Retrospekt, part II

Söndag 11 November
Välsignad sovmorgon till 8.30. Detta anses vara långt fram på dagen av övriga hushållet, men har beviljats eftersom jag visade så dålig form kvällen innan. Frukosten sväljs, badbyxorna packas och vi gör uppsittning på MC:n för vidare transport till stranden. Att åka "baksits" är en konst som består av att låta bli att luta sig inåt i kurvorna och att inte ha sina knän längre ut än föraren när han satsar järnet på att han faktiskt kan tränga sig mellan två gigantiska pickuper. Ibland är det skönt att inte ha så bra sikt framåt. Lugnare så. MC:n är bara på 100 cc men detta räcker mer än väl för att få upp oss i över 80 km/h om man vågar.


Vi är tidiga ner på stranden och kan välja och vraka bland de "bra" platserna. På sedvanligt Svenskt manér stormar vi alltså som en pansarkil över den helt folktomma stranden för att besätta "våra" stolar. Traditioner är viktigt, liksom att inte visa vekhet inför fienden (Tyskarna). Efter att ha preparerat köttet med en marinad bestående av SPF 20 (jag) respektive 50/50 av bronzing oil och kokosnötsolja (Björn) lutar vi oss tillbaka i stolarna. Björn har ju redan en respektingivande solbränna, men alla associationer till glänsande gladiatorer liksom bara självdör när doften av kokos gör sig påmind. Motorolja skulle nog funkat bättre.

Vi tar en promenad. Jag väljer att gå barfota och belönas genom att genast snubbla på en dold sten och slå upp ett sår i stortån. Crap! Bara att bita ihop och fundera på det smarta i att lämna alla plåster hemma... Under promenaden blir jag varse att folk runt omkring mig i stor utsträckning talar ryska. Ryssarna kanske har kanske fått ekonomi nog för att ta sig ur rödbetslandet de lever i, men inget kan ändra på att de fortfarande verkar leva i det tidiga 80-talet. Särskilt med avseende på sin oerhört irriterande turistattityd och sin förkärlek för badkläder av stringtyp. Att se någons mormor, med bara en tråd i arslet, armbåga sig fram över stranden kan få den starkaste att önska sig mörkare solglasögon. Dom är så hemska att vi spontant allierar oss med tyskarna, bara en sån sak..


När vi bedömer att mitt vinterbleka skinn fått en lagom för stor dos UVB drar vi hemåt och sköljer av saltet innan det är dags för mat. På restaurangen vankas det i vanlig ordning en utsökt anrättning av ris, grönsaker och bläckfisk. Dessutom ringer ägarens fru, Noy, efter en väninna och med blixtens hastighet har alla inblandade UTOM just jag blivit överens om att vi är ett trevligt par. Således har jag blivit "indelt pojkvän". Till metodens försvar ska man väl i ärlighetens namn säga att det var mycket tidseffektivt att lämna MIG utanför själva beslutsloopen. Tjejen har ett namn med alldeles för många stavelser men kallas Som och arbetar som supervisor inom Johnnie Walker som är jättestora i Thailand. Hon har egen bil. Hon har eget boende. "Hennes munk" (alla i Thailand har en sådan som andlig vägledare) har sagt henne att det skall komma en gosig västerlänning i hennes väg... Jag ser bröllopsklockor ringa i folks blickar. Plötsligt är det inte bara den kryddiga maten som gör mig svettig i pannan och bläckfisken börjar simma längder.

Efter att ha lämnat övriga att planera min fortsatta framtid åker jag och Björn bort till det lokala internetcafét/masageinrättningen. Jag får en oljemassage som är något av det trevligaste (och mest oblyga!) jag varit med om. Tjejen har händer som är ömsom hydrauliska käftar och ömsom fjäderlätta vesslor. Det är endast med svårighet jag lyckas wobbla nerför trappen och hem när det är klart. Vid läggdags slocknar jag som ljuset i Bagdad.