Retrospekt, part XIV

Onsdag 28 November
Tidig morgon. 0730 tar vi bussen till Bangkok. Resan är bekväm och luftkonditionerad. Innan vi åker hinner jag ta ett par bilder på en grupp oerhört imponerande metallskulpturer i närheten. De är 2-3 meter höga och tillverkade av allsköns skrot, med en snudd på ofattbar detlajrikedom.

Allt flyter på bra tills vi är inne i centrala Bangkok, då vi fastnar i trafiken. Det positiva är att man hinner se rätt mycket under tiden. Jag har inte bråttom. Vi kliver av vid Ekkamai, Eastern Bus Terminal, och går in i hårda förhandlingar med en läderartad gammal taxichaufför om priset för resan till Khaosan Road. Avståndet är längre än jag först trott så under resans gång ger jag mig själv en fältbefordran för duktigt prutande. Vi kör på vindlande motortrafikleder högt över marken, runt skyskrapor och köpcentrum. Jag slås av den där häftiga mixen av ultramodernt och uråldrigt som utgör Asien av idag. Så fort nattmörkret lägger sig över staden förvandlas allt till en scen ur Blade Runner.


Khaosan Road är kortare än jag föreställt mig och helt hysterisk med alla backpackers som springer runt och letar efter den"hemliga kartan" från filmen The Beach. Dreadlocks, kaststjärnor, kläder, träsniderier och thailändare som skriker "TJENARE KOMPIS!" på bättre svenska än vad man talar själv... det är inte svårt att bli överväldigad. Efter lite letande hittar jag hotellet och vi stolpar in i lobbyn. Jag börjar på ett mycket pedagogiskt sätt förklara att jag nästan har en komplett bokning och lägger fram alla papper i ärendet. Tjejen bakom disken förklarar på ett ännu mer pedagogiskt sätt att det har jag nog säkert, men att jag är på fel hotell. Sawasdee-gruppen har två hotell på denna gata och jag är på "Bangkok Inn", inte "Banglamphu Inn". Skillnaden rent geografisk är mindre än 20 meter, och TROTS att jag överbryggar avståndet så snabbt att ytskiktet på min väska börjar förkolna av luftfriktionen möts jag av en ny leende receptionist och ett "Mr Jonsson, I presume?". Hade hon följt upp med frågan hur fisket gått hade jag suttit i thailänskt fängelse nu.


Vi får separata rum, så att jag ska slippa Björns snarkande. Vi tar en promenad, dricker en öl och återvänder för en tupplur. På kvällen tar vi en Tuktuk till Patpong, klassiskt "Syndens näste" och marknad för krimskrams. En kille försöker sälja ett dykarur till mig. Jag visar att originalklockan redan sitter på min handled. Han tappar inte fattningen för en sekund när han kontrar med "Jaja, men den där är ju GAMMAL nu!". No Sale. Är man på Patpong så är det obligatoriskt att besöka någon av alla nöjesinrättningar som kantar gatan, och utan någon större entusiasm följer jag med uppför en smal trappa. På övervåningen är det stilla och helt tomt förutom tjejerna som håller på att göra sig i ordning inför kvällen. "Underhållningen" börjar först klockan 2000 och vi är lite i tidigaste laget. Jag får frågan om jag vill ha öl, whiskey eller en avsugning. Associationen till Monty Pythonsketchen är så klockren att jag håller på att smälla av innan jag lyckas beställa "en öl, tack, OCH INGENTING ANNAT!". Det hela slutar med att jag dricker min öl, avböjer att gifta mig och sen går ut igen utan att ha sett ett enda danssteg. Efter ytterligare en öl på en mer traditionell Irländsk pub tar vi en ny Tuktuk tillbaka till hotellet. Rummet är litet, behagligt och skapligt rent. TV:n visar Discovery och jag somnar till Mythbusters försök att elda upp Zeppelinare.