P-51 Mustang.

Projekt MTB-01, -02 "Medeltungt bombplan" är så mycket 50-tal att det är svårt att inte le åt det. Stor deltavinge för att ge utrymme för de bränsletankar som krävs för att mata de törstiga nya jetmotorerna som man placerat i gondoler under vingarna. Om placeringen är för att de inte får plats i flygkroppen, för att de kräver enorma mängder kylning eller för att de fortfarande har ovanan att explodera då och då är oklart. Stora likheter med amerikanska B-58 Hustler och brittiska Avro Vulcan.

Projekt 1300-23 liknar en J-35 Draken fast med underliggande motornaceller. Rent spontant känns den som en skvader...

Projekt 1421 är intressant pga den oerhörda blandning av designinfluenser från andra plan. Kroppen ser ut att komma från en Lockheed F-104, den triangulära huven från en F-106 och de enorma motorgondolerna från en "oversized" Gloster Meteor.

Projekt LAA-2 6702 skulle tydligen bli ett trafikflygplan för höga hastigheter och verkar smittat av den dåtida tilltron till canarddesign som skulle komma att prägla alla Saabs jaktplan fram till idag. Jag kunde först inte påminna mig varför planet såg bekant ut, men så drog jag mig till minnes "Kodnamn Firefox" av Craig Thomas, filmatiserad med Clint Eastwood i huvudrollen 1982. Ryktet gör gällande att filmmakarna egentligen ville låna ett Svenskt Viggen att ha i titelrollen men att Flygvapnet nekade varför modellmakarna istället fick ta ut svängarna rejält.

Projekt Virus 2 är bara för mycket; ryggmonterat luftintag, dubbla fenor och en tidig variant av "joined wing configuration". Allt tyder på att detta var avsett att vara ett attackplan. En Svensk "Super Su-25 Frogfoot" kanske?

Projekt 1800 är ytterligare mer lik en Su-25, med undantag av det ryggmonterade luftintaget. Detta är sannolikt ett försök att dölja IR-signaturen från motorn vid frontalanfall samt ger plats för ytterligare balklägen under vingen.

Projekt XXXX från -75 är en skamlös flört med den dåtida förhärskande amerikanska designidén att ha dubbla fenor på alla jaktplan. En Svensk "mini F-18" kanske? Dock ser jag i linjerna vissa likheter med den idag moderna F-35.

Projekt 1825 visar på ett bra sätt dragen i de sista designerna som togs fram innan Gripen blev aktuell. Tvåsitsiga midvingade attackplan. Just 1825 med sin högt placerade stabbe ser ut som en "Saabtrimmad" brittiskt Hawker Siddely Bucaneer. Man anar linjerna till det som senare skulle kallas B3LA.

Projekt K var en märklig idé att bygga ett enkelt plan avsett att baseras ute i landet på primitiva fält. Bara ordet "hemvärnsflygplan" är ju nog för att ge mig stora skälvan... Tyskarna provade detta konceptet i de sista skälvade månaderna av WW2 genom att kasta in nätt och jämt segelflygkunniga hitlerjugend i skapelser som Heinkel He 162 Salamander. Den hade också luftintaget på ryggen.

Projekt 1410 var avsett att bli ett STOVL-plan med en tidig variant av "thrust vectoring". En Svensk Harrier om du så vill. Mer ingengörsmässigt kreativ än praktisk. Tur att man istället satsade på att utveckla en mer traditionell (men jäkligt imponerade!) kortstartförmåga (STOL) hos AJ-37 Viggen.

När du ligger brunt till - ring the Cleaner

När du har ett problem av typen som "bara måste försvinna", ja då behöver du en "städare"; en person som har de nödvändiga resurserna och egenskaperna för att få dina bekymmer att försvinna så slutgiltigt att ingen anar att de någonsin funnits. Städare är inte hindrade av något annat än rent praktiska begränsningar och tvekar inte att göra "våta jobb".

Låt oss säga att du är manager på ett större hotell i en mellansvensk stad. Det är lördag kväll, ca 2o.oo. Du är under stor tidsmässig press eftersom ni av kostnadsskäl är underbemannade under helgen. Plötsligt händer det som inte får hända; en kvinnlig gäst med explosiv diarré lyckas först sprutlackera stora delar av en toalett och därefter av oklar anledning slänga sina gravt solkade underkläder på heltäckningsmattan i en av korridorerna, vilket lämnar efter sig en ful brun... pöl. Detta är i andra änden av skalan jämfört med "diskret" och stanken i den överhettade hotellatmosfären är något man annars bara stöter på i tropikerna. Och möjligen i magen på vissa asätare. Övriga hotellgäster får spel. Du drabbas av panik. Du häller en frikostig dos koncentrerat rengöringsmedel på mattan. Du ringer din chef.

