Revelj 0600. Jag har bara sovit hälften av vad jag skulle önska mig efter gårdagens rotblöta men idag ska vi ta båten till den närbelägna ön Koh Larn. MC till piren, piren på båten, jävlar i havet och 45 minuter senare står vi på land igen. Resan kostar 20 baht. På ön råder samma brådska som man ser på alla andra öar jag någonsin varit på. Folk och varor ska av och på båtarna snabbast möjligt, helst samtidigt om det går, "Ingen panik - Alla på en gång!".
Vi tar en överbelamrad taxi till den sida av ön som för tillfället ligger i lä. Det är naturligtvis en riktig turisthåla avsedd att fungera som ett ekonomiskt såll. Turister ska beredas alla upptänkliga möjligheter att skiljas från sina pengar. Allt finns att få och allt kostar en liten slant. Smart. Vi är tidiga, för att inte säga först och har ungefär 1000 solstolar att välja på. Jag har inte ens hunnit få av mig skjortan innan jag hunnit tacka nej till fyra erbjudanden om att hyra jetskis. Jag tackar konsekvent nej med motiveringen att jag är både simkunnig OCH har hår på kotten. Vattnet är mycket klarare än det är inne vid kusten, sikten är minst 6-7 meter och jag lägger iväg med all den kraft jag kan få ut genom simfenorna. Botten är rätt ointressant de närmsta 50 meterna men längre ut från stranden ser man lite mer djurliv, mest fiskstim och stora spretiga sjöborrar. Jag håller händerna för mig själv. Noga. Däremot plockar jag lite dekorativa stenar åt Björn som vill ha såna som prydnad runt blomkrukorna hemma.
Till lunch avnjuts en khaiasai, en slags crepesliknande skapelse där pannkakan är gjord av ägg. Fyllningen är en sötsur köttfärssås, mycket god. Efter lunch börjar det drälla in speedboats lastade med ryssar som uppenbarligen betalar 2000 baht för att göra samma resa som vi gjort fast i en båt som kan skaka loss vilken njure som helst i de tilltagande vågorna. De kastar sig över solstolar, souvernirförsäljare och gör det möjligt för uthyraren av jetskis att skicka hela sin generation till college. Det blir rätt stökigt i vattnet så jag sover en stund under mitt parasoll.
För resan hem fick vi ta ytterligare en taxi till en mer undangömd bukt. Detta var på öns blåsiga sida och det var rejäl skilnad på våghöjden. Lite mer vind så hade man haft små japanska pensionärer blåsandes förbi i huvudhöjd. Färjan hem gungade gott och det var med illa dolt nöje jag noterade att vi gjorde exakt samma hastighet som alla återvändande speedboats fulla med sjösjuka ryssar. Björn var mycket häpen över att hitta fyra kilo osorterade stenar i botten på sin ryggsäck när vi var hemma igen. Efter middag och några välförtjänta öl hos Oud gick luften ur mig. Jag kämpade emot men slocknade vid 19-tiden, bara för att vakna till igen vid ca 1930 då jag märkte att även Björn sov som en stock. Det enda som återstod var att släcka och låsa och gå och sova igen. Khemphon dök upp vid 22-tiden men efter att ha pratat en stund kröp jag åter till kojs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar