Retrospekt, part XVI

Fredag 30 November
Vaknade 0700. Vaknade 0830. Seg frukost följt av promenad ner till floden. Jag är rastlös på grund av den nära förestående hemresan. Det är mitt vanliga sätt att hantera väntetid när jag är klar med alla förberedelser och redan har trippelcheckat att allt är i ordning. Att promenera hjälper, men kostar mig i gengäld mina sandaler. Mitt i ett steg har jag bara remmarna och innersulan kvar på vänsterfoten. Det räcker för att ta mig tillbaka till hotellet där jag tar ett kärnfullt avsked av mina favoritfotbeklädnader sedan två år tillbaka. Vi har varit med om mycket men nu får jag vandra vidare ensam. Sandalerna blir fjärrvärme, precis som noshörningen Nelson.


Jag siktar på att hinna med 17-bussen till flygplatsen men är en timma tidig och tar den som går 1600 istället. Jag språkar lite med Ulrike från Tyskland. Hon har varit ett par veckor i landets norra delar och är eld och lågor över att se en storstad igen. Jag är mest trött, vill hem. På Suvarnabhumi letar jag mig fram till rätt incheckningsdisk bara för att lära mig att Turkish Airlines spelar i den internationella knatteligan bland flygbolag och fortfarande får sitta vid barnbordet. Incheckningsdisk "U", tillsammans med dom riktiga hobbybolagen...


Avgångshallen är gigantisk. Incheckningsdiskar A-Z sträcker sig så långt att det är svårt att se hela vägen. Flygelbyggnaderna med alla gater är läckert upplysta av blått neon. Jag handlar lite snask och sätter mig att vänta. Luftkonditioneringen är så effektiv att jag med jämna mellanrum måste ta en promenad för att få lite värme i kroppen. En grupp flygvärdinnor från Emirates sveper förbi och resulterar i några extra BTU. När klockan börjar närma sig incheckningsdags väntar jag förgäves på att skylten ovanför disken ska börja visa "Turkish Airlines - check in" eller nåt snarlikt. Det visar sig istället att allt de kostar på sig är bleka handtextade wellpappbitar som hänger lite snett framför den lakoniska personalen. Allt går dock smidigt och jag kan gå vidare till gaten via taxfreeshopen och baren.


Innan vi startar passar jag på att tacka en av flygvärdinnorna för den trevliga resan ner till Thailand och överräcker en liten sak jag skrivit under resans gång:

Nothing but blue skies for miles and miles,

she stands there so nice and smiles across the isles

She comforts and meets, she welcomes and greets,

assisting the old and giving blankets to the cold

A picture of gentle grace with a friendly face,

helping me endure this marathon race so unnervingly close to space..

Behind the trolley on wheels I see a goddess on heels,

a truly divine descendant – my Turkish Airlines flight attendant!


(Det skamlösa lilla stycket (dikten alltså, inte flygvärdinnan!) håller mig med fri sprit under en stor del av resan.)

På planet träffar jag en sorglös turk som efter ett 15 månaders äktenskap nu reser hem igen. Vi pratar om ditt och datt men efter maten kapitulerar vi villkorslöst inför John Blund och somnar. Norr om Teheran vaknar jag till för ett kort ögonblick, noterar att turken nu sover med huvudet på min axel, bestämmer mig för att jag varit med om värre saker och somnar om. Turken börjar snarka och hans mustasch ser ut som en iller med parkinsons.

Planet landar 0600 lokal tid i Istanbull. Jag hittar ju nu skapligt på Attatürk och kan gå direkt på en av serveringarna för att få lite rejäl frukost, flygkäk är bara bajs som inte bytt färg färdigt. På vägen dit tror jag mig ha hamnat i en resande bastuklubb, tjogtals med människor svepta i stora vita handdukar, men inser efter en stund att de är muslimska pilgrimer på hajj, på väg till Mecka. Jag beställer stora amerikanska pannkakor med lönnsirap, en mugg färsk appelsinjuice OCH.. en kopp turkiskt kaffe, den mörka gudinnans eget livsblod. Efter att ha druckit kaffet och känt "hiten" av koffeinet har jag nu betydligt större förståelse för vad rökaren genomgår i vårt moderna samhälle. I fortsättningen reser jag med bönor, kvarn och hela kitet!

Planet mot Arlanda lättar ca 0940. Jag har fått en egen TV-skärm den här gången och pendlar mellan att kolla vår position och missnöjt blänga på Bruce Willis när han räddar internet eller nåt. I en av scenerna jagas han av en F35:a i STOVL-mode och då vill jag bara skriva elaka brev till hela Hollywood om det här med realismen och varför dom hatar den så mycket (??!). Inflygningen och landningen på Arlanda visas på skärmen ur pilotens perspektiv via en frontmonterad kamera, mycket spexigt, förvånansvärt likt alla flygsimulatorer jag kör hemma. Man kan se lite is i kanten på taxibanan, liksom bara för att bekräfta att vi är i Sverige igen. Jag får vänta ett tag på bagaget men till slut kan jag ta det och rulla ut för att bli välkomnad hem av Far och lillebror. Jag håller mig vaken under hela kvällen men får kämpa hårt för att hålla sömnen borta. Mitt bidrag i matlagning och köksbestyr är på sin höjd att hålla mig på min kant och inte vara i vägen. Middagen är hur som helst utsökt. Jag fixar i ordning min säng, borstar tänderna och lagom till 2100 kryper jag ner under täcket och drar huvudsäkringen. Hemma igen. :-)

(Du som läst hela historien sitter naturligtvis just nu och håller på att tappa håret i undran över hur det gick med den där mjölken.. Glömd eller inte? Visst tusan hade jag glömt både mjölken och filen i kylskåpet under resans 22 dagar. Till min stora förvåning och lättnad var det en fredlig, doftlös procedur att göra sig av med dom... när jag väl skottat mig in genom direktreklamen.

)