Vår firma har gjort lite jobb åt ert företag tidigare så din chef ringer min chef, och frågar om han har "någon på jour som snabbt kan rädda läget". Så är inte fallet. Egentligen. Men bara för att kunna säga att han faktiskt kollat ringer chefen mig. Jag är på "olycksplatsen" nästan exakt 35 minuter senare, detta efter att ha varit på firman och plockat på mig all den infrastruktur jag tror att uppgiften kräver. Detta förvånar till och med mig.

Jobbet i sig är inte så jävla komplicerat. Jag har mer besvär med att lösa ut allt rengöringsmedel ur mattan än fekalierna. Lukten är inte värre än vad jag upplevt på tidigare jobb, men värmen får mig att svettas floder. Det hela går relativt snabbt och enkelt; på med rent vatten och sen en vända med våtsugen. Upprepa. Mitt största problem är egentligen alla hotellgäster som nyfiket knallar förbi. Jag är noggrann så jobbet tar ändå nästan två timmar varefter jag avböjer en bit mat och åker hem igen.

Slutsatserna av detta äventyr är lite lustiga;

1. Det är mer intressant att sanera diarré än att se på Tomb Raider-maraton.
2. Jag har väldigt svårt att låta bli jobb som verkligen betyder mycket för andra människor. Hotellmanagern var såklart väldigt tacksam, men mitt eget resonemang gick i banorna att "firman behöver pengarna, jag behöver utmaningen".
3. I fortsättningen kommer jag att börja dricka hårt i samma sekund som jag går på helg och om någon frågar varför kommer jag svara att det är i självförsvar. Kan jag inte köra bil så är jag nog säker (?).
   
4. Jag kan äntligen skriva att jag jobbat som "cleaner" i mitt CV... ;-)
   

Curse of a civilization?

Låt mig slå fast ett faktum. Jag är villig att ha överseende med att du väljer att ha på dig en t-shirt med ett färgglatt "Mallorcatryck" till dina i övrigt grälla flerfärgade shorts när du vistas ute bland folk på sommaren. Klädsmak är subjektivt och kan inte påtvingas andra. MEN, om du dessutom tar på dig ett par CHOCKROSA foppatofflor/crocs/whatever så lämnar du mig helt utan möjlighet att ta dig på allvar som en tänkande varelse.

Dålig passform, cancerogent material OCH en färgskala som jag innerligt hoppats vi begravde redan i slutet av 80-talet... Därtill förmågan att ge vem som helst en kroppshållning som en lytt neanderthalare med ryggskott. När jag växte upp rådde masspsykosen hos landets föräldrar att "det var bra för fötterna" att barnen gick i träskor på sommaren. Man må förlåta dem, detta var uppenbarligen innan det kritiska tänkandet var uppfunnet? Alltså fick mina ständigt växande fötter varje år ett par nya träskor, som lika fort "tappades bort" eftersom jag redan i unga år lagt mig till med ovanan att bedöma personlig utrustning efter dess grad av praktisk användbarhet.

Jag fruktar att det i förlängningen kommer att gå illa för en civilisation som går på (sic!) såna här dumheter. Att inte bry sig om vad man har för grund att stå på signalerar att man inte bryr sig om det som finns ovanför grunden heller. Och hasar du runt på ett par svettiga orangegröna plastblobbar så bevisar du bara min poäng!

Mekanisk mattematik

Efter att ha fyllt "en skvätt" styrservoolja i behållaren och kört en liten runda med övermåttan kraftiga rattutslag (föreställ dig värmningen innan ett F1-lopp, fast på Nygårdsvägen runt Skägget... BUSKUL!) har jag nu återställt bilen till det skick den var i innan missljuden började. Bra så långt. Nu ska jag bara kolla om det läcker mycket eller lite från servomekanismen.

Glad i hågen över att ha lyckats få bilen i ordning bestämde jag mig för att skämma bort eländet med ett par nya torkarblad. De som satt på var dåliga redan när vi åkte till Rättvik, eller snarare, när vi åkte hem och fick kämpa mot en nedisning som snarast hörde hemma i Nordvästpassagen. ;-) Saabens vindruta är ett säreget kapitel emedan den är väldigt välvd i ett plan och akut rak i ett annat. Detta är saker som håller designers av torkarblad sömnlösa om nätterna och jag fick ta till mitt vanliga bryska "tweakande" innan allt satt som det skulle. Undrar om det är bra eller dåligt att efter dagens övningar ha känslan av att ha fördubblat bilen värde?

Var Sherlock Holmes mekaniker?

Problemformulering:

Tämligen plötsligt har Saaben börjat låta annorlunda när jag kör den. Det har tillkommit ett ljud av surrande/gnällande karaktär (Nej, jag har inte gift mig). Ljudet har inte gjort Saaben märkbart bättre.

Analys:

Ljudet hörs när motorn är igång. Det viner och går upp och ned i volym/frekvens med varvtalet men inte med hastigheten. Alltså är det något kopplat till motorn snarare än till hjulen eller växellådan. Ljudet ändrar karraktär när man svänger varför jag kollat extra noga att alla hjul är korrekt åtdragna och att inget verkar glappa i lager och leder. Ljudet har blivit tydligare under de senaste dagarna vilket tyder på en i mekaniska sammanhang snabb degradering. Allt fungerar som vanligt men ljudet antyder en förändring som inte borde vara.

En ledtråd hittades i form av en regnbågsskimrande droppe olja på den blöta asfalten bakom bilen efter parkering. Detta ledde till att motorrummet inspekterades med motorn igång. Ljudet var svårt att lokalisera så alla oljenivåer kontrollerades.

En svart behållare på motorns högra sida, som jag aldrig kan minnas att jag brytt mig om tidigare, visade sig vara tom. Den är kopplad till pumpen för styrservot.

Sammanfattning:

När styrservopumpen inte längre får tillräckligt med olja börjar den låta annorlunda. Pumpen är med rem förbunden till motorn varför ljudet varierar med varvtalet. Pumpens jobb är att assistera mig när jag vrider på ratten vilket med nödvändighet innebär att jag upplever ljudet tydligare när jag exekverar riktningsbyte. Eftersom jag är Rilleman märker jag inte att det blivit tyngre att vrida på ratten. Att "bara ta i lite mer" är ju vad jag gör liksom...

Nu återstår att fylla på ny servoolja, veva runt lite på rattfan, och se om allt återgår till det normala. Jag har inte sett några större tecken på läckor på bilens vanliga uppställningsplats men detta behöver inte betyda att den INTE läcker eftersom trycket i systemet endast är högt när motorn går och när man vrider på ratten, precis som man gör i den sista kraftiga svängen in på p-platsen. Skärpt vaksamhet kommer att hållas och beroende på grad av läckage kommer lämplig åtgärd att vidtas.

För att vara så dålig på att meka som jag är så är jag faktiskt rätt nöjd med att ha diagnostiserat felet. Detta förtas ju dock helt av min oförmåga att på ett korrekt sätt skruva på locket till en reservdunk. Kupén doftar för tillfället rätt gott av spilld blyfri 95 av bästa sorten. Är det verkligen möjligt att vara "hero" och "zero" samtidigt?

Jag är frisk.. på det hela taget

Läkare är humorlösa människor. Att kryssa i rutan "övriga åkommor" på formuläret till läkarundersökningen inför C-kortet och skriva att man har en sjuk humor gav bara upphov till en massa förvirring och dumma följdfrågor. Hur som helst är jag uppenbarligen inte bara frisk nog att vid behov köra lastbil utan synkorrektion utan även "rätt vältränad", baserat på att jag både andas och har blodtryck... (?). Har jag sagt att jag tycker kraven på deltagande i trafiken är löjligt låga? Nu ska bara alla papper in till Länsstyrelsen för godkännande så att jag får ett övningskörningstillstånd. Under tiden läser jag teori. Mer om det senare.

Ett av dagens alla stopp var på Jenå Reklam för att hämta en pump vi haft på utlån. Jag passade på att samtidigt beställa en bunt visitkort, nu när jag äntligen fått veta vad jag gör på jobbet. Jag är från och med nu "Projekt/Arbetsledare" på Servicestaden Sverige AB. I praktiken betyder detta att jag fortsätter att angripa och lösa alla de problem vi stöter på med en metodik som kan liknas vid en blandning av den hos Rommel , MacGyver och George Formby; "Planera, konstruera och spela ukulele när det är klart". Klockrent, var är mina groupies?

Veckans enskilt största grej var att bli med jobbdator, en smutt rödmetallic sak från HP. Äntligen börjar jag SPARA tid på att använda en dator, till skillnad från när jag var tvungen att ta omvägen förbi chefens gamla ångdrivna kulram. Jag är dock rätt kallsinnigt inställd till Windows Vista, som i mina ögon liknar att få telefonkatalogen uppläst av en mimartist med ADHD när allt man vill få reda på är ett ynka jäkla nummer. Det svishar, plonkar, bluppar och rör på sig så fort man petar på eländet ju! Att basera ett operativsystem på tecknad film som dessutom äter systemresurser som Göran Persson äter tårta borde, i en rättvis värld, vara skäl för uteslutning ur rejset (the human race). Låt Apple ta hand om den tecknade filmen, för dom funkar det ju... Om det blir en egen liten umpc vad det lider så kommer jag titta extra noga på linuxalternativen. MS får i fortsättningen stå för Mycket Skit...

En nyhet av särskilt intresse den här veckan är att Nikon släppt sin nya DSLR (digital systemkamera) D700, ett mellansteg mellan ytterligt kompetenta D300 och proffsmodellen D3. Detta har föregåtts av mycket spekulationer, som traditionen bjuder. Av särskilt intresse är att modellen har bildsensor i fullformat (FX), dvs samma storlek som en gammaldags 35 mm filmruta, vilket bl.a. gör att man slipper "brännviddsförlängningen" på 1,5 ggr på optiken. Jag har länge sagt att jag gärna väntar med att investera i ny kamera tills dess fullformatsensorerna kommit ner i det lagom smärtfritt (<15 kkr) prissatta konsumentsegmentet (as opposed till "Pro-" och "Prosumersegmenten). Nästa stora händelse att se fram emot blir Sony's lansering av sin Alpha A900 istället, även den med FX-sensor om man ska tro allt man läser på Internets forum för fotonördar. Fördelen med att vara orimligt kräsen är att det är väldigt billigt, tills dess tillverkarna faktiskt slänger ihop nåt som uppfyller ens krav där uppe i stratosfären.

Kul på hjul

Idag var det äntligen läge att premiärcykla Nishikin på allvar. Jag hade inget jobb som följt mig hem, vädret var varmt och skönt och jag var full av energi. Redan när jag traskade nerför trappen hemma lärde jag mig att 10 kilo cykel är försvinnande lätt. Man tar den i ena handen och bara går, så enkelt är det. Dagens tripp var av växlande karaktär (åhGUDsådåligt... f'låt) för att kunna prova så mycket som möjligt av cykelns egenskaper.

Högfartslöpan på vanlig slät cykelväg avslöjar att jag har en betydligt mer upprätt sittställning än på Stevensen. Detta beror på både att styret sitter högre (pga längre gaffel) och på att styrstammen är kortare. Det kändes lite ovant men är förmodligen helt rätt i skogen. Stevensen har ju gradvis optimerats för att gå som hybrid på landsväg och då har lågt luftmotstånd eftersträvats. Sadeln behövde justeras några grader men det är ju standard. Komforten var helt OK.

Vallaskogen fick utgöra skogsbana och där visade cykeln verkligen färgerna! Den lätta vikten i kombination med den oerhört effektiva gaffeln gjorde att jag kunde köra så fort jag orkade uppför en backe full med sten och rötter utan att tappa styrförmågan. Framhjulet verkade alltid ha markkontakt vad jag än rullade över. Samma sak var det när jag medvetet körde över de största groparna i marken som jag kunde hitta. Mjukt och fint. Den kortare styrstammen ger en mer direkt styrning som i början upplevs lite nervös.

En mycket irriterande detalj var att det grovnabbade framdäcket hela tiden sprutade upp grus mot diagonalröret vilket resulterade i ett sprött och föga melodiskt knattrande och rasslande ljud. En skyddsfilm, modell kartplast, kommer att monteras för att skona lacken från onödigt slitage. Kolfiber är starkt men INTE särskilt motståndskraftigt mot mekanisk nötning. Dessutom gör det fysiskt ont i öronen att sprätta sten på en så dyr hoj!

Skivbromsarna behöver köras in och trimmas innan de ger full prestanda och funkar tillfredställande, men redan "out of the box" ger de mer bromskraft än vad som är intelligent att applicera på en gång... En sak jag skall komma till rätta med är hur man får beläggen att gå tillbaka helt när man släpper handtagen. Annars får man nämligen leva med ett jobbigt raspande ljud då de ligger an mot skivorna.

Växlarna är precis så bra som ett par top-of-the-line- produkter ska vara. Ett distinkt klickande och man får vad man bett om. Omedelbart.

Den andra hjulrelaterade nyheten är att jag äntligen hämtat ut mina böcker på körskolan. Nu börjar jakten på ett C-kort. Men först måste tydligen farbror Doktorn och Länsstyrelsen säga sitt. Ska bli kul